Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”Hallå där, unge man. Kom hit.”

Den befallande tonen var svår att missta sig på. Mikael såg sig omkring och drog slutsatsen att det var han själv som avsågs. Han gick fram till henne.

”Jag är Isabella Vanger”, förkunnade kvinnan.

”Hej, jag heter Mikael Blomkvist.” Han sträckte fram en hand som hon fullständigt ignorerade.

”Är det du som är den där figuren som snokar i våra familjeangelägenheter?”

”Mja, jag är den figur som Henrik Vanger har kontrakterat för att hjälpa till med hans bok om familjen Vanger.”

”Det har du inget med att göra.”

”Vilket? Att Henrik Vanger kontrakterat mig eller att jag accepterat? I det första fallet tror jag att det är Henriks ensak, i det andra fallet att det är min angelägenhet.”

”Du förstår precis vad jag menar. Jag tycker inte om att folk snokar i mitt liv.”

”Okej, jag ska inte snoka i ditt liv. Resten får du avhandla med Henrik Vanger.”

Isabella Vanger höjde plötsligt sin käpp och stötte handtaget mot Mikaels bröst. Kraften var obefintlig, men han tog häpet ett steg bakåt.

”Håll dig borta från mig.”

Isabella Vanger vände på klacken och fortsatte mot sitt hus. Mikael stod kvar med en min som om han just hade mött en livs levande seriefigur. När han höjde blicken såg han Henrik Vanger i fönstret till sitt arbetsrum. Han hade en kaffekopp i handen som han höjde till en ironisk skål. Mikael slog uppgivet ut med händerna, skakade på huvudet och gick till Susannes kafé.

Den enda resa Mikael företog under den första månaden var en dagstur till en vik vid Siljan. Han lånade Dirch Frodes Mercedes och körde genom ett snölandskap för att tillbringa en eftermiddag tillsammans med kriminalinspektör Gustaf Morell. Mikael hade försökt bilda sig en uppfattning om Morell på grundval av hur han framstod i polisundersökningen; det han fann var en senig gubbe som rörde sig stillsamt och talade ännu långsammare.

Mikael hade haft med sig ett anteckningsblock med ungefär tio frågor, huvudsakligen hugskott som hade dykt upp under den tid han hade läst polisutredningen. Morell svarade pedagogiskt på varje fråga som Mikael formulerade. Till sist hade han lagt bort anteckningarna och förklarat för Morell att frågorna bara hade varit en ursäkt för att åka ned och träffa den pensionerade kommissarien. Det han egentligen ville var att få en pratstund med honom och få ställa den enda väsentliga frågan: Fanns det något i polisutredningen som han inte satt på papper — någon fundering eller intuitiv känsla som han ville delge honom?

Eftersom Morell liksom Henrik Vanger hade tillbringat trettiosex år med att grubbla på mysteriet med Harriets försvinnande hade Mikael förväntat sig att han skulle mötas av ett visst motstånd — han var den nya grabben som kom in och klampade runt i den snårskog där Morell hade gått vilse. Men det fanns inte tillstymmelse till fientlighet. Morell stoppade omsorgsfullt sin pipa och satte eld på en tändsticka innan han svarade.

”Jo, det är klart att jag har tankar. Men de är så vaga och undflyende att jag inte riktigt kan formulera dem.”

”Vad tror du hände med Harriet?”

”Jag tror att hon blev mördad. I detta är jag ense med Henrik. Det är den enda rimliga förklaringen. Men vi har aldrig förstått motivet. Jag tror att hon blev mördad av ett specifikt skäl — inte ett vansinnesdåd eller en överfallsvåldtäkt eller något sådant. Om vi visste motivet så skulle vi veta vem som mördade henne.”

Morell funderade en stund.

”Mordet kan ha utförts spontant. Med det menar jag att någon grep tillfället i flykten när en möjlighet uppenbarade sig i det kaos som uppstod efter olyckan. Mördaren gömde kroppen och forslade bort den vid ett senare tillfälle, medan vi gick skallgång efter henne.”

”Då talar vi om någon som är iskall.”

”Det finns en detalj. Harriet kom till Henriks rum och bad att få prata med honom. I efterhand tycks det mig som ett märkligt beteende — hon visste mycket väl att han hade fullt upp med alla släktingar som drällde omkring. Jag tror att Harriet utgjorde ett hot mot någon, att hon ville berätta något för Henrik och att mördaren förstod att hon skulle… tja, skvallra.”

”Henrik var upptagen med några familjemedlemmar…”

”Det var fyra personer i rummet, förutom Henrik. Det var hans bror Greger, ett kusinbarn som heter Magnus Sjögren, och det var Harald Vangers två barn, Birger och Cecilia. Men det betyder ingenting. Ponera att Harriet hade upptäckt att någon försnillat pengar från företaget — rent hypotetiskt. Hon kan ha haft den kunskapen i månader och vid flera tillfällen till och med diskuterat det med personen i fråga. Hon kan ha försökt utpressa honom, eller så kan hon ha tyckt synd om honom och inte vetat om hon skulle avslöja honom. Hon kan ha bestämt sig plötsligt och berättat det för mördaren, som i desperation slår ihjäl henne.”

”Du använder ordet honom.”

”Rent statistiskt är de flesta mördare män. Men visst, släkten Vanger innehåller några fruntimmer som är ena riktiga eldgafflar.”

”Jag har träffat Isabella.”

”Hon är en av dem. Men det finns flera. Cecilia Vanger kan vara rejält vass. Har du träffat Sara Sjögren?” Mikael skakade på huvudet. ”Hon är dotter till Sofia Vanger, en av Henriks kusiner. Där kan du prata om en riktigt otrevlig och hänsynslös kvinna. Men hon var bosatt i Malmö och hade så vitt jag kunnat utröna inte något motiv att döda Harriet.”

”Okej.”

”Problemet är bara att hur vi än vrider och vänder på det hela så har vi aldrig begripit motivet. Det är det viktiga. Kommer vi på motivet så vet vi vad som hände och vem som var ansvarig.”

”Du arbetade intensivt med det här fallet. Finns det någonting som du inte har följt upp?”

Gustaf Morell skrockade.

”Nej du, Mikael. Jag har ägnat en oändlig tid åt detta fall och jag kan inte komma på någonting som jag inte följt upp så långt det gick. Även efter att jag blev befordrad och flyttade från Hedestad.”

”Flyttade?”

”Ja, jag är inte ursprungligen från Hedestad. Jag hade tjänst där mellan 1963 och 1968. Därefter blev jag kommissarie och flyttade till Gävlepolisen för återstoden av min karriär. Men även i Gävle fortsatte jag att rota i Harriets försvinnande.”

”Henrik Vanger låg på, kan jag tänka mig.”

”Jo visst. Men det var inte därför. Gåtan Harriet fascinerar mig än i dag. Jag menar… se det så här, varje polis har sitt eget olösta mysterium. Jag minns från min tid i Hedestad hur äldre kollegor pratade om fallet Rebecka i kafferummet. Det var särskilt en polisman som hette Torstensson — han är död sedan många år — som år efter år gick tillbaka till just det fallet. På fritiden och på semestrarna. När det var stiltje hos det lokala buset brukade han plocka fram pärmarna och fundera.”

”Det var också en försvunnen flicka?”

Kommissarie Morell såg häpen ut en sekund. Sedan log han då han insåg att Mikael sökte någon sorts koppling.

”Nej, jag tog inte upp det av det skälet. Jag talar om polismannens själ . Fallet Rebecka var något som hände innan Harriet Vanger ens var född och det är preskriberat sedan länge. Någon gång på 1940-talet blev en kvinna i Hedestad överfallen, våldtagen och mördad. Det är inget ovanligt. Varje polis måste någon gång i sin karriär utreda den sortens händelse, men det jag menar är att det finns fall som biter sig fast och kryper under skinnet på utredarna. Den här flickan mördades på det mest brutala sätt. Mördaren hade bundit henne och stuckit in hennes huvud på de falnande kolen i en öppen eldstad. Jag vet inte hur lång tid det tog för den stackars flickan att dö och vilka plågor hon upplevde.”