Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Mikael erkände att han inte hade kompetens nog att bedöma en brottsundersökning, men drog ändå slutsatsen att kriminalinspektör Morell hade varit exceptionellt samvetsgrann och lyft på stenar långt utöver vad tjänsten fordrade. När Mikael lade ifrån sig den formella polisutredningen dök Morell fortfarande upp som aktör i Henriks egna anteckningar; ett vänskapsband hade uppstått och Mikael undrade om Morell hade blivit lika besatt som industriledaren. Han drog dock slutsatsen att Morell knappast hade missat något. Svaret på gåtan Harriet Vanger skulle inte hittas i en i det närmaste perfekt polisundersökning. Alla tänkbara frågor hade redan ställts och alla ledtrådar hade följts upp, även de uppenbart befängda.

Han hade ännu inte läst hela utredningen, men ju längre fram i handlingen han kom desto mer obskyra blev de ledtrådar och tips som följdes upp. Han förväntade sig inte att hitta något hans föregångare hade missat och kände sig villrådig inför hur han själv skulle angripa problemet. Slutligen hade en övertygelse mognat fram: den enda rimliga framkomliga vägen för hans egen del var att försöka utröna de inblandade personernas psykologiska bevekelsegrunder.

Det mest uppenbara frågetecknet rörde Harriet själv. Vem var hon egentligen?

Från fönstret i sin stuga hade Mikael sett att lyset på övervåningen i Cecilia Vangers hus tändes vid femtiden på eftermiddagen. Han knackade på hennes dörr vid halv åtta, just då vinjetten för TV-nyheterna började. Hon öppnade iförd morgonrock och hade vått hår under en gul frottéhandduk. Mikael bad genast om ursäkt för att han störde och gjorde en ansats att backa, men hon vinkade in honom i köket. Hon satte på en kaffebryggare och försvann upp för trappan till övervåningen i några minuter. När hon kom ned igen hade hon satt på sig jeans och en rutig flanellskjorta.

”Jag började tro att du inte skulle våga hälsa på.”

”Jag borde ha ringt först, men jag såg att det lyste och fick en impuls.”

”Jag har sett att det lyser hela nätterna hos dig. Och du är ofta ute och promenerar efter midnatt. Nattuggla?”

Mikael ryckte på axlarna. ”Det har blivit så.” Han tittade på några skolböcker som låg staplade på kanten av köksbordet. ”Du undervisar fortfarande, rektorn?”

”Nej, som rektor hinner jag inte. Men jag har varit lärare i historia, religion och samhällskunskap. Och jag har några år kvar.”

”Kvar?”

Hon log. ”Jag är femtiosex år gammal. Snart pensionär.”

”Du ser inte ut att vara över femtio, snarare i fyrtioårsåldern.”

”Smicker, smicker. Hur gammal är du?”

”Fyrtio plus”, log Mikael.

”Och alldeles nyss var du tjugo. Vad snabbt det går. Livet alltså.”

Cecilia Vanger hällde upp kaffe och frågade om Mikael var hungrig. Han sa att han redan hade ätit; vilket var en sanning med modifikation. Han slarvade med maten och satte i sig smörgåsar istället. Men han var inte hungrig.

”Så varför kom du över? Är det dags att ställa de där frågorna?”

”Ärligt talat… jag kom inte över för att ställa frågor. Jag tror att jag bara ville hälsa på.”

Cecilia Vanger log plötsligt.

”Du är dömd till fängelse, du flyttar till Hedeby, plöjer materialet i Henriks favorithobby, sover inte på nätterna, går långa nattpromenader när det är svinkallt… har jag missat något?”

”Mitt liv håller på att gå i putten.” Mikael log tillbaka.

”Vem var kvinnan som hälsade på dig i helgen?”

”Erika… hon är chefredaktör på Millennium .”

”Din flickvän?”

”Inte precis. Hon är gift. Jag är mera en vän och ’occasional lover’.”

Cecilia Vanger gapskrattade.

”Vad är det som är så roligt?”

”Sättet du sa det på. Occasional lover. Jag gillar uttrycket.”

Mikael skrattade. Han tyckte plötsligt om Cecilia Vanger.

”Jag skulle också behöva en occasional lover”, sa hon.

Hon sparkade av sig tofflorna och satte upp foten på hans knä. Mikael lade automatiskt handen på hennes fot och rörde vid hennes hud. Han tvekade en sekund — han kände att han var ute på helt oväntade och okända farvatten. Men han började försiktigt massera hennes fotsula med tummen.

”Jag är också gift”, sa Cecilia Vanger.

”Jag vet. Man skiljer sig inte i den Vangerska klanen.”

”Jag har inte träffat min man på snart tjugo år.”

”Vad hände?”

”Det angår dig inte. Jag har inte haft sex på… hmm, det är tre år nu.”

”Det förvånar mig.”

”Varför det? Det är en fråga om tillgång och efterfrågan. Jag vill absolut inte ha en pojkvän eller äkta man eller sambo. Jag trivs rätt bra med mig själv. Vem ska jag ha sex med? Någon av lärarna på skolan? — skulle inte tro det. Någon av eleverna? Det skulle bli en mumsig historia för skvallertanterna. De håller minsann rätt på folk som heter Vanger. Och här på Hedebyön bor bara släktingar eller folk som redan är gifta.”

Hon lutade sig fram och kysste honom på halsen.

”Chockerar jag dig?”

”Nej. Men jag vet inte om det här är en bra idé. Jag jobbar för din farbror.”

”Och jag är nog den sista som skulle skvallra. Men ärligt talat, Henrik skulle förmodligen inte ha något emot det.”

Hon satte sig grensle över honom och kysste honom på munnen. Hennes hår var fortfarande vått och hon doftade schampo. Han fumlade med knapparna i hennes flanellskjorta och drog ned den över hennes axlar. Hon hade inte brytt sig om att sätta på någon bh. Hon tryckte sig mot honom när han kysste hennes bröst.

advokat Bjurman kom runt bordet och visade balansräkningen för hennes konto — som hon redan kände till ned till sista öre men som hon inte längre själv kunde förfoga över. Han stod bakom hennes rygg. Plötsligt masserade han hennes nacke och lät en hand glida över vänstra axeln tvärs över hennes bröst. Han lade handen på hennes högra bröst och höll kvar den. När hon inte tycktes protestera kramade han bröstet. Lisbeth Salander satt blickstilla. Hon kände hans andedräkt i nacken och studerade brevkniven på hans skrivbord; hon kunde enkelt nå den med sin fria hand.

Men hon gjorde ingenting. Om det var någon utantilläxa Holger Palmgren hade lärt henne under sina år så var det att impulsiva handlingar ledde till strul, och strul kunde få obehagliga konsekvenser. Hon gjorde aldrig någonting utan att först överväga konsekvenserna.

Det inledande sexuella övergreppet — som i juridiska termer definierades som sexuellt ofredande och utnyttjande av person i beroendeställning, och teoretiskt kunde rendera Bjurman upp till två års fängelse — varade bara några korta sekunder. Men det var tillräckligt för att en gräns oåterkalleligen skulle ha passerats. För Lisbeth Salander var det en militär styrkedemonstration av en fientlig trupp — en markering om att bortom deras noga definierade juridiska relation så var hon utlämnad åt hans godtycke och vapenlös. När deras ögon möttes några sekunder senare var hans mun halvöppen och hon kunde läsa lustan i hans ansikte. Salanders eget ansikte röjde inga känslor.

Bjurman vandrade tillbaka till sin sida av skrivbordet och slog sig ned i sin bekväma skinnfåtölj.

”Jag kan inte skriva ut pengar till dig hur som helst”, sa han plötsligt. ”Varför behöver du en så dyr dator? Det finns betydligt billigare apparater som du kan spela dataspel på.”

”Jag vill kunna förfoga över mina egna pengar som tidigare.”

Advokat Bjurman gav henne en medlidsam blick.

”Vi får se hur det blir med den saken. Du måste först lära dig att vara social och komma överens med folk.”