Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

De bröt upp, efter flera omgångar vodka, vid tvåtiden på morgonen. Mikael var rejält berusad då han halkade de trehundra meterna hem till sig. På det hela taget hade det varit en angenäm kväll.

En eftermiddag under Mikaels andra vecka i Hedeby knackade det på dörren till hans stuga. Mikael lade ifrån sig den pärm från polisutredningen som han just slagit upp — den sjätte i ordningen — och stängde dörren till arbetsrummet innan han öppnade ytterdörren för en rejält påpälsad blond kvinna i femtioårsåldern.

”Hej. Jag tänkte bara hälsa. Jag heter Cecilia Vanger.”

De skakade hand och Mikael plockade fram kaffekoppar. Cecilia Vanger, dotter till nazisten Harald Vanger, framstod som en öppen och i många avseenden intagande kvinna. Mikael drog sig till minnes att Henrik Vanger hade talat om henne i uppskattande ordalag och nämnt att hon inte umgicks med sin far, men var bosatt granne med honom. De småpratade en stund innan hon kom in på sitt ärende.

”Jag har förstått att du ska skriva en bok om familjen. Jag är inte säker på att jag tycker om den tanken”, sa hon. ”Jag ville åtminstone se vad du är för figur.”

”Tja, Henrik Vanger har anlitat mig. Det är hans story, så att säga.”

”Och den gode Henrik är inte helt neutral när det gäller attityden till familjen.”

Mikael granskade henne, osäker på vad hon egentligen ville ha sagt.

”Du motsätter dig en bok om familjen Vanger?”

”Det sa jag inte. Och vad jag tycker spelar nog ingen roll. Men jag tror att du kanske redan nu har förstått att det inte alltid varit så lätt att vara medlem av den här familjen.”

Mikael hade ingen aning om vad Henrik hade sagt och hur mycket Cecilia kände till om hans uppdrag. Han slog ut med händerna.

”Jag är kontrakterad av Henrik Vanger för att skriva en familjekrönika. Henrik har färgstarka åsikter om flera medlemmar i familjen, men jag kommer nog att hålla mig till sådant som kan dokumenteras.”

Cecilia Vanger log utan värme.

”Det jag vill veta är om jag måste gå i exil och emigrera när boken lanseras?”

”Det tror jag inte”, svarade Mikael. ”Folk kan se skillnad på person och person.”

”Som min far, till exempel.”

”Din far nazisten?” frågade Mikael. Cecilia Vanger himlade med ögonen.

”Min far är tokig. Jag träffar honom bara någon gång per år trots att vi bor vägg i vägg.”

”Varför vill du inte träffa honom?”

”Vänta nu innan du rusar iväg och ställer en massa frågor — tänker du citera det jag säger? Eller kan jag föra ett normalt samtal med dig utan att behöva frukta att bli uthängd som en idiot?”

Mikael tvekade en stund, osäker på hur han skulle formulera sig.

”Jag har i uppdrag att skriva en bok som börjar då Alexandre Vangeersad landstiger med Bernadotte och som slutar i dag. Den kommer att handla om företagsimperiet under många decennier, men naturligtvis också om varför imperiet rasar och de motsättningar som finns i familjen. I den berättelsen är det omöjligt att undvika att skit flyter upp till ytan. Men det betyder inte att jag kommer att svartmåla eller ge en nidbild av familjen. Jag har till exempel träffat Martin Vanger, som jag upplever som en sympatisk människa och som jag kommer att beskriva som en sådan.”

Cecilia Vanger svarade inte.

”Det jag känner till om dig är att du är lärare…”

”Det är faktiskt värre än så, jag är rektor på Hedestads gymnasium.”

”Förlåt. Jag vet att Henrik Vanger tycker om dig, att du är gift men separerad… och det är väl ungefär allt. Du kan visst prata med mig utan att behöva frukta att bli citerad eller uthängd. Däremot kommer jag säkert att knacka på hos dig någon dag och be att få fråga om någon specifik händelse som du kanske kan kasta ljus över. Då är det en intervju och du kan välja om du vill svara eller inte. Men jag kommer att göra klart för dig när jag ställer en sådan fråga.”

”Så jag kan prata med dig… off the record, som ni brukar säga.”

”Jo visst.”

”Och det här är off the record?”

”Du är en granne som kommit för att hälsa på och dricka en kopp kaffe, ingenting annat.”

”Okej. Då får jag fråga dig en sak?”

”Var så god.”

”Hur mycket av den här boken kommer att handla om Harriet Vanger?”

Mikael bet sig i underläppen och tvekade. Han anslog en lättsam ton.

”Ärligt talat, det har jag inte en aning om. Det är klart att det mycket väl kan bli ett kapitel — det är ju onekligen en dramatisk händelse, som påverkat åtminstone Henrik Vanger.”

”Men du är inte här för att undersöka hennes försvinnande?”

”Vad får dig att tro det?”

”Tja, det faktum att Gunnar Nilsson släpade över fyra flyttkartonger hit. Det borde motsvara Henriks samling av privatspaningar genom åren. Och när jag sneglade in i Harriets gamla rum där Henrik brukar förvara samlingen så var den borta.”

Cecilia Vanger var inte dum.

”Det där får du faktiskt diskutera med Henrik Vanger och inte med mig”, svarade Mikael. ”Men visst — Henrik har pratat en hel del om Harriets försvinnande och jag tycker att det är intressant att läsa materialet.”

Cecilia Vanger log ytterligare ett glädjelöst leende.

”Ibland undrar jag vem som är galnast — min pappa eller min farbror. Jag måste ha diskuterat Harriets försvinnande med honom tusen gånger.”

”Vad tror du hände med henne?”

”Är det där en intervjufråga?”

”Nej”, skrattade Mikael. ”Det är en fråga av nyfikenhet.”

”Det jag är nyfiken på är om du också är en stolle. Om du har köpt Henriks resonemang eller om det är du som driver på Henrik?”

”Du menar att Henrik är en stolle?”

”Missförstå mig inte. Henrik är en av de varmaste och mest omtänksamma människor jag känner. Jag tycker mycket bra om honom. Men i detta avseende är han besatt.”

”Men besattheten har en verklig grund. Harriet är faktiskt försvunnen.”

”Jag är bara så jävla less på hela historien. Den har förgiftat våra liv i så många år och den tar aldrig slut.” Hon reste sig plötsligt och drog på sig pälsjackan. ”Jag måste gå. Du verkar trevlig. Det tycker Martin också, men hans omdöme är inte alltid det bästa. Du är välkommen över på kaffe hos mig när du har lust. Jag är nästan alltid hemma på kvällarna.”

”Tack”, svarade Mikael. När hon gick mot ytterdörren ropade han efter henne. ”Du svarade inte på frågan som inte var en intervjufråga.”

Hon dröjde vid dörren och svarade utan att titta på honom.

”Jag har ingen aning om vad som hände Harriet. Men jag tror att det var en olycka som har en så enkel och vardaglig förklaring att vi kommer att häpna om vi någonsin får reda på svaret.”

Hon vände sig om och log mot honom — för första gången med värme. Sedan vinkade hon och försvann. Mikael satt stilla vid köksbordet och begrundade det faktum att Cecilia Vanger var en av de personer som stod med fet stil på hans tablå över familjemedlemmar som befann sig på ön då Harriet Vanger försvann.

Om Cecilia Vanger på det hela taget hade varit en trivsam bekantskap kunde inte detsamma sägas om Isabella Vanger. Harriet Vangers mor var sjuttiofem år gammal och precis som Henrik Vanger förvarnat en rasande parant kvinna, som vagt påminde om en åldrande Lauren Bacall. Hon var smal, klädd i svart persianpäls med matchande mössa och stödd på en svart käpp då Mikael stötte ihop med henne en morgon på väg till Susannes Brokafé. Hon såg ut som en åldrande vampyr; fortfarande bildskön men giftig som en orm. Isabella Vanger var uppenbarligen på väg hem efter en promenad; hon ropade till honom från korsvägen.