Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Mm.”

”Du behöver inte vara rädd.”

”Jag har blivit skjuten i huvudet.”

Doktor Endrin tvekade en sekund.

”Det stämmer. Kommer du ihåg vad som hände?”

”Gubbjäveln hade en pistol.”

”Eh … ja, just det.”

”Kaliber 22.”

”Jaså. Det visste jag inte.”

”Hur illa skadad är jag?”

”Du har en bra prognos. Du har varit illa däran men vi tror att du har goda chanser att bli helt återställd.”

Lisbeth övervägde informationen. Sedan fixerade hon doktor Endrin med blicken. Hon noterade att hon såg suddigt.

”Vad hände med Zalachenko?”

”Vem?”

”Gubbjäveln. Lever han?”

”Du menar Karl Axel Bodin.”

”Nej. Jag menar Alexander Zalachenko. Det är hans riktiga namn.”

”Det vet jag inget om. Men den äldre man som kom in samtidigt som du är illa tilltygad men utom fara.”

Lisbeths hjärta sjönk en aning. Hon övervägde läkarens ord.

”Var finns han?”

”Han finns i rummet intill. Men nu ska du inte bry dig om honom. Du ska bara koncentrera dig på att själv bli frisk.”

Lisbeth slöt ögonen. Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle orka resa sig ur sängen, hitta ett användbart vapen och avsluta det hon påbörjat. Sedan sköt hon bort tankarna. Hon orkade knappt hålla ögonlocken öppna. Hon hade med andra ord misslyckats i sin föresats att döda Zalachenko. Han kommer att komma undan igen.

”Jag vill undersöka dig en kort stund. Sedan ska du få sova”, sa doktor Endrin.

Mikael Blomkvist vaknade plötsligt och utan förklaring. Under några sekunder visste han inte var han befann sig, innan han kom ihåg att han hade bokat in sig på City Hotel. Det var kolmörkt i rummet. Han tände sänglampan och tittade på klockan. Halv tre på morgonen. Han hade sovit i femton timmar utan avbrott.

Han klev upp och gick till toaletten och urinerade. Sedan funderade han en kort stund. Han visste att han inte skulle kunna somna om och gick och ställde sig under duschen. Sedan satte han på sig jeans och en vinröd collegetröja som skulle behöva gå ett varv genom en tvättmaskin. Han var våldsamt hungrig och ringde ned till receptionen och frågade om han kunde beställa kaffe och en smörgås vid denna tidiga morgonstund. Det gick bra.

Han satte på sig loafers och kavaj och gick ned till receptionen och köpte en kaffe och en inplastad rågkaka med ost och leverpastej som han tog med sig tillbaka till rummet. Samtidigt som han åt startade han sin iBook och pluggade in kabeln i bredbandsjacket. Han gick in på Aftonbladets nätupplaga. Gripandet av Lisbeth Salander var inte oväntat deras största nyhet. Nyhetsrapporteringen präglades fortfarande av förvirring, men var åtminstone inne på rätt spår. 35-årige Ronald Niedermann jagades för polismordet och polisen ville även höra honom i samband med morden i Stockholm. Polisen hade ännu inte sagt något om Lisbeth Salanders status och Zalachenko var inte namngiven. Han omtalades endast som en 66-årig markägare bosatt i Gosseberga och det var tydligt att media ännu hade uppfattningen att han möjligen var ett offer.

När Mikael läst färdigt öppnade han mobilen och konstaterade att han hade tjugo olästa meddelanden. Tre av dessa var maningar att ringa Erika Berger. Två var från Annika Giannini. Fjorton var meddelanden från reportrar på olika tidningar. Ett var från Christer Malm som kärnfullt sms:at till honom: Det är bäst att du tar första bästa tåg hem.

Mikael rynkade ögonbrynen. Det var ett ovanligt meddelande för att komma från Christer Malm. Sms:et hade avsänts klockan sju föregående kväll. Han kvävde en impuls att ringa och väcka någon klockan tre på morgonen. Istället kollade han SJ:s tidtabell på nätet och konstaterade att första tåget till Stockholm gick 05.20.

Han öppnade ett nytt Worddokument. Därefter tände han en cigarett och satt stilla i tre minuter och stirrade på den blanka skärmen. Slutligen höjde han fingrarna och började skriva.

[Hennes namn är Lisbeth Salander och Sverige har lärt känna henne genom polisens presskonferenser och kvällstidningarnas rubriker. Hon är 27 år gammal och 150 centimeter lång. Hon har beskrivits som psykopat, mördare och lesbisk satanist. Det har knappt funnits någon gräns för de fantasier som saluförts om henne. I detta nummer berättar Millennium historien om hur statstjänstemän konspirerade mot Lisbeth Salander för att skydda en patologiskt sjuk mördare.]

Han skrev långsamt och gjorde få ändringar i det första utkastet. Han arbetade koncentrerat i femtio minuter och åstadkom under denna tid drygt två A4 som huvudsakligen var en rekapitulering om den natt då han hittade Dag Svensson och Mia Bergman och varför polisen fokuserat på Lisbeth Salander som tänkt mördare. Han citerade kvällstidningarnas rubriker om lesbiska satanister och förhoppningarna att morden innehöll kittlande BDSM-sex.

Slutligen kastade han en blick på klockan och slog hastigt ihop locket på sin iBook. Han packade sin väska och gick ned till receptionen och checkade ut. Han betalade med kreditkort och tog en taxi till Göteborgs central.

Mikael Blomkvist gick omedelbart till restaurangvagnen och beställde kaffe och smörgås. Därefter öppnade han sin iBook igen och läste igenom den text han hunnit skriva under morgontimmen. Han befann sig så mitt inne i formuleringarna av Zalachenkohistorien att han inte observerade kriminalinspektör Sonja Modig förrän hon harklade sig och frågade om hon fick göra honom sällskap. Han tittade upp och slog igen datorn.

”På väg hem?” frågade Modig.

Han nickade.

”Du med, förstår jag.”

Hon nickade.

”Min kollega stannar kvar ett dygn till.”

”Har du hört något om Lisbeth Salanders tillstånd? Jag har sovit sedan vi skildes åt.”

”Hon vaknade upp först i går kväll. Men läkarna tror att hon kommer att klara sig och bli återställd. Hon har haft en ofattbar tur.”

Mikael nickade. Han insåg plötsligt att han inte hade varit orolig för henne. Han hade utgått från att hon skulle överleva. Allt annat var otänkbart.

”Har något annat av intresse hänt?” frågade han.

Sonja Modig betraktade honom tveksamt. Hon undrade hur mycket hon kunde anförtro åt reportern, som ju faktiskt kände till mer om historien än hon själv gjorde. Å andra sidan hade hon satt sig vid hans bord och drygt hundra reportrar hade förmodligen redan listat ut vad som pågick i polishuset.

”Jag vill inte bli citerad”, sa hon.

”Jag frågar bara av personligt intresse.”

Hon nickade och förklarade att polisen jagade Ronald Niedermann på bred front över hela landet och särskilt i Malmötrakten.

”Och Zalachenko. Har ni hört honom?”

”Ja, vi har hört honom.”

”Och?”

”Jag kan inte berätta.”

”Kom igen, Sonja. Jag kommer att veta exakt vad ni pratat om ungefär en timme efter att jag kommit upp på redaktionen i Stockholm. Och jag kommer inte att skriva ett ord av det du berättar för mig.”

Hon tvekade en lång stund innan hon mötte hans blick.

”Han har lämnat en anmälan mot Lisbeth Salander för att hon ska ha försökt mörda honom. Hon kommer kanske att häktas för grov misshandel alternativt mordförsök.”

”Och hon kommer med stor sannolikhet att åberopa nödvärnsrätten.”

”Jag hoppas det”, sa Sonja Modig.

Mikael tittade skarpt på henne.

”Det där lät inte riktigt polisiärt”, sa han avvaktande.

”Bodin … Zalachenko är hal som en ål och har svar på alla frågor. Jag är helt övertygad om att det förhåller sig mer eller mindre som du berättade för oss i går. Det betyder att Salander har utsatts för ett oavbrutet rättsövergrepp som pågått sedan hon var 12 år gammal.”