Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes

Hon var för dagen klädd i tajta blåjeans, turkosfärgade sandaler med en liten klack och en marinblå kavaj.

”Vad sysslar du med just nu?” hälsade Edklinth och bjöd henne att sitta ned.

”Vi håller på att följa upp rånet mot den där närlivsbutiken i Sunne för två veckor sedan.”

Säkerhetspolisen ägnade sig förvisso inte åt att utreda rån mot livsmedelsbutiker. Sådant polisiärt basarbete låg uteslutande på den öppna polisen. Monica Figuerola var chef för en avdelning bestående av fem medarbetare på författningsskyddet som ägnade sig åt att analysera politisk brottslighet. Det viktigaste hjälpmedlet bestod av ett antal datorer som var kopplade till den öppna polisens incidentrapportering. I stort sett varje polisanmälan som rapporterades i något polisdistrikt i Sverige passerade de datorer som Monica Figuerola basade över. Datorerna hade en programvara som automatiskt scannade varje polisrapport och hade till uppgift att reagera på 310 specifika ord, till exempel svartskalle, skinnskalle, hakkors, invandrare, anarkist, Hitlerhälsning, nazist, nationaldemokrat, landsförrädare, judehora eller negerälskare. Om ett sådant nyckelord förekom i en polisrapport slog datorn larm och rapporten i fråga plockades fram och granskades manuellt. Beroende på sammanhang kunde därefter förundersökningen beställas in och vidare granskning förekomma.

Bland författningsskyddets uppgifter ingår att varje år publicera rapporten Hot mot rikets säkerhet som utgör den enda pålitliga statistiken över politisk brottslighet. Statistiken bygger uteslutande på anmälningar till lokala polismyndigheter. I fallet med rånet mot närlivsbutiken i Sunne hade datorn reagerat på tre nyckelord – invandrare, axelmärke och svartskalle. Två maskerade unga män hade medelst pistolhot rånat en närlivsbutik som ägdes av en invandrare. De hade kommit över en summa uppgående till 2 780 kronor samt en limpa cigaretter. En av rånarna hade en midjekort jacka med en svensk flagga som axelmärke. Den andre rånaren hade upprepade gånger skrikit jävla svartskalle åt butiksföreståndaren och tvingat denne att lägga sig ned på golvet.

Sammantaget var detta tillräckligt för att Figuerolas medarbetare skulle plocka fram förundersökningen och försöka utröna om rånarna hade anknytning till de lokala nazistgängen i Värmland och om rånet i så fall skulle kunna definieras som rasistisk brottslighet eftersom en rånare gett uttryck för rasistiska åsikter. Om så var fallet kunde rånet mycket väl utgöra en pinne i nästkommande års statistiska sammanställning, vilken därefter skulle analyseras och infogas i den europeiska statistik som EU:s kontor i Wien årligen sammanställde. Det kunde också visa sig att rånarna var scouter som köpt en Fröviksjacka med svenska flaggan och att det var en ren slump att butiksinnehavaren var invandrare och att ordet svartskalle förekom. Om så var fallet skulle Figuerolas avdelning stryka rånet från statistiken.

”Jag har en besvärlig uppgift till dig”, sa Torsten Edklinth.

”Jaha”, sa Monica Figuerola.

”Det är ett jobb som potentiellt kan innebära att du hamnar ordentligt i onåd och till och med att din karriär havererar.”

”Jag förstår.”

”Om du å andra sidan lyckas med din uppgift och saker och ting faller väl ut så kan det betyda en stor framgång i karriären. Jag tänker flytta över dig till författningsskyddets operativa enhet.”

”Förlåt att jag påpekar det, men författningsskyddet har ingen operativ enhet.”

”Jo”, sa Torsten Edklinth. ”Numera finns det en sådan enhet. Jag har grundat den enheten nu på morgonen. Den består för närvarande av en enda person. Det är du.”

Monica Figuerola såg tveksam ut.

”Författningsskyddets uppgift är att försvara konstitutionen mot inre hot, vilket vanligen betyder nazister eller anarkister. Men vad gör vi om det visar sig att hotet mot konstitutionen kommer från vår egen organisation?”

Han ägnade den kommande halvtimmen åt att återge hela den historia som Dragan Armanskij hade gett honom föregående kväll.

”Vem är källan till dessa påståenden?” undrade Monica Figuerola.

”Oviktigt just nu. Fokusera på den information informatören har lämnat.”

”Det jag undrar över är om du anser att källan är trovärdig.”

”Jag har känt denna källa i många år och anser att källan har mycket hög trovärdighet.”

”Det här låter ju faktiskt helt … jag vet inte vad. Osannolikt är bara förnamnet.”

Edklinth nickade.

”Som en spionroman”, sa han.

”Vad förväntar du dig att jag ska göra?”

”Från och med nu är du frikopplad från alla andra uppgifter. Du har en enda uppgift – att undersöka sanningshalten i den här historien. Du ska antingen verifiera eller avfärda påståendena. Du rapporterar direkt till mig och inte till någon annan.”

”Herregud”, sa Monica Figuerola. ”Jag förstår vad du menade med att det här kan innebära att jag hamnar i onåd.”

”Ja. Men om historien är sann … om endast en bråkdel av alla dessa påståenden är sanna så står vi inför en konstitutionell kris som vi måste hantera.”

”Var ska jag börja? Hur ska jag bära mig åt?”

”Börja med det enklaste. Börja med att läsa den här utredningen som Gunnar Björck skrev 1991. Sedan ska du identifiera de personer som påstås övervaka Mikael Blomkvist. Enligt min källa ägs bilen av en Göran Mårtensson, 40 år, polis och bosatt på Vittangigatan i Vällingby. Därefter ska du identifiera den andra personen som finns på bilderna som Mikael Blomkvists fotograf tog. Den blonde yngre mannen här.”

”Okej.”

”Därefter ska du undersöka Evert Gullbergs bakgrund. Jag har aldrig hört talas om människan, men enligt min källa måste det finnas en koppling till Säkerhetspolisen.”

”Så någon här på Säk skulle alltså ha beställt ett spionmord av en 78-årig gubbe. Jag tror inte på det.”

”Inte desto mindre ska du göra kontrollen. Och utredningen ska ske i hemlighet. Innan du vidtar några åtgärder så vill jag bli informerad. Jag vill inte ha några ringar på vattnet.”

”Det är en enorm utredning du beställer. Hur ska jag kunna göra det här på egen hand?”

”Det ska du inte. Du ska bara göra den här första kollen. Om du kommer tillbaka och säger att du har kollat och att du inte hittar något så är allt gott och väl. Om du hittar något misstänkt så får vi besluta hur vi ska gå vidare.”

Monica Figuerola ägnade sin lunchrast åt att lyfta skrot i polishusets gym. Själva lunchen bestod av svart kaffe och en smörgås med köttbullar och rödbetssallad som hon tog med sig tillbaka till sitt tjänsterum. Hon stängde dörren, städade av skrivbordet och började läsa Gunnar Björcks utredning medan hon åt sin smörgås.

Hon läste också bilagan med korrespondens mellan Björck och doktor Peter Teleborian. Hon antecknade varje namn och varje enskild händelse i rapporten som skulle kunna verifieras. Efter två timmar reste hon sig och gick till kaffeautomaten och hämtade mera kaffe. Då hon lämnade sitt rum låste hon dörren, vilket ingick i de dagliga rutinerna på RPS/Säk.

Det första hon gjorde var att kontrollera diarienumret. Hon ringde till registratorn och fick beskedet att någon rapport med det aktuella diarienumret inte existerade. Hennes andra kontroll bestod i att konsultera ett mediearkiv. Det gav bättre utdelning. Bägge kvällstidningarna och en morgontidning hade rapporterat om en person som skadats allvarligt vid en bilbrand på Lundagatan det aktuella datumet 1991. Offret för olyckan var en icke namngiven medelålders man. En kvällstidning rapporterade att enligt ett vittne hade branden avsiktligt startats av en ung flicka. Det skulle alltså vara den famösa brandbomb som Lisbeth Salander kastade mot en rysk agent vid namn Zalachenko. Händelsen tycktes åtminstone ha ägt rum.