Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

”Förfalskningar?”

”Jag tror att det är det enda användbara ordet i sammanhanget. Originalet visar att Peter Teleborian fick i uppdrag av tingsrätten att göra en rättspsykiatrisk undersökning av Lisbeth Salander. Inget av detta är märkligt. Lisbeth Salander var tolv år gammal och hade försökt döda sin pappa med en brandbomb; det vore anmärkningsvärt om det inte resulterade i en psykiatrisk utredning.”

”Det är ju sant.”

”Om du hade varit åklagare så antar jag att du också skulle ha begärt både en social och en psykiatrisk utredning.”

”Förvisso.”

”Teleborian var ju redan då en känd och respekterad barnpsykiatriker och hade dessutom arbetat inom rättsmedicin. Han fick uppdraget och gjorde en helt normal utredning och kom till slutsatsen att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk … jag behöver inte gå in på de facktekniska termerna.”

”Okej …”

”Detta meddelade Teleborian i en rapport som han skickade till Björck och som därefter föredrogs tingsrätten som beslutade att Salander skulle vårdas på S:t Stefans.”

”Jag förstår.”

”I Blomkvists version saknas helt den utredning som Teleborian gjorde. I dess ställe finns en korrespondens mellan Björck och Teleborian som antyder att Björck instruerar honom att fejka en sinnesundersökning.”

”Och du menar att detta är ett falsarium?”

”Utan tvekan.”

”Men vem skulle ha intresse av att göra en sådan förfalskning?”

Nyström lade ned rapporten och rynkade ögonbrynen.

”Nu kommer du till själva kärnfrågan.”

”Och svaret är …?”

”Vi vet inte. Det är denna fråga som vår analysgrupp arbetar mycket hårt med att försöka besvara.”

”Kan det vara Blomkvist som fantiserat ihop något?”

Nyström skrattade.

”Nja, det var väl en av våra första tankar också. Men vi tror inte det. Vi tror att förfalskningen gjordes för länge sedan, troligen nästan samtidigt som originalrapporten skrevs.”

”Jaså?”

”Och det leder till obehagliga slutsatser. Den som gjorde förfalskningen var mycket väl insatt i ärendet. Och dessutom hade förfalskaren tillgång till samma skrivmaskin som Gunnar Björck använde.”

”Du menar …”

”Vi vet inte var Björck skrev utredningen. Det kan ha varit på en skrivmaskin i hemmet eller på hans arbetsplats eller någon annanstans. Vi kan tänka oss två alternativ. Antingen att den som gjorde förfalskningen var någon inom psykiatrin eller rättsmedicin som av någon anledning ville skandalisera Teleborian. Eller så gjordes förfalskningen av helt andra syften av någon inom Säkerhetspolisen.”

”Varför?”

”Detta skedde 1991. Det kan ha varit en rysk agent inom RPS/Säk som fått upp spåret på Zalachenko. Den möjligheten innebär att vi för närvarande granskar ett stort antal gamla personalfiler.”

”Men om KGB hade fått reda på … då borde detta ha läckt för flera år sedan.”

”Rätt tänkt. Men glöm inte bort att det var just under denna tid som Sovjetunionen föll och KGB upplöstes. Vi vet inte vad som gick på tok. Det kanske var en planerad operation som skrinlades. En sak som KGB var mästare på var dokumentförfalskning och desinformation.”

”Men vad skulle KGB ha för syfte med en sådan förfalskning …”

”Det vet vi inte heller. Men ett uppenbart syfte vore naturligtvis att skandalisera den svenska regeringen.”

Ekström nöp sig i underläppen.

”Så det du säger är att den medicinska bedömningen av Salander är korrekt?”

”O ja. Utan tvekan. Salander är spritt språngande galen, för att uttrycka det lite slarvigt. Det behöver du inte betvivla. Åtgärden att ta in henne på en sluten anstalt var helt korrekt.”

”Toalettstolar”, sa tillförordnade chefredaktören Malin Eriksson tveksamt. Hon lät som om hon trodde att Henry Cortez drev med henne.

”Toalettstolar”, upprepade Henry Cortez och nickade.

”Du vill göra en story om toalettstolar. I Millennium ?”

Monica Nilsson garvade plötsligt och opassande. Hon hade sett hans illa dolda entusiasm då han släntrade in till fredagsmötet och hon kände igen alla tecken på en journalist som hade en story i ugnen.

”Okej, förklara.”

”Det är mycket enkelt”, sa Henry Cortez. ”Sveriges i särklass största industri är byggbranschen. Det är en industri som i praktiken inte kan flytta utomlands även om Skanska låtsas ha ett kontor i London och sådant. Kåkarna ska i alla fall byggas i Sverige.”

”Jaha, men det är inget nytt.”

”Nä. Men vad som är halvnytt är att byggbranschen ligger ett par ljusår efter all annan industri i Sverige då det gäller att skapa konkurrenskraft och effektivitet. Om Volvo skulle bygga bilar på samma sätt så skulle den senaste årsmodellen av Volvo kosta runt en eller två miljoner kronor styck. För all normal industri handlar det om att pressa priser. För byggindustrin är det tvärtom. De skiter i att pressa priser vilket innebär att kvadratmeterpriset ökar och att staten subventionerar med skattepengar för att det inte ska bli helt orimligt.”

”Finns det en story i det där?”

”Vänta. Det är komplicerat. Om låt säga prisutvecklingen på hamburgare hade varit likadan sedan 1970-talet så skulle en Big Mac kosta drygt hundrafemtio spänn eller mer. Vad det skulle kosta med frittar och en cola vill jag inte ens tänka på, men min lön här på Millennium skulle nog inte räcka så värst långt. Hur många vid det här bordet skulle gå på McDonald’s och köpa en burgare för en hundring?”

Ingen sa något.

”Förståndigt. Men då NCC smäller upp några plåtcontainrar i Gåshaga på Lidingö så tar de ut tio- eller tolvtusen i månadshyra för en trea. Hur många av er betalar det?”

”Jag har inte råd”, sa Monica Nilsson.

”Nä. Men du bor redan i en tvåa vid Danvikstull som din farsa köpte till dig för tjugo år sedan och som du skulle få, säg, en och en halv mille för om du sålde. Men vad gör en 20-åring som vill flytta hemifrån? De har inte råd. Alltså bor de i andra eller tredje hand eller hemma hos morsan tills de blir pensionärer.”

”Var kommer toalettstolarna in i bilden?” undrade Christer Malm.

”Jag kommer till det. Frågan är då varför bostäder är så förbannat dyra? Jo, eftersom de som beställer husen inte vet hur de ska beställa. Enkelt uttryckt ringer ett kommunalt bostadsföretag upp ett byggföretag typ Skanska och säger att de vill beställa 100 lägenheter och frågar vad det kostar. Och Skanska räknar på saken och kommer tillbaka och säger att det kostar typ 500 miljoner kronor. Vilket innebär att kvadratmeterpriset ligger på X antal kronor och att det kommer att kosta tio papp i månaden om du vill flytta in. För till skillnad från McDonald’s så kan du inte bestämma dig för att avstå från att bo någonstans. Alltså får du betala vad det kostar.”

”Snälla Henry … kom till saken.”

”Jamen, det är ju det som är saken. Varför kostar det tio papp att flytta till de där jävla schabraken i Hammarbyhamnen? Jo, därför att byggföretagen skiter i att pressa priserna. Kunden måste i alla fall betala. En av de stora kostnaderna är material till bygget. Handeln med byggmaterial går genom grossister som sätter sina egna priser. Eftersom det inte finns någon riktig konkurrens där kostar ett badkar 5 000 kronor i Sverige. Samma badkar av samma tillverkare kostar 2 000 kronor i Tyskland. Det finns ingen rimlig merkostnad som kan förklara prisskillnaden.”

”Okej.”

”En hel del av det här finns att läsa i en rapport från regeringens byggkostnadsdelegation som var aktiv i slutet av 1990-talet. Sedan dess har inte mycket hänt. Ingen förhandlar med byggföretagen om det orimliga i prisbilden. Beställarna betalar snällt vad det kostar och priset betalas till sist av hyresgästerna eller skattebetalarna.”