Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Mikael tog en klunk kaffe och spetsade öronen igen då han insåg att samtalet plötsligt hade blivit allvarligt och handlade om Millennium .

”Jag har förstått på Mikael att ni har problem med tidningen.” Erika sneglade på Mikael. ”Nej, han har inte diskuterat era interna göranden och låtanden, men man måste vara både blind och döv för att missa att er tidning precis som Vangerföretagen befinner sig i utförsbacke.”

”Vi kommer nog att reda upp situationen”, svarade Erika försiktigt.

”Det tvivlar jag på”, replikerade Henrik Vanger.

”Varför det?”

”Låt oss se, hur många anställda har ni, sex? En upplaga på 21 000 som kommer en gång i månaden, tryck och distribution, lokaler… Ni behöver en årsomsättning på säg 10 miljoner. Ungefär hälften av den summan måste vara annonsintäkter.”

”Och?”

”Hans-Erik Wennerström är en långsint och småsint djävul som inte lär glömma er i första taget. Hur många annonsörer har ni förlorat de senaste månaderna?”

Erika satt avvaktande och iakttog Henrik Vanger. Mikael kom på sig själv med att hålla andan. Vid de tillfällen då han och den gamle hade berört ämnet Millennium hade det handlat om antingen retfulla kommentarer eller situationen för tidningen i förhållande till Mikaels förmåga att göra ett fullgott arbete i Hedestad. Mikael och Erika var medgrundare av och delägare i tidningen men det var uppenbart att Vanger nu enbart vände sig till Erika, som en chef till en annan. Det skickades signaler mellan dem som Mikael inte kunde förstå eller tolka, vilket möjligen hade att göra med att han i grunden var en fattig arbetargrabb från Norrland och hon en överklassflicka med anrik internationell stamtavla.

”Kan jag få lite mer kaffe?” frågade Erika. Henrik Vanger serverade omedelbart. ”Okej, du har gjort din hemläxa. Vi blöder. Sedan då?”

”Hur länge?”

”Ett halvår har vi på oss att vända. Max åtta nio månader. Men vi har helt enkelt inte tillräckligt med kapital för att klara oss längre än så.”

Den gamles ansikte var outgrundligt då han tittade ut genom fönstret. Kyrkan stod fortfarande kvar.

”Visste ni att jag var tidningsägare en gång i tiden?”

Både Mikael och Erika skakade på huvudet. Henrik Vanger skrattade plötsligt.

”Vi ägde sex norrländska dagstidningar. Det var på 1950- och 1960-talet. Det var min pappas idé — han trodde att det kunde vara politiskt fördelaktigt att ha media i ryggen. Vi är faktiskt fortfarande en av ägarna till Hedestads-Kuriren , Birger Vanger är styrelseordförande i ägargruppen. Han är son till Harald”, inflikade han till Mikael.

”Och dessutom kommunpolitiker”, konstaterade Mikael.

”Martin sitter också i styrelsen. Han håller rätt på Birger.”

”Varför avvecklade ni tidningsägandet?” frågade Mikael.

”Strukturrationaliseringen på 1960-talet. Tidningsutgivningen var på något sätt mera en hobby än ett intresse. När vi behövde strama åt budgeten var det en av de första tillgångar vi sålde ut på 1970-talet. Men jag vet vad det innebär att driva en tidning… Får jag ställa en personlig fråga?”

Frågan var riktad till Erika, som höjde ett ögonbryn och gjorde en gest åt Vanger att fortsätta.

”Jag har inte frågat Mikael om detta och om ni inte vill svara så behöver ni inte säga något. Jag vill veta varför ni hamnade i den här soppan. Hade ni en story eller inte?”

Mikael och Erika utbytte ögonkast. Nu var det Mikaels tur att se outgrundlig ut. Erika tvekade en sekund innan hon talade.

”Vi hade en story. Men det var en helt annan story egentligen.”

Henrik Vanger nickade, precis som om han hade förstått vad Erika sagt. Inte ens Mikael begrep.

”Jag vill inte diskutera saken”, klippte Mikael av diskussionen. ”Jag gjorde research och skrev texten. Jag hade alla källor jag behövde. Sedan gick det åt skogen.”

”Men du hade källa på allt du skrev?”

Mikael nickade. Henrik Vangers röst var plötsligt skarp.

”Jag vill inte låtsas som att jag begriper hur i helvete ni kunde gå på en sådan mina. Jag kan inte komma på någon liknande historia annat än möjligen Lundahlaffären i Expressen på 1960-talet, om ni ungdomar hört talas om den. Var er källa också en komplett mytoman?” Han skakade på huvudet och vände sig till Erika med lägre röst. ”Jag har varit tidningsutgivare förr och kan bli det igen. Vad skulle ni säga om att få ytterligare en delägare?”

Frågan kom som en blixt från en klar himmel men Erika tycktes inte vara det minsta överraskad.

”Hur menar du?” frågade hon.

Henrik Vanger undvek frågan med en motfråga. ”Hur länge stannar du i Hedestad?”

”Jag åker hem i morgon.”

”Kan du tänka dig — ja du och Mikael förstås — att förnöja en gammal man genom att komma på middag hos mig i kväll? Klockan sju?”

”Det passar utmärkt. Vi kommer gärna. Men du undviker den fråga jag ställde. Varför skulle du vilja bli delägare i Millennium ?”

”Jag undviker inte frågan. Jag tänkte snarare att vi kunde diskutera den över en bit mat. Jag måste ha ett samtal med min advokat, Dirch Frode, innan jag kan formulera något konkret. Men i all enkelhet kan jag säga att jag har pengar att investera. Om tidningen överlever och börjar gå med vinst igen så gör jag en vinst. Om inte — tja, jag har gjort betydligt större förluster i mina dagar.”

Mikael var på väg att öppna munnen då Erika lade sin hand på hans knä.

”Jag och Mikael har slagits hårt för att vi ska kunna vara helt oberoende.”

”Trams. Ingen människa är helt oberoende. Man jag är inte ute efter att ta över tidningen och jag ger fullständigt tusan i innehållet. Den där jäveln Stenbeck fick pluspoäng genom att ge ut Moderna Tider , då kan jag stå bakom Millennium . Som dessutom är en bra tidning.”

”Har det här någonting med Wennerström att göra?” frågade Mikael plötsligt. Henrik Vanger log.

”Mikael, jag är över åttio år. Det finns saker jag ångrar att jag inte gjort och människor som jag ångrar att jag inte jävlats mera med. Men, apropå det” — han vände sig till Erika igen — ”en sådan investering är förbunden med åtminstone ett villkor.”

”Låt höra”, sa Erika Berger.

”Mikael Blomkvist måste återta posten som ansvarig utgivare.”

”Nej”, sa Mikael genast.

”Jo”, sa Henrik Vanger lika skarpt. ”Wennerström kommer att få ett slaganfall om vi går ut med ett pressmeddelande om att Vangerföretagen backar upp Millennium och du samtidigt återgår som ansvarig utgivare. Det är den absolut tydligaste signal vi kan skicka — alla förstår att det inte är ett maktövertagande och att den redaktionella policyn ligger fast. Och bara det kommer att ge de annonsörer som överväger att dra sig ur orsak att fundera en gång till. Och Wennerström är inte allsmäktig. Han har också fiender, och det finns företag som kommer att börja vilja annonsera.”

”Vad i helvete handlade det där om”, sa Mikael i samma ögonblick som Erika stängde ytterdörren.

”Jag tror att det kallas förberedande sonderingar för en affärsuppgörelse”, svarade hon. ”Du har inte berättat för mig att Henrik Vanger är en sådan raring.”

Mikael ställde sig framför henne. ”Ricky, du visste exakt vad det här samtalet skulle handla om.”

”Hey, toy boy. Klockan är bara tre och jag vill bli ordentligt underhållen före middagen.”

Mikael Blomkvist kokade av ilska. Men han hade aldrig lyckats vara arg på Erika någon längre stund.

Erika hade på sig en svart klänning, en midjekort kavaj och pumps som hon av en händelse hade packat ned i sin lilla resväska. Hon insisterade på att Mikael skulle ha slips och kavaj. Han satte på sig svarta byxor, grå skjorta och en mörk slips och tog en grå uddakavaj. När de punktligt knackade på hos Henrik Vanger visade det sig att även Dirch Frode och Martin Vanger tillhörde gästerna. Samtliga hade slips och kavaj förutom Henrik, som stoltserade med fluga och en brun kofta.