Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Fördelen med att vara över åttio är att ingen kan anmärka på hur man klär sig”, konstaterade han.

Erika var på strålande humör under hela middagen.

Det var först när de senare flyttade ut till en salong med öppen spis och hällde upp konjak i allas glas som diskussionen började på allvar. De pratade i nästan två timmar innan de hade en skiss till en uppgörelse på bordet.

Dirch Frode skulle upprätta ett företag som var helägt av Henrik Vanger, och vars styrelse bestod av honom själv, Frode och Martin Vanger. Företaget skulle under en fyraårsperiod investera en summa pengar som täckte gapet mellan inkomster och utgifter för Millennium . Pengarna hämtades ur Henrik Vangers personliga tillgångar. I gengäld skulle Henrik Vanger få en synlig post i tidningens styrelse. Avtalet skulle löpa på fyra år men kunde sägas upp av Millennium efter två år. Men en sådan förtida uppsägning skulle bli kostsam, eftersom Henrik endast kunde köpas ut genom att hela den summa han lagt in återbetalades.

I händelse av Henrik Vangers plötsliga död skulle Martin Vanger ersätta honom i styrelsen under återstoden av den tid som överenskommelsen gällde. Om Martin ville fortsätta sitt engagemang utöver detta fick han själv ta ställning till det då den dagen kom. Martin Vanger tycktes dock road av möjligheten att ge Hans-Erik Wennerström betalt för gammal ost och Mikael undrade vari motsättningen mellan dem egentligen bestod.

När de hade en preliminär överenskommelse färdig fyllde Martin Vanger på konjaksglasen. Henrik Vanger passade på att luta sig fram mot Mikael och med låg röst förklara att avtalet inte på något sätt påverkade hans och Mikaels överenskommelse.

Det beslutades också att nyordningen, för att få största mediala genomslag, skulle presenteras samma dag som Mikael Blomkvist inställde sig i fängelset i mitten av mars. Att sammankoppla en kraftigt negativ händelse med en nyordning var rent pr-mässigt så fel att det inte kunde annat än förbrylla Mikaels belackare och ge maximal uppmärksamhet åt Henrik Vangers tillträde. Men alla insåg också logiken — det var en markering om att pestflaggan som vajade ovanför Millenniums redaktion var på väg att halas och att tidningen hade beskyddare som var villiga att sätta hårt mot hårt. Vangerföretagen må befinna sig i kris, men det var fortfarande en tung industrikoncern som kunde spela offensivt om det behövdes.

Hela samtalet hade varit en diskussion mellan å ena sidan Erika och å andra sidan Henrik och Martin. Ingen hade frågat Mikael vad han ansåg om saken.

Sent på natten låg Mikael med huvudet på Erikas bröst och tittade henne i ögonen.

”Hur länge har du och Henrik Vanger diskuterat den här uppgörelsen?” frågade han.

”Ungefär en vecka”, log hon.

”Är Christer införstådd?”

”Självklart.”

”Varför fick jag ingenting veta?”

”Varför i all världen skulle jag diskutera det med dig? Du har avgått som ansvarig utgivare, lämnat både redaktionen och styrelsen och bosatt dig mitt ute i skogen.”

Mikael funderade på saken en stund.

”Du menar att jag förtjänar att behandlas som en idiot.”

”O ja”, sa hon med eftertryck.

”Du har verkligen varit sur på mig.”

”Mikael, jag har aldrig känt mig så förbannad, övergiven och sviken som när du vandrade ut från redaktionen. Jag har aldrig tidigare varit så arg på dig.” Hon tog ett stadigt tag i hans hår och sköt honom nedåt i sängen.

När Erika lämnade Hedeby på söndagen var Mikael så irriterad på Henrik Vanger att han inte ville riskera att stöta ihop med vare sig honom eller någon annan medlem av klanen. Han åkte istället in till Hedestad och tillbringade eftermiddagen med att promenera runt i staden, besöka biblioteket och dricka kaffe på ett konditori. På kvällen gick han på bio och såg Sagan om ringen , som han hade missat trots att det haft premiär ett helt år tidigare. Han tyckte plötsligt att orcher till skillnad från människor var enkla och okomplicerade varelser.

Han avrundade kvällen på McDonald’s i Hedestad och återvände till Hedebyön först med sista bussen vid midnatt. Han gjorde kaffe och satte sig vid köksbordet och plockade fram en pärm. Han läste till klockan fyra på morgonen.

Det fanns ett antal frågetecken i utredningen om Harriet Vanger som framstod som allt besynnerligare ju längre Mikael trängde in i dokumentationen. Detta var inga revolutionerande upptäckter som han gjorde på egen hand, utan problem som hade hållit kommissarie Gustaf Morell sysselsatt i långa perioder, inte minst på fritiden.

Under det sista året av sitt liv hade Harriet Vanger förändrats. I viss mån kunde förändringen förklaras med den metamorfos som alla ungdomar i en eller annan form går igenom en viss period i tonåren. Harriet hade varit på väg att bli vuxen, men i hennes fall vittnade både klasskamrater, lärare och flera medlemmar i familjen om att hon hade blivit sluten och inbunden.

Den flicka som två år tidigare hade varit en helt normal och sprallig tonåring hade tydligt distanserat sig från sin omgivning. På skolan hade hon fortfarande umgåtts med sina vänner, men nu på ett sätt som en av hennes kompisar beskrev som ”opersonligt”. Det ord väninnan använde hade varit tillräckligt ovanligt för att Morell skulle anteckna det och ställa följdfrågor. Den förklaring han hade fått var att Harriet hade slutat prata om sig själv, berätta skvaller eller säga saker i förtroende.

Under sin uppväxt hade Harriet Vanger varit kristen på barns vis — söndagsskola, aftonbön och konfirmation. Det sista året tycktes hon också ha blivit religiös. Hon läste Bibeln och gick regelbundet i kyrkan. Hon hade dock inte tytt sig till pastor Otto Falk på Hedebyön, som var vän i familjen Vanger, utan under våren sökt sig till en pingstförsamling inne i Hedestad. Engagemanget i pingstkyrkan hade dock inte varat länge. Redan efter två månader hade hon lämnat församlingen och istället börjat läsa böcker om katolsk tro.

Religiöst tonårssvärmeri? Kanske, men ingen annan i familjen Vanger hade varit nämnvärt religiös och det var svårt att utröna vilka impulser som styrde hennes tankar. En förklaring till hennes intresse för Gud kunde förstås ha varit att hennes pappa omkommit i en drunkningsolycka ett år tidigare. Gustaf Morell drog i alla fall slutsatsen att något hade hänt i Harriets liv som tryckte henne eller påverkade henne, men hade svårt att avgöra vari detta något bestod. Morell, liksom Henrik Vanger, hade ägnat mycket tid åt att prata med hennes väninnor för att hitta någon som hon kunde ha anförtrott sig åt.

En viss förhoppning sattes till den två år äldre Anita Vanger, den dotter till Harald Vanger som hade tillbringat sommaren 1966 på Hedebyön och ansåg sig ha blivit nära vän till Harriet. Men inte heller Anita Vanger hade några riktiga besked att ge. De hade umgåtts under sommaren, badat, promenerat, pratat om film, popband och böcker. Harriet hade ofta följt med när Anita övningskörde. Vid ett tillfälle hade de druckit sig salongsberusade på en flaska vin som de rövat från hushållet. Under flera veckor hade de dessutom bott helt ensamma i Gottfrieds stuga längst ut på Hedebyön, en rustik liten byggnad som hade uppförts av Harriets pappa i början av 1950-talet.

Frågorna om Harriet Vangers privata tankar och känslor förblev obesvarade. Mikael noterade dock en diskrepans i beskrivningen: uppgifterna om hennes inbundna sinnelag kom till stor del från skolkamrater och i viss mån från familjemedlemmar, medan Anita Vanger inte alls hade uppfattat henne som sluten. Han gjorde en minnesanteckning om att vid tillfälle dryfta frågan med Henrik Vanger.