Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

I augusti 1964 kallades Gullberg till ett eftermiddagssammanträde hos biträdande chefen för Säkerhetspolisen, byrådirektör Hans Wilhelm Francke. I mötet deltog förutom han två personer från Firmans ledande skikt, biträdande kanslichefen och budgetchefen. Innan dagen var över hade Gullbergs liv fått en ny mening. Han hade blivit utvald. Han hade fått en ny befattning som chef för en nyinrättad rotel med arbetsnamnet Särskilda sektionen, förkortat SS. Hans första åtgärd var att döpa om den till Särskilda analysgruppen. Det höll några minuter till dess att budgetchefen påpekade att SA inte var stort bättre än SS. Organisationens slutliga namn blev Sektionen för särskild analys, SSA, och i dagligt tal Sektionen, till skillnad från Avdelningen eller Firman som syftade på hela Säkerhetspolisen.

Sektionen var Franckes idé. Han kallade det den sista försvarslinjen. En ultrahemlig grupp som fanns på strategiska platser inom Firman, men som var osynlig och inte dök upp i promemorior eller budgetanslag och som därmed inte kunde infiltreras. Deras uppgift – att vaka över nationens säkerhet. Han hade makt att göra det möjligt. Han behövde budgetchefen och kanslichefen för att skapa den dolda strukturen, men de var alla soldater av den gamla skolan och vänner från dussintals skärmytslingar med Fienden.

Det första året bestod hela organisationen av Gullberg och tre handplockade medarbetare. Under de följande tio åren ökade Sektionen till som mest elva personer, varav två var administrativa sekreterare av den gamla skolan och återstoden var professionella spionjägare. Det var en platt organisation. Gullberg var chef. Alla andra var medarbetare som träffade chefen i stort sett varje dag. Effektivitet premierades mer än prestige och byråkratisk formalia.

Formellt var Gullberg underställd en lång rad personer i hierarkin under Säkerhetspolisens kanslichef, till vilken han skulle lämna månatliga rapporter, men i praktiken hade Gullberg fått en unik position med extraordinära maktbefogenheter. Han, endast han, kunde besluta att sätta den allra högsta Säpoledningen under luppen. Han kunde, om han så behagade, vända ut och in på självaste Per Gunnar Vinges liv. (Vilket han också gjorde.) Han kunde inleda egna undersökningar eller genomföra telefonavlyssningar utan att behöva förklara sitt syfte eller ens rapportera detta till högre ort. Hans förebild blev den amerikanske spionlegenden James Jesus Angleton, som hade en snarlik position inom CIA och som han dessutom kom att lära känna personligen.

Organisatoriskt blev Sektionen en mikroorganisation inom Avdelningen, utanför, över och vid sidan om hela den övriga säkerhetspolisen. Detta fick också geografiska konsekvenser. Sektionen hade kontor på Kungsholmen, men av säkerhetsskäl flyttades i praktiken hela Sektionen utanför huset, till en privat elvarumsvåning på Östermalm. Våningen byggdes diskret om till ett befäst kontor som aldrig var obemannat eftersom trotjänaren och sekreteraren Eleanor Badenbrink inhystes som permanentboende i två av lägenhetens rum närmast entrén. Badenbrink var en ovärderlig resurs som Gullberg hade absolut förtroende för.

Organisatoriskt försvann Gullberg och hans medarbetare från all offentlighet – de finansierades genom en ”särskild fond” men existerade inte någonstans i den formella säkerhetspolitiska byråkrati som redovisades till Rikspolisstyrelsen eller Justitiedepartementet. Inte ens chefen för RPS/Säk kände till de hemligaste av de hemliga som hade i uppdrag att hantera det känsligaste av det känsliga.

Vid 40 års ålder befann sig Gullberg följaktligen i en situation där han inte behövde förklara sig för någon levande människa och kunde inleda undersökningar om precis vem som helst.

Redan från början stod det klart för Gullberg att Sektionen för särskild analys skulle riskera att bli en politiskt känslig grupp. Arbetsbeskrivningen var milt sagt vagt hållen och den skriftliga dokumentationen var ytterst knapphändig. I september 1964 undertecknade statsminister Tage Erlander ett direktiv som innebar att budgetmedel skulle avsättas för Sektionen för särskild analys, vilken hade i uppgift att hantera särskilt känsliga utredningar av vikt för rikets säkerhet. Det var ett av tolv liknande ärenden som biträdande chefen för RPS/Säk, Hans Wilhelm Francke, föredrog under ett eftermiddagsmöte. Handlingen hemligstämplades omedelbart och infördes i det likaledes hemligstämplade särskilda diariet på RPS/Säk.

Statsministerns namnteckning innebar dock att Sektionen var en juridiskt godkänd institution. Sektionens första årsbudget uppgick till 52 000 kronor. Att budgeten lades så lågt ansåg Gullberg själv var ett genidrag. Det innebar att skapandet av Sektionen framstod som ett rent dussinärende.

I en vidare bemärkelse innebar statsministerns namnteckning att han hade godkänt att det existerade ett behov av en grupp som kunde svara för ”intern personalkontroll”. Samma namnteckning kunde dock tolkas som att statsministern hade gett sitt godkännande till upprättandet av en grupp som även kunde svara för kontroll av ”särskilt känsliga personer” utanför Säk, till exempel av statsministern själv. Det var det sistnämnda som skapade potentiellt allvarliga politiska problem.

Evert Gullberg konstaterade att hans Johnny Walker hade tagit slut i glaset. Han var inte särskilt begiven på alkohol, men det hade varit en lång dag och en lång resa och han ansåg sig befinna sig i ett skede i livet där det var ovidkommande om han beslutade sig för att ta en eller två whisky och att han gott och väl kunde fylla på glaset om han hade lust. Han hällde upp en miniatyrflaska Glenfiddich.

Det känsligaste av alla ärenden var förstås Olof Palme.

Gullberg mindes varje detalj av valdagen 1976. För första gången i modern historia hade Sverige fått en borgerlig regering. Dessvärre var det Thorbjörn Fälldin som blev statsminister, inte Gösta Bohman som var en man av den gamla skolan och oändligt mycket bättre lämpad. Men framför allt var Palme slagen och därmed kunde Evert Gullberg andas ut.

Palmes lämplighet som statsminister hade varit föremål för fler än ett lunchsamtal i de allra hemligaste korridorerna på RPS/Säk. 1969 hade Per Gunnar Vinge fått sparken sedan han satt ord på den åsikt som delades av många inom Avdelningen – nämligen övertygelsen att Palme kanske var inflytelseagent för den ryska spionorganisationen KGB. Vinges åsikt var inte kontroversiell i det klimat som rådde inom Firman. Dessvärre hade han öppet dryftat saken med landshövding Ragnar Lassinantti vid ett besök i Norrbotten. Lassinantti hade höjt ögonbrynen två gånger och därefter informerat regeringskansliet med följden att Vinge fick kallelse om att inställa sig till ett enskilt samtal.

Till Evert Gullbergs förtrytelse hade frågan om Palmes eventuella rysskontakter aldrig fått något svar. Trots ihärdiga försök att fastställa sanningen och finna de avgörande bevisen – the smoking gun – hade Sektionen aldrig någonsin funnit minsta belägg för att så var fallet. I Gullbergs ögon tydde detta inte på att Palme eventuellt var oskyldig utan möjligen på att han var en särdeles förslagen och intelligent spion som inte frestades att begå de misstag som andra ryska spioner hade gjort. Palme fortsatte att gäcka dem år efter år. 1982 hade Palmefrågan åter aktualiserats då han återvänt som statsminister. Sedan föll skotten på Sveavägen och frågan blev för evigt akademisk.

1976 hade varit ett problematiskt år för Sektionen. Inom RPS/Säk – bland det fåtal personer som faktiskt kände till Sektionens existens – hade en viss kritik uppstått. Under de gångna tio åren hade sammanlagt sextiofem tjänstemän inom Säkerhetspolisen fått respass ur organisationen på grund av förmodad politisk opålitlighet. I flertalet fall var dokumentationen dock av det slag att inget kunde bevisas, vilket resulterat i att vissa högre chefer börjat mumla om att medarbetarna i Sektionen var paranoida konspirationsteoretiker.