Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Trettioen medarbetare.”

”Plus sju. Det var faktiskt du som skapade det systemet. Vi har bara finslipat det och talar i dag om en intern och en extern organisation. När vi rekryterar någon får de tjänstledigt en period och går i skola hos oss. Det är Hallberg som håller i undervisningen. Grundutbildningen är sex veckor. Vi håller till ute på Örlogsskolan. Därefter åker de tillbaka in i sin normala befattning på RPS/Säk, men nu med tjänstgöring hos oss.”

”Jaha.”

”Det är faktiskt ett utomordentligt system. De flesta medarbetarna har inte en aning om varandras existens. Och här på Sektionen fungerar vi mest som rapportmottagare. Det är samma regler som gäller från din tid. Vi ska vara en platt organisation.”

”Operativ enhet?”

Wadensjöö rynkade ögonbrynen. På Gullbergs tid hade Sektionen haft en liten operativ enhet bestående av fyra personer under befäl av den slipade Hans von Rottinger.

”Nja, inte precis. Rottinger dog ju för fem år sedan. Vi har en yngre talang som gör en del fältarbete men vanligen använder vi någon från den externa organisationen om det behövs. Dessutom har det blivit mer tekniskt komplicerat att till exempel ordna en telefonavlyssning eller att gå in i en lägenhet. Numera finns larm och otyg överallt.”

Gullberg nickade.

”Budget?” undrade han.

”Vi har drygt elva miljoner per år totalt. En tredjedel går till löner, en tredjedel till underhåll och en tredjedel till verksamheten.”

”Budgeten har alltså minskat?”

”En smula. Men vi har mindre personalstyrka vilket betyder att verksamhetsbudgeten faktiskt ökat.”

”Jag förstår. Berätta hur vårt förhållande till Säk ser ut.”

Wadensjöö skakade på huvudet.

”Kanslichefen och budgetchefen tillhör oss. Formellt är väl kanslichefen den ende som har insyn i vår verksamhet. Vi är så hemliga att vi inte existerar. Men i verkligheten känner ett par biträdande chefer till vår existens. De gör sitt bästa för att inte höra talas om oss.”

”Jag förstår. Vilket betyder att om det uppstår problem så kommer den nuvarande Säpoledningen att få en obehaglig överraskning. Hur är det med försvarsledningen och regeringen?

”Försvarsledningen kopplade vi bort för ungefär tio år sedan. Och regeringar kommer och går.”

”Så vi är helt ensamma om det börjar blåsa?”

Wadensjöö nickade.

”Det är nackdelen med det här arrangemanget. Fördelen är ju uppenbar. Men våra arbetsuppgifter har också förändrats. Det är ett nytt realpolitiskt läge i Europa sedan Sovjetunionen föll. Vårt arbete handlar faktiskt allt mindre om att identifiera spioner. Nu handlar det om terrorism, men framför allt om att bedöma personers politiska lämplighet i känsliga befattningar.”

”Det är vad det alltid handlat om.”

Det knackade på dörren. Gullberg noterade en prydligt klädd man i 60-årsåldern och en yngre man i jeans och kavaj.

”Hej grabbar. Det här är Jonas Sandberg. Han har arbetat här i fyra år och står för operativa insatser. Det var honom jag berättade om. Och det här är Georg Nyström. Ni har träffats tidigare.

”Hej Georg”, sa Gullberg.

De skakade hand. Därefter vände sig Gullberg till Jonas Sandberg.

”Och var kommer du ifrån?” undrade Gullberg och betraktade Jonas Sandberg.

”Närmast från Göteborg”, sa Sandberg skämtsamt. ”Jag har hälsat på honom.”

”Zalachenko …”, sa Gullberg.

Sandberg nickade.

”Slå er ned, mina herrar”, sa Wadensjöö.

”Björck”, sa gullberg och rynkade ögonbrynen när Wadensjöö tände en cigarill. Han hade hängt av sig kavajen och lutat sig bakåt i stolen vid konferensbordet. Wadensjöö kastade ett öga på Gullberg och slogs av hur otroligt mager gubben hade blivit.

”Han greps alltså för brott mot sexköpslagen i fredags”, sa Georg Nyström. ”Ärendet har ännu inte gått till åtal, men han har i princip erkänt och slunkit hem till sig igen med svansen mellan benen. Han bor ute i Smådalarö medan han är sjukskriven. Media har inte uppmärksammat det än.”

”Björck var en gång i tiden en av de absolut bästa vi hade här på Sektionen”, sa Gullberg. ”Han hade en nyckelroll i Zalachenkoaffären. Vad har hänt med honom sedan jag gick i pension?”

”Han är väl en av de ytterst få interna medarbetarna som gått från Sektionen tillbaka till den externa verksamheten. Han var ju ute och fladdrade även på din tid.”

”Jo, han behövde lite vila och ville vidga sina vyer. Han var tjänstledig från Sektionen i två år på 1980-talet då han arbetade som underrättelseattaché. Då hade han arbetat som en dåre med Zalachenko nästan dygnet runt från 1976 och framåt och jag bedömde det som att han verkligen behövde en paus. Han var borta mellan 1985 och 1987, då han kom tillbaka hit.”

”Man kan väl säga att han slutade på Sektionen 1994 då han gick till den externa organisationen. 1996 blev han biträdande chef på utlänningsroteln och hamnade i en svår sits där han faktiskt måste arbeta väldigt mycket med sina ordinarie sysslor. Han har naturligtvis hållit kontakten med Sektionen hela tiden och jag kan väl också säga att vi haft regelbundna samtal ungefär en gång i månaden ända fram till den sista tiden.”

”Han är alltså sjuk.”

”Det är inget allvarligt, men mycket smärtsamt. Han har diskbråck. Han har haft upprepade besvär de senaste åren. För två år sedan var han sjukskriven i fyra månader. Och sedan insjuknade han igen i augusti i fjol. Han skulle ha börjat arbeta igen första januari, men sjukskrivningen har förlängts och nu handlar det huvudsakligen om att vänta på operation.”

”Och han har tillbringat sjukledigheten med att springa hos horor”, sa Gullberg.

”Ja, han är ju ogift och horbesöken har väl pågått stadigt i många år, om jag förstått saken rätt”, sa Jonas Sandberg som fram till dess hade suttit helt tyst i närmare en halvtimme. ”Jag har läst Dag Svenssons manuskript.”

”Jaha. Men kan någon förklara för mig vad som egentligen har hänt?”

”Så vitt vi kan förstå så måste det vara Björck som satt igång hela den här karusellen. Det är enda sättet att förklara hur utredningen från 1991 kunde hamna i advokat Bjurmans händer.”

”Som också tillbringar sin tid med att springa hos horor?” undrade Gullberg.

”Inte vad vi vet. Han förekommer i varje fall inte i Dag Svenssons material. Däremot var han ju Lisbeth Salanders förvaltare.”

Wadensjöö suckade.

”Det får väl sägas vara mitt fel. Du och Björck nitade ju Salander 1991 då hon åkte in på psyket. Vi hade räknat med att hon skulle vara borta betydligt längre, men hon hade ju fått en god man, advokat Holger Palmgren, som faktiskt lyckades få ut henne. Hon placerades i en fosterfamilj. Då hade du redan gått i pension.”

”Vad hände sedan?”

”Vi höll koll på henne. Hennes syster, Camilla Salander, hade under tiden placerats i ett fosterhem i Uppsala. Då de var 17 år började Lisbeth Salander plötsligt gräva i sitt förflutna. Hon sökte Zalachenko och betade av alla offentliga register hon kunde hitta. På något sätt, vi är inte säkra på hur det gick till, fick hon information om att hennes syster visste var Zalachenko fanns.”

”Stämmer det?”

Wadensjöö ryckte på axlarna.

”Jag har faktiskt ingen aning. Syskonen hade inte träffats på flera år, då Lisbeth Salander spårade upp sin syster och försökte förmå henne att berätta vad hon visste. Det slutade i ett stormgräl och ett präktigt slagsmål mellan syskonen.”

”Jaha?”

”Vi höll noga koll på Lisbeth under de här månaderna. Vi hade också informerat Camilla Salander om att hennes syster var våldsam och sinnessjuk. Det var hon som tog kontakt med oss efter Lisbeths plötsliga besök, vilket innebar att vi ökade spaningen mot henne.”