Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Klockan ett tittade nattsköterskan till honom. Han låtsades sova. När hon drog igen dörren satte han sig mödosamt upp i sängen och svängde benen över sängkanten. Han satt stilla en lång stund och testade sitt balanssinne. Sedan satte han försiktigt ned sin vänstra fot på golvet. Yxhugget hade turligt nog träffat hans redan sargade högerben. Han sträckte sig efter protesen som fanns i ett skåp intill sängen och fäste den på benstumpen. Därefter reste han sig. Han tyngde på det vänstra oskadade benet och provade att sätta ned det högra benet. När han förde över tyngden skar en intensiv smärta genom benet.

Han bet ihop tänderna och tog ett kliv. Han skulle behöva sina kryckor men han var övertygad om att sjukhuset strax skulle erbjuda honom sådana. Han tog stöd mot väggen och linkade fram till dörren. Det tog honom flera minuter och han var tvungen att stå stilla och bemästra smärtan efter varje steg.

Han vilade på ett ben och sköt upp dörren i en smal springa och tittade ut i korridoren. Han såg ingen och stack ut huvudet ytterligare en bit. Han hörde svaga röster till vänster och vred huvudet. Det rum där nattsköterskorna fanns låg ungefär tjugo meter längre ned på andra sidan av korridoren.

Han vred huvudet till höger och såg utgången i slutet av korridoren.

Tidigare under dagen hade han frågat om Lisbeth Salanders tillstånd. Han var trots allt hennes far. Sköterskorna hade uppenbarligen instruktioner att inte diskutera patienterna. En sköterska hade neutralt sagt att hennes tillstånd var stabilt. Men hon hade omedvetet kastat en kort blick åt vänster i korridoren.

I något av rummen mellan hans eget och sköterskornas avdelning fanns Lisbeth Salander.

Han drog försiktigt igen dörren och linkade tillbaka till sängen och plockade av sig protesen. Han var genomsvettig när han äntligen gled ned under täcket.

Kriminalinspektör Jerker Holmberg återvände till Stockholm vid lunchtid på söndagen. Han var trött, hungrig och kände sig utsliten. Han tog tunnelbanan till Rådhuset och promenerade upp till polishuset på Bergsgatan och vidare till kriminalinspektör Jan Bublanskis rum. Sonja Modig och Curt Svensson hade redan anlänt. Bublanski hade sammankallat mötet mitt på söndagen därför att han visste att förundersökningsledaren Richard Ekström var upptagen på annat håll.

”Tack för att ni ville komma in”, sa Bublanski. ”Jag tror att det är dags att vi har ett samtal i lugn och ro för att försöka få rätsida på det här eländet. Jerker, har du något nytt att komma med?”

”Inget som jag inte redan dragit på telefon. Zalachenko ger inte efter en millimeter. Han är oskyldig till allt och har inget att bidra med. Bara det att …”

”Ja?”

”Du hade rätt Sonja. Han är en av de mest otäcka människor jag någonsin träffat. Det låter fånigt att säga det. Poliser ska inte resonera i sådana termer, men det är något skrämmande under hans kalkylerande yta.”

”Okej”, harklade sig Bublanski. ”Vad vet vi? Sonja?”

Hon log svalt.

”Privatspanarna har vunnit den här ronden. Jag kan inte hitta Zalachenko i något offentligt register, medan en Karl Axel Bodin är född 1942 i Uddevalla. Hans föräldrar var Marianne och Georg Bodin. De har funnits, men avled i en olycka 1946. Karl Axel Bodin växte upp hos en morbror bosatt i Norge. Det finns alltså inga uppgifter om honom före 1970-talet då han flyttade hem till Sverige. Mikael Blomkvists story att han är en avhoppad GRU-agent från Ryssland tycks omöjlig att verifiera, men jag är benägen att tro att han har rätt.”

”Och vad betyder det?”

”Det är uppenbart att han försetts med falsk identitet. Det måste ha skett med myndigheters goda minne.”

”Säpo alltså?”

”Blomkvist påstår det. Men exakt hur det gått till vet jag inte. Det förutsätter att födelsebevis och en rad andra papper förfalskats och placerats i offentliga svenska register. Jag vågar inte uttala mig om det legala i den hanteringen. Det beror förmodligen på vem som fattat beslutet. Men för att göra det legalt måste beslutet i det närmaste ha fattats på regeringsnivå.”

En viss tystnad lägrade sig i Bublanskis tjänsterum medan de fyra kriminalinspektörerna övervägde implikationerna.

”Okej”, sa Bublanski. ”Vi är fyra korkade snutar. Om regeringen är inblandad så tänker jag inte kalla dem till förhör.”

”Hmm”, sa Curt Svensson. ”Det skulle eventuellt kunna leda till en konstitutionell kris. I USA kan man kalla regeringsmedlemmar till förhör i en vanlig domstol. I Sverige måste man gå via konstitutionsutskottet.”

”Vad vi däremot skulle kunna göra är att fråga chefen”, sa Jerker Holmberg.

”Fråga chefen?” undrade Bublanski.

”Thorbjörn Fälldin. Han var statsminister.”

”Okej. Vi brummar upp till var det nu är han bor och frågar förre statsministern om han har fejkat identitetshandlingar för en avhoppad rysk spion. Jag tror inte det.”

”Fälldin bor i Ås i Härnösands kommun. Jag kommer några kilometer därifrån. Min pappa är centerpartist och känner Fälldin väl. Jag har träffat honom flera gånger både som barn och vuxen. Det är en otvungen person.”

Tre kriminalinspektörer tittade förbluffade på Jerker Holmberg.

”Du känner Fälldin”, sa Bublanski tveksamt.

Holmberg nickade. Bublanski trutade med läpparna.

”Ärligt talat …”, sa Holmberg. ”Det skulle kunna lösa ett antal problem om vi fick förre statsministern att komma med en redogörelse så att vi vet var vi står i allt detta. Jag kan åka upp och prata med honom. Säger han inget så säger han inget. Och pratar han så sparar vi kanske en hel del tid.”

Bublanski övervägde förslaget. Sedan skakade han på huvudet. I ögonvrån såg han att både Sonja Modig och Curt Svensson nickade eftertänksamt.

”Holmberg … det är bra att du erbjuder dig, men jag tror att vi lägger den idén på hyllan så länge. Tillbaka till fallet. Sonja.”

”Enligt Blomkvist kom Zalachenko hit 1976. Så vitt jag kan förstå finns det bara en person han kan ha fått den informationen från.”

”Gunnar Björck”, sa Curt Svensson.

”Vad har Björck sagt till oss?” frågade Jerker Holmberg.

”Inte mycket. Han hänvisar till sekretess och säger att han inte kan diskutera något utan tillstånd från sina överordnade.”

”Och vilka är hans överordnade?”

”Det vägrar han att säga.”

”Så vad händer med honom?”

”Jag grep honom för brott mot sexköpslagen. Vi har en utmärkt dokumentation genom Dag Svensson. Ekström var synnerligen upprörd, men i och med att jag hade upprättat en anmälan så riskerar han problem om han lägger ned förundersökningen”, sa Curt Svensson.

”Jaha. Brott mot sexköpslagen. Det kan väl ge dagsböter, antar jag.”

”Förmodligen. Men vi har honom i systemet och kan kalla honom till förhör igen.”

”Men nu är vi alltså inne på Säkerhetspolisens område och tafsar. Det skulle kunna skapa en viss turbulens.”

”Problemet är att inget av det som skett nu hade kunnat ske om inte Säkerhetspolisen på ett eller annat sätt varit inblandad. Det är möjligt att Zalachenko var en verklig rysk spion som hoppade av och fick politisk asyl. Det är också möjligt att han arbetade för Säpo som kunskapare eller källa, eller vilken titel man nu ska ge honom, och att det fanns orsak att ge honom en falsk identitet och anonymitet. Men det finns tre problem. För det första är den utredning som gjordes 1991 och som ledde till att Lisbeth Salander spärrades in olaglig. För det andra har Zalachenkos verksamhet sedan dess inte ett dugg med rikets säkerhet att göra. Zalachenko är en helt vanlig gangster och med stor sannolikhet delaktig i flera mord och annan brottslighet. Och för det tredje råder det ingen tvekan om att Lisbeth Salander sköts och begravdes på hans tomt i Gosseberga.”