Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Kan det här ge upphov till hjärnskador?”

Han tvekade innan han nickade.

”Ja, den risken finns. Men alla tecken tyder på att du klarat dig bra. Sedan finns det en möjlighet att du får en ärrbildning i hjärnan som skapar problem, till exempel att du utvecklar epilepsi eller något annat otyg. Men ärligt talat, allt sådant är spekulationer. Just nu ser det bra ut. Du läker. Och dyker det upp problem under resans gång så får vi hantera det. Är det ett tillräckligt tydligt svar?”

Hon nickade.

”Hur länge måste jag ligga så här?”

”Du menar på sjukhus. Det kommer att dröja ett par veckor i alla fall innan vi släpper dig.”

”Nej, jag menar hur lång tid innan jag kan resa mig och börja gå och röra mig?”

”Det vet jag inte. Det beror på läkningen. Men räkna med minst två veckor till innan vi kan börja med någon form av fysisk terapi.”

Hon betraktade honom allvarligt en lång stund.

”Du råkar inte ha en cigarett?” undrade hon.

Anders Jonasson skrattade spontant och skakade på huvudet.

”Ledsen. Det är rökförbud här inne. Men jag kan se till att du får nikotinplåster eller nikotintuggummi.”

Hon funderade en kort stund innan hon nickade. Sedan tittade hon på honom igen.

”Hur är det med gubbjäveln?”

”Vem? Du menar …”

”Han som kom in samtidigt som jag.”

”Ingen vän till dig, antar jag. Jovars. Han kommer att överleva och har faktiskt varit uppe och gått omkring med kryckor. Rent fysiskt är han värre tilltygad än du och har en mycket smärtsam ansiktsskada. Om jag har förstått saken rätt drämde du en yxa i skallen på honom.”

”Han försökte döda mig”, sa Lisbeth med låg röst.

”Det låter ju inte bra. Jag måste gå. Vill du att jag ska komma och hälsa på dig igen?”

Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan nickade hon kort. När han hade stängt dörren tittade hon eftertänksamt upp i taket. Zalachenko har fått kryckor. Det var det ljudet jag hörde i natt.

Jonas Sandberg, som var yngst i församlingen, fick gå ut och ordna lunch. Han återkom med sushi och lättöl och serverade runt konferensbordet. Evert Gullberg kände en nostalgisk ilning. Precis så hade det varit på hans tid då någon operation gick in i ett kritiskt skede och arbetet skedde dygnet runt.

Skillnaden, konstaterade han, var väl möjligen att på hans tid var det ingen som skulle komma på den befängda idén att beställa rå fisk till lunch. Han önskade att Sandberg hade beställt köttbullar med mos och lingon. Men han var å andra sidan inte hungrig och kunde utan samvetskval skjuta sushin åt sidan. Han åt en brödbit och drack mineralvatten.

De fortsatte diskussionen över maten. De hade kommit till den punkt då de var tvungna att summera läget och besluta om åtgärder. Det var beslut som brådskade.

”Jag kände aldrig Zalachenko”, sa Wadensjöö. ”Hur var han?”

”Precis som han är i dag, antar jag”, svarade Gullberg. ”Rasande intelligent med närmast fotografiskt minne för detaljer. Men enligt min mening ett jävla svin. Och en smula sinnessjuk, skulle jag tro.”

”Jonas, du träffade honom i går. Vad är din slutsats?” undrade Wadensjöö.

Jonas Sandberg lade ned besticken.

”Han har kontrollen. Jag har redan berättat om hans ultimatum. Antingen trollar vi bort det hela eller så spräcker han Sektionen.”

”Hur fan kan han tro att vi kan trolla bort något som valsats fram och tillbaka i massmedia?” undrade Georg Nyström.

”Det handlar inte om vad vi kan göra eller inte göra. Det handlar om hans behov att kunna kontrollera oss”, sa Gullberg.

”Vad är din bedömning? Kommer han att göra det? Prata med media?” undrade Wadensjöö.

Gullberg svarade långsamt.

”Det är nästan omöjligt att svara på. Zalachenko kommer inte med tomma hot, och han kommer att göra det som är bäst för honom själv. I den bemärkelsen är han förutsägbar. Om det gynnar honom att prata med media … om han kan få amnesti eller straffnedsättning så kommer han att göra det. Eller om han känner sig sviken och vill jävlas.”

”Oavsett konsekvenserna?”

”Speciellt oavsett konsekvenserna. För honom handlar det om att visa sig tuffare än oss alla.”

”Men även om Zalachenko pratar så är det inte säkert att han blir trodd. För att leda något i bevis måste de komma över vårt arkiv. Han känner inte till den här adressen.”

”Vill du ta risken? Säg att Zalachenko pratar. Vem kommer att prata sedan? Vad gör vi om Björck vidimerar hans historia? Och Clinton som sitter i sin dialysapparat … vad händer om han blir religiös och bitter på allt och alla. Tänk om han vill avge en syndabekännelse? Tro mig, om någon börjar prata så är det slut med Sektionen.”

”Så … vad ska vi göra?”

Tystnaden lägrade sig runt bordet. Det var Gullberg som tog upp tråden.

”Problemet består av flera delar. För det första kan vi vara överens om vad konsekvenserna blir om Zalachenko pratar. Hela det jävla konstitutionella Sverige skulle störta in över våra huvuden. Vi skulle bli utplånade. Jag gissar att flera anställda vid Sektionen skulle få fängelse.”

”Verksamheten är juridiskt legal, vi arbetar faktiskt på uppdrag av regeringen.”

”Snacka inte skit”, sa Gullberg. ”Du vet lika väl som jag att ett luddigt formulerat papper som skrevs i mitten av 1960-talet inte är värt ett vitten i dag.

”Jag skulle gissa att ingen av oss vill få reda på exakt vad som skulle hända om Zalachenko pratar”, lade han till.

Det blev tyst igen.

”Alltså måste utgångspunkten vara att förmå Zalachenko att hålla tyst”, sa Georg Nyström till sist.

Gullberg nickade.

”Och för att kunna förmå honom att hålla tyst måste vi kunna erbjuda honom något substantiellt. Problemet är att han är oberäknelig. Han skulle lika gärna kunna bränna oss av ren elakhet. Vi måste fundera på hur vi kan hålla honom i schack.”

”Och kraven …”, sa Jonas Sandberg. ”Att vi trollar bort det här och att Salander hamnar på psyket.”

”Salander kan vi hantera. Det är Zalachenko som är problemet. Men det för oss till den andra delen – begränsning av skadeverkningarna. Teleborians utredning från 1991 har läckt ut och den är potentiellt ett lika stort hot som Zalachenko.”

Georg Nyström harklade sig.

”Så fort vi insåg att utredningen var ute och hade hamnat hos polisen vidtog jag åtgärder. Jag gick genom juristen Forelius på RPS/Säk som fick kontakta Riksåklagaren. RÅ har beordrat att utredningen ska samlas in från polisen – att den inte får spridas eller kopieras.”

”Hur mycket vet RÅ?” undrade Gullberg.

”Inte ett dugg. Han agerar på en officiell begäran från RPS/Säk, det rör kvalificerat hemligt material och RÅ har inget val. Han kan inte agera på något annat sätt.”

”Okej. Vilka har läst rapporten inom polisen?”

”Den fanns i två kopior som lästs av Bublanski, hans kollega Sonja Modig och slutligen förundersökningsledaren Richard Ekström. Vi kan väl utgå från att ytterligare två poliser …” Nyström bläddrade upp sina anteckningar. ”En Curt Svensson och en Jerker Holmberg åtminstone känner till innehållet.”

”Alltså fyra poliser och en åklagare. Vad vet vi om dem?”

”Åklagare Ekström, 42 år. Betraktas som en stjärna i stigande. Han har varit utredare på Justitie och fått en del uppmärksammade mål. Nitisk. PR-medveten. Karriärist.”

”Sosse?” undrade Gullberg.

”Förmodligen. Men han är inte aktiv.”

”Bublanski är alltså spaningsledare. Jag såg honom på en presskonferens i TV. Han verkade inte trivas framför kamerorna.”