Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

När Lisbeth Salander vaknade var klockan två på lördagseftermiddagen och en läkare höll på att peta på henne.

”God morgon”, sa han. Jag heter Benny Svantesson och är läkare. Har du ont?”

”Ja”, sa Lisbeth Salander.

”Du kommer att få smärtstillande alldeles strax. Men först vill jag undersöka dig.”

Han klämde och petade och fingrade på hennes sargade kropp. Lisbeth hann bli kraftigt irriterad innan han slutade, men bestämde sig för att hon kände sig så utmattad att det var bättre att hålla tyst än att inleda vistelsen på Sahlgrenska med ett gräl.

”Hur mår jag?” frågade hon.

”Det ska nog ordna sig”, sa läkaren och gjorde några anteckningar innan han reste sig.

Vilket var föga upplysande.

När han hade gått kom en sköterska och hjälpte Lisbeth med ett bäcken. Därefter fick hon sova igen.

Alexander Zalachenko, alias Karl Axel Bodin, intog en lunch bestående av flytande föda. Även små rörelser i ansiktsmusklerna orsakade våldsamma smärtor i käken och kindbenet och att tugga var inte att tänka på. Under nattens operation hade två titanskruvar placerats i käkbenet.

Smärtan var dock inte värre än att han kunde hantera den. Zalachenko var van vid smärta. Inget kunde motsvara den smärta han hade upplevt i flera veckor och månader femton år tidigare sedan han brunnit som en fackla i bilen på Lundagatan. Eftervården hade varit ett enda långt maratonlopp av plågor.

Läkarna hade beslutat att han förmodligen var utom all fara men att han var allvarligt skadad och att han med hänsyn till sin ålder skulle ligga kvar på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar.

Under lördagen tog han emot fyra besök.

Vid tiotiden återkom kriminalinspektör Erlander. Denna gång hade Erlander lämnat den där näbbgäddan Sonja Modig hemma och hade istället sällskap av den betydligt mer sympatiske kriminalinspektören Jerker Holmberg. De ställde ungefär samma frågor om Ronald Niedermann som föregående kväll. Han hade sin historia klar och gjorde inga misstag. När de började ansätta honom med frågor om hans eventuella inblandning i trafficking och annan brottslig verksamhet förnekade han åter all kännedom. Han var sjukpensionär och visste inte vad de talade om. Han skyllde allt på Ronald Niedermann och erbjöd sig att på alla sätt bistå med hjälp för att lokalisera den flyende polismördaren.

Dessvärre var det förstås inte så mycket han i praktiken kunde hjälpa till med. Han hade ingen aning om i vilka kretsar Niedermann umgicks och vem han kunde förväntas söka skydd hos.

Vid elvatiden fick han ett kort besök från en representant för åklagarmyndigheten som formellt tillkännagav att han var misstänkt för delaktighet i grov misshandel alternativt mordförsök på Lisbeth Salander. Zalachenko svarade med att tålmodigt förklara att han var ett brottsoffer och att det i själva verket var Lisbeth Salander som hade försökt mörda honom. Åklagarmyndigheten erbjöd honom rättshjälp i form av en offentlig försvarare. Zalachenko sa att han skulle tänka på saken.

Vilket han inte hade för avsikt att göra. Han hade redan en advokat och hans första ärende på morgonen hade varit att ringa och be denne att snarast infinna sig. Martin Thomasson var följaktligen dagens tredje gäst vid sjukbädden. Han släntrade in med en obekymrad min, drog handen genom sitt blonda hårsvall, justerade glasögonen och skakade hand med sin klient. Han var lönnfet och väldigt charmerande. Han var visserligen misstänkt för att ha sprungit ärenden åt den jugoslaviska maffian, vilket ännu var föremål för utredning, men han hade också rykte om sig att vinna sina mål.

Zalachenko hade fått tips om Thomasson genom en affärsbekant fem år tidigare då han hade behov av att omstrukturera vissa fonder knutna till ett litet finansföretag i Liechtenstein som han ägde. Det var inga dramatiska summor men Thomassons handlag hade varit utomordentligt och Zalachenko hade besparat sig en beskattning. Zalachenko hade därefter anlitat Thomasson vid ytterligare ett par tillfällen. Thomasson förstod att pengarna stammade från kriminell verksamhet, vilket inte tycktes bekymra honom. Till sist hade Zalachenko beslutat att hela verksamheten skulle omstruktureras i ett nytt företag som ägdes av honom själv och Niedermann. Han hade gått till Thomasson med förslaget att advokaten skulle ingå som en tredje tyst partner och sköta den finansiella biten. Thomasson hade utan vidare accepterat.

”Jaha, herr Bodin, det här ser ju inte särskilt trevligt ut.”

”Jag har utsatts för grov misshandel och mordförsök”, sa Zalachenko.

”Jag ser det. En viss Lisbeth Salander om jag förstått saken rätt.”

Zalachenko sänkte rösten.

”Vår partner Niedermann har som du förstått soppat till det för sig.”

”Jag har förstått det.”

”Polisen misstänker att jag är inblandad i saken …”

”Vilket du naturligtvis inte är. Du är ett offer och det är viktigt att vi på en gång ser till att den bilden förankras i massmedia. Fröken Salander har ju redan fått en del negativ publicitet … Jag tar hand om den saken.”

”Tack.”

”Men låt mig på en gång säga att jag inte är brottmålsadvokat. Du kommer att behöva specialisthjälp här. Jag ska ordna en advokat som du kan lita på.”

Dagens fjärde besök anlände klockan elva på lördagskvällen och lyckades ta sig förbi sköterskorna genom att visa legitimation och ange att han hade ett brådskande ärende. Han visades till Zalachenkos rum. Patienten låg fortfarande vaken och grubblade.

”Mitt namn är Jonas Sandberg”, hälsade han och sträckte fram en hand som Zalachenko ignorerade.

Det var en man i 35-årsåldern. Han hade sandfärgat hår och var ledigt klädd i jeans, rutig skjorta och skinnjacka. Zalachenko betraktade honom under tystnad i femton sekunder.

”Jag undrade just när någon av er skulle dyka upp.”

”Jag arbetar på RPS/Säk”, sa Jonas Sandberg och visade sin legitimation.

”Knappast”, sa Zalachenko.

”Förlåt?”

”Du är kanske anställd på RPS/Säk, men det är knappast dem du jobbar åt.”

Jonas Sandberg var tyst en kort stund och såg sig omkring i rummet. Han drog fram besöksstolen.

”Jag kommer så sent på kvällen för att inte väcka uppmärksamhet. Vi har diskuterat hur vi kan hjälpa dig och vi måste komma till någon sorts klarhet om vad som ska ske. Jag är helt enkelt här för att få höra din version och förstå dina intentioner så att vi kan utarbeta en gemensam strategi.”

”Och hur hade du tänkt dig att den strategin ska se ut?”

Jonas Sandberg betraktade eftertänksamt mannen i sjukbädden. Till sist slog han ut med händerna.

”Herr Zalachenko … jag är rädd för att en process har kommit i rörelse där skadeverkningarna är svåra att överblicka. Vi har diskuterat situationen. Graven i Gosseberga och det faktum att Salander hade blivit skjuten tre gånger är svårt att bortförklara. Men allt hopp är inte ute. Konflikten mellan dig och din dotter kan förklara din rädsla för henne och varför du vidtog så dramatiska mått och steg. Men jag är rädd för att det kommer att bli en tid i fängelse.”

Zalachenko kände sig plötsligt upprymd och skulle ha brustit ut i skratt om detta inte varit fullständigt omöjligt med tanke på det skick han befann sig i. Det blev en svag krusning på läpparna. Allt annat orsakade en alltför kraftig smärta.

”Så det är vår gemensamma strategi?”

”Herr Zalachenko. Ni är medveten om begreppet skadekontroll. Det är nödvändigt att vi kommer fram till något gemensamt. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att bistå med advokat och sådant, men vi behöver ditt samarbete och vissa garantier.”