Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Sköterskorna hade stängt hennes dörr den natten. Lisbeth Salander slog upp ögonen då hon hörde ett svagt skrapande ljud från korridoren. Hon kunde inte identifiera ljudet. Det lät som om någon försiktigt drog något i korridoren. En stund var det alldeles tyst och hon undrade om hon inbillat sig. Efter halvannan minut hörde hon ljudet igen. Det avlägsnade sig. Hennes känsla av obehag ökade.

Zalachenko finns någonstans därute.

Hon kände sig fjättrad i sängen. Det kliade under stödkragen. Hon kände en intensiv lust att resa sig. Så småningom lyckades hon sätta sig upp i sängen. Det var ungefär allt hon orkade med. Hon sjönk tillbaka och lade huvudet på kudden.

Efter en stund trevade hon över stödkragen och hittade de knappar som höll ihop kragen. Hon knäppte upp och släppte kragen på golvet. Plötsligt gick det lättare att andas.

Hon önskade att hon hade haft ett vapen inom räckhåll eller att hon hade haft kraft nog att resa sig och göra sig av med honom en gång för alla.

Till sist reste hon sig på armbågen. Hon tände nattbelysningen och såg sig omkring i rummet. Hon kunde inte se något som kunde användas som vapen. Sedan föll hennes blick på ett sköterskebord vid väggen tre meter från hennes säng. Hon konstaterade att någon hade lämnat en blyertspenna på bordet.

Hon väntade till dess att nattsköterskan hade gått ronden, vilket tycktes ske ungefär en gång i halvtimmen denna natt. Hon antog att den minskade tillsynsfrekvensen antydde att läkarna hade beslutat att hon var i bättre kondition jämfört med tidigare i helgen då hon hade haft besök var femtonde minut eller ännu oftare. Själv kände hon ingen märkbar skillnad.

När hon var ensam samlade hon kraft och satte sig upp och svängde benen över sängkanten. Hon hade elektroder fasttejpade som registrerade hennes puls och andning, men kablarna gick åt samma håll som pennan. Hon ställde sig försiktigt och svajade plötsligt, helt ur balans. En sekund kändes det som om hon skulle svimma, men hon tog stöd mot sängen och fokuserade blicken på bordet framför sig. Hon tog tre svajande steg och sträckte fram handen och nådde pennan.

Hon backade tillbaka till sängen. Hon var fullständigt utmattad.

Efter en stund orkade hon dra på sig täcket. Hon höll upp pennan och kände på spetsen. Det var en helt vanlig blyertspenna i trä. Den var nyvässad och sylvass. Den kunde hjälpligt duga som stickvapen mot ansikte eller ögon.

Hon lade pennan lätt tillgänglig intill höften och somnade.

På måndagsmorgonen klev Mikael Blomkvist upp strax efter nio och ringde till Malin Eriksson som just kommit in till Millennium s redaktion.

”Hej chefredaktören”, sa han.

”Jag känner mig chockad över att Erika är borta och att ni vill ha mig som ny chefredaktör.”

”Jaså?”

”Hon är borta. Hennes skrivbord är tomt.”

”Då är det väl en bra idé att ägna dagen åt att flytta in i hennes rum.”

”Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag känner mig väldigt obekväm.”

”Gör inte det. Alla är överens om att du är bästa valet i den här situationen. Och du kan alltid komma till mig och Christer.”

”Tack för förtroendet.”

”Äsch”, sa Mikael. ”Jobba på som vanligt. Under den närmaste tiden tar vi problemen som de kommer.”

”Okej. Vad vill du?”

Han förklarade att han tänkte stanna hemma och skriva hela dagen. Malin blev plötsligt medveten om att han rapporterade till henne på samma sätt som han – antog hon – hade informerat Erika Berger om vad han sysslade med. Hon förväntades kommentera. Eller gjorde hon det?

”Har du några instruktioner till oss?”

”Nä. Tvärtom, om du har instruktioner till mig får du ringa. Jag håller i Salanderknäcket som tidigare och bestämmer vad som sker där, men i allt annat som rör tidningen är det du som har bollen. Fatta beslut. Jag kommer att backa upp dig.”

”Och om jag fattar fel beslut?”

”Om jag ser eller hör något så tar jag ett prat med dig. Men då ska det vara något särskilt. I normala fall finns det inget beslut som är hundra procent rätt eller fel. Du kommer att fatta dina beslut, som kanske inte är identiska med vad Erika Berger skulle ha beslutat. Och om jag fattade beslut så skulle det bli en tredje variant. Men det är dina beslut som gäller nu.”

”Okej.”

”Om du är en bra chef så kommer du att ventilera frågorna med andra. I första hand med Henry och Christer, därefter med mig och till sist tar vi upp knepiga frågor på redaktionsmötet.”

”Jag ska göra mitt bästa.”

”Bra.”

Han satte sig i soffan i vardagsrummet med sin iBook i knäet och arbetade utan paus hela måndagen. När han var klar hade han ett grovt första utkast på två texter om sammanlagt tjugoen sidor. Den delen av storyn fokuserade på mordet på medarbetaren Dag Svensson och hans sambo Mia Bergman – vad de arbetade med, varför de sköts och vem som var mördaren. Han uppskattade mellan tummen och pekfingret att han skulle tvingas producera ytterligare ungefär fyrtio sidor text till sommarens temanummer. Och han måste besluta sig för hur han skulle kunna beskriva Lisbeth Salander i texten utan att kränka hennes integritet. Han visste saker om henne som hon för sitt liv inte ville offentliggöra.

Evert Gullberg åt måndagsfrukost bestående av en enda brödskiva och en kopp svart kaffe i Freys cafeteria. Han tog därefter taxi till Artillerigatan på Östermalm. Klockan 09.15 på morgonen ringde han på porttelefonen, presenterade sig och blev omedelbart insläppt. Han åkte till sjätte våningen där han togs emot vid hissen av Birger Wadensjöö, 54 år. Den nye chefen för Sektionen.

Wadensjöö hade varit en av de yngsta rekryterna på Sektionen då Gullberg hade gått i pension. Han var inte säker på vad han tyckte om honom.

Han önskade att den handlingskraftige Fredrik Clinton fortfarande hade funnits där. Clinton hade efterträtt Gullberg och varit chef för Sektionen fram till 2002 då diabetes och kärlsjukdomar mer eller mindre tvingat honom i pension. Gullberg hade ingen riktig känsla för vilket virke Wadensjöö var gjord av.

”Hej Evert”, sa Wadensjöö och skakade hand med sin forne chef. ”Bra att du tog dig tid att komma upp.”

”Jag har inte så mycket mer än tid”, sa Gullberg.

”Du vet hur det är. Vi har varit dåliga på att hålla kontakten med gamla trotjänare.”

Evert Gullberg ignorerade detta påpekande. Han tog av till vänster och gick in i sitt gamla tjänsterum och slog sig ned vid ett runt konferensbord vid fönstret. Wadensjöö (antog han) hade hängt upp reproduktioner av Chagall och Mondrian på väggarna. På sin tid hade Gullberg haft planritningar av historiska skepp som Kronan och Wasa på väggen. Han hade alltid drömt om sjön och han var faktiskt marinofficer i grunden, även om han inte tillbringat mer än några korta månader under militärtjänsten till sjöss. Datorer hade tillkommit. I övrigt såg rummet nästan exakt likadant ut som då han hade slutat. Wadensjöö serverade kaffe.

”De andra kommer strax”, sa han. ”Jag tänkte att vi kunde växla några ord först.”

”Hur många på Sektionen är kvar från min tid.”

”Bortsett från mig – endast Otto Hallberg och Georg Nyström här inne på kontoret. Hallberg går i pension i år och Nyström fyller 60. Annars är det mest nya rekryter. Du har väl träffat några av dem tidigare.”

”Hur många arbetar för Sektionen i dag?

”Vi har omorganiserat en smula.”

”Jaså?”

”I dag finns sju heltidare här på Sektionen. Vi har alltså skurit ned. Men i övrigt har Sektionen hela trettioen medarbetare inom RPS/Säk. De flesta av dem kommer aldrig hit utan sköter sina normala jobb och har arbetet för oss som en diskret kvällssyssla.”