Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Sonja Modig ringde till kriminalinspektör Jan Bublanski från korridoren utanför Zalachenkos rum.

”Ingenting”, sa hon.

”Ingenting?” upprepade Bublanski.

”Han har lämnat polisanmälan mot Lisbeth Salander för grov misshandel och mordförsök. Han påstår att han inte har något med morden i Stockholm att göra.”

”Och hur förklarar han att Lisbeth Salander har blivit nedgrävd på hans tomt i Gosseberga?”

”Han säger att han har varit förkyld och mest sovit hela dagen. Om Salander har blivit skjuten i Gosseberga så måste det vara något som Ronald Niedermann hittat på.”

”Okej. Vad har vi?”

”Hon sköts med en Browning kaliber 22. Det är därför hon lever. Vi har hittat vapnet. Zalachenko erkänner att det är hans vapen.”

”Jaha. Han vet med andra ord att vi kommer att hitta hans fingeravtryck på vapnet.”

”Just det. Men han säger att sist han såg vapnet låg det i hans skrivbordslåda.”

”Alltså har förmodligen den förträfflige Ronald Niedermann tagit vapnet medan Zalachenko sov och skjutit Salander. Kan vi bevisa motsatsen?”

Sonja Modig funderade några sekunder innan hon svarade.

”Han är förtrogen med svensk lagstiftning och polisens metoder. Han erkänner inte ett dugg och han har Niedermann som bondeoffer. Jag vet faktiskt inte vad vi kan bevisa. Jag har bett Erlander skicka hans kläder till tekniska och undersöka om det finns krutstänk, men han kommer förmodligen att hävda att han övningssköt med vapnet för två dagar sedan.”

Lisbeth Salander kände en doft av mandel och etanol. Det var som om hon hade sprit i munnen och hon försökte svälja men upplevde att tungan kändes bortdomnad och paralyserad. Hon försökte öppna ögonen men förmådde inte. Hon hörde avlägset en röst som tycktes tala till henne men hon kunde inte uppfatta orden. Sedan hörde hon rösten klart och tydligt.

”Jag tror att hon håller på att vakna.”

Hon kände att någon rörde vid hennes panna och försökte vifta bort den närgångna handen. I samma ögonblick upplevde hon en intensiv smärta i sin vänstra skuldra. Hon slappnade av.

”Hör du mig?”

Gå din väg .

”Kan du öppna ögonen?”

Vad är det för jävla idiot som tjatar .

Till sist slog hon upp ögonen. Först såg hon bara besynnerliga ljuspunkter, innan en skepnad framträdde mitt i synfältet. Hon försökte fokusera blicken men skepnaden vek hela tiden undan. Det kändes som om hon hade en praktfylla och som om sängen hela tiden tiltade baklänges.

”Strstlln”, sa hon.

”Vad sa du?”

”Diot”, sa hon.

”Det låter bra. Kan du öppna ögonen igen.”

Hon slog upp ögonen i två smala springor. Hon såg ett främmande ansikte och memorerade varje detalj. En blond man med extremt blå ögon och skevt kantigt ansikte någon decimeter från hennes ansikte.

”Hej. Jag heter Anders Jonasson. Jag är läkare. Du befinner dig på sjukhus. Du har blivit skadad och håller på att vakna upp efter en operation. Vet du vad du heter?”

”Pschalandr”, sa Lisbeth Salander.

”Okej. Kan du göra mig en tjänst. Kan du räkna till tio.”

”Ett två fyra … nej … tre fyra fem sex …”

Sedan somnade hon igen.

Doktor Anders Jonasson var dock nöjd med den respons han fått. Hon hade sagt sitt namn och börjat räkna. Det antydde att hon fortfarande hade förståndsgåvorna någorlunda intakta och inte skulle vakna upp som ett kolli. Han antecknade uppvakningstiden till 21.06, drygt sexton timmar efter att han avslutat operationen. Han hade sovit större delen av dagen och åkt tillbaka till Sahlgrenska vid sjutiden på kvällen. Han var egentligen ledig men hade skrivbordsarbete att hinna i kapp med.

Och han hade inte kunnat låta bli att gå förbi på intensiven och titta till den patient vars hjärna han hade rotat i tidigt på morgonen.

”Låt henne sova ett tag till, men håll noga koll på hennes EEG. Jag är rädd för att det kan bli svullnad eller blödningar i hjärnan. Hon tycktes ha skarp smärta i axeln då hon försökte röra armen. Om hon vaknar får ni ge henne två milligram morfin i timmen.”

Han kände sig besynnerligt upprymd då han gick ut genom huvudentrén på Sahlgrenska.

Klockan var strax före två på morgonen då Lisbeth Salander vaknade igen. Hon öppnade långsamt ögonen och såg en ljuskägla i taket. Efter flera minuter vred hon huvudet och blev medveten om att hon hade en stödkrage runt nacken. Hon kände en dov huvudvärk och en skarp smärta i skuldran då hon försökte flytta kroppsvikten. Hon blundade.

Sjukhus , tänkte hon omedelbart. Vad gör jag här?

Hon kände sig extremt utmattad.

Först hade hon svårt att fokusera tankarna. Sedan kom spridda minnesbilder tillbaka.

Under några sekunder greps hon av panik då minnesfragment av hur hon hade grävt sig upp ur en grav strömmade över henne. Sedan bet hon ihop tänderna hårt och koncentrerade sig på att andas.

Hon konstaterade att hon levde. Hon var inte riktigt säker på om det var bra eller dåligt.

Lisbeth Salander mindes inte riktigt vad som hade hänt, men hon kom ihåg en dimmig mosaik av bilder från vedboden och hur hon ursinnigt svingat en yxa och träffat sin pappa i ansiktet. Zalachenko. Hon visste inte om han levde eller var död.

Hon kunde inte riktigt komma ihåg vad som hade hänt med Niedermann. Hon hade en vag känsla av att hon var häpen över att han hade sprungit för sitt liv och hon begrep inte varför.

Plötsligt mindes hon att hon hade sett Kalle Jävla Blomkvist. Hon var inte säker på om hon hade drömt det hela, men hon mindes ett kök – det måste ha varit köket i Gosseberga – och att hon tyckte sig ha sett honom komma fram till henne. Jag måste ha hallucinerat.

Händelserna i Gosseberga kändes redan mycket avlägsna eller möjligen som en befängd dröm. Hon koncentrerade sig på nuet.

Hon var skadad. Det behövde ingen berätta för henne. Hon lyfte den högra handen och trevade över sitt huvud. Hon var kraftigt bandagerad. Sedan mindes hon plötsligt. Niedermann. Zalachenko. Gubbjäveln hade också haft en pistol. En Browning, kaliber 22. Vilket i jämförelse med nästan alla andra handeldvapen var att betrakta som tämligen harmlöst. Det var därför hon levde.

Jag blev skjuten i huvudet. Jag kunde sticka in fingret i ingångshålet och röra vid min hjärna .

Hon var förvånad över att hon levde. Hon konstaterade att hon kände sig märkligt oengagerad och egentligen inte brydde sig. Om döden var den svarta tomhet hon just vaknat från så var döden inget att oroa sig för. Hon skulle aldrig märka skillnaden.

Med denna esoteriska fundering slöt hon ögonen och somnade om igen.

Hon hade bara slumrat i några minuter då hon hörde rörelse och slog upp ögonlocken i en smal strimma. Hon såg en sköterska i vit uniform böja sig över henne. Hon slöt ögonen och låtsades sova.

”Jag tror att du är vaken”, sa sköterskan.

”Mmm”, sa Lisbeth Salander.

”Hej, jag heter Marianne. Förstår du vad jag säger?”

Lisbeth försökte nicka men insåg att hennes huvud var fixerat i stödkragen.

”Nej, försök inte röra dig. Du behöver inte vara rädd. Du har blivit skadad och har opererats.”

”Kan jag få vatten.”

Marianne gav henne vatten att dricka ur ett sugrör. Medan hon drack registrerade hon att ytterligare en person dök upp på hennes vänstra sida.

”Hej Lisbeth. Hör du mig?”

”Mmm”, svarade Lisbeth.

”Jag är doktor Helena Endrin. Vet du var du befinner dig?”

”Sjukhus.”

”Du befinner dig på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Du har blivit opererad och befinner dig på intensivvårdsavdelningen.”