Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

”När som helst.”

”Måste jag ha bössa med varghagel med mig?”

”Inte då. Vi hyr in några lappar med hundspann. När kommer du?”

”Fredag kväll. Okej?”

Livet kändes plötsligt oändligt mycket ljusare för Mikael.

Bortsett från den smala skottade gången upp till dörren låg nästan en meter snö på tomten. Mikael granskade kritiskt snöskoveln en lång minut och gick därefter över till Gunnar Nilsson och frågade om Erika kunde parkera sin BMW hos dem under besöket. Det var inga problem. De hade gott om plats i dubbelgaraget och kunde dessutom erbjuda motorvärmare.

Erika bilade upp under eftermiddagen och anlände omkring sex på kvällen. De betraktade varandra avvaktande i några sekunder och kramades en betydligt längre stund.

Det fanns inte så mycket att titta på utomhus i kvällsmörkret mer än den upplysta kyrkan, och både Konsum och Susannes Brokafé höll på att stänga. De drog sig alltså raskt hem. Mikael lagade middag medan Erika snokade runt i hans hus, fällde kommentarer om kvarvarande Rekordmagasinet från 1950-talet och fördjupade sig i hans pärmar i arbetsrummet. De åt lammkotletter med stuvad potatis och gräddsås — på tok för många kalorier — och drack rödvin. Mikael försökte ta upp tråden men Erika var inte på humör att diskutera Millennium . Istället pratade de i två timmar om vad Mikael gjorde däruppe och hur de mådde. Därefter undersökte de om sängen var tillräckligt bred för att rymma dem båda.

Det tredje mötet med advokat Nils Bjurman hade blivit inställt, ombokat och slutligen schemalagt till femtiden samma fredag. Vid tidigare möten hade Lisbeth Salander tagits emot av en kvinna i femtiofemårsåldern som doftade mysk och fungerade som kontorets sekreterare. Den här gången hade hon gått för dagen och advokat Bjurman doftade svagt av sprit. Han viftade ned Salander i en besöksstol och bläddrade frånvarande i papper till dess att han plötsligt tycktes bli medveten om hennes närvaro.

Det hade blivit ett nytt förhör. Denna gång hade han frågat ut Lisbeth Salander om hennes sexliv — vilket var något som hon definitivt ansåg tillhörde hennes privatliv och som hon inte hade för avsikt att diskutera med någon alls.

Efter besöket visste hon att hon hanterat saken fel. Hon hade först suttit tyst och undvikit att svara på hans frågor; han hade tolkat det som att hon var blyg, efterbliven eller hade något att dölja, och börjat pressa henne på svar. Salander hade insett att han inte skulle ge sig och hade börjat ge honom knapphändiga och harmlösa svar av det slag som hon antog skulle passa in på hennes psykologiska profil. Hon hade nämnt Magnus — som enligt hennes beskrivning var en jämnårig och lite nördig dataprogrammerare som uppträdde mot henne som en gentleman, tog henne på bio och emellanåt tog sig ned i hennes säng. Magnus var ren fiktion som blev till i samma takt som hon berättade, men Bjurman hade tagit nyheten som förevändning för att under den närmaste timmen ingående kartlägga hennes sexliv. Hur ofta har du sex? Då och då. Vem tar initiativet — är det du eller han? Jag. Använder ni kondom? Naturligtvis — hon hade hört talas om HIV. Vilken är din favoritställning? Tja, vanligen på rygg. Tycker du om oralsex? Öhh, vänta nu en sekund… Har du haft analsex någon gång?

”Nej, jag tycker inte det är särskilt kul att bli knullad i ändan — men vad fan har du med det att göra?”

Det var enda gången hon hade brusat upp i Bjurmans sällskap. Hon var medveten om hur hennes blick kunde uppfattas och hade tittat ned i golvet för att ögonen inte skulle förråda hennes känslor. När hon åter tittat på honom hade han flinat från andra sidan skrivbordet. Lisbeth Salander hade med ens vetat att hennes liv skulle ta en dramatisk vändning. Hon lämnade advokat Bjurman med en känsla av äckel. Hon hade varit oförberedd. Palmgren skulle aldrig ha kommit på tanken att ställa sådana frågor, däremot hade han alltid varit tillgänglig om hon hade velat diskutera något. Vilket hon sällan utnyttjat.

Bjurman var en serious Pain in the Ass och han var — insåg hon — på väg att uppgraderas till ett Major Problem .

Under de korta timmar som det var ljust på lördagen gick Mikael och Erika en promenad förbi stughamnen längs vägen mot Östergården. Trots att Mikael hade bott på Hedebyön en månad hade han aldrig tidigare promenerat inåt ön; kyla med omväxlande snöstormar hade effektivt avskräckt från sådana övningar. Men lördagen var solig och behaglig, precis som om Erika hade tagit med sig en antydan till vårväder bortåt horisonten. Det var bara 5 grader kallt. Vägen kantades av meterhöga plogkanter. Så fort de lämnat stugområdet var de inne i tät granskog och Mikael överraskades av att Söderberget ovanför stugorna var betydligt högre och mer otillgängligt än vad det såg ut att vara från byn. Han reflekterade under bråkdelen av en sekund över hur många gånger Harriet Vanger hade lekt där som barn, men slog därefter bort henne ur tankarna. Efter någon kilometer upphörde skogen tvärt vid ett stängsel där hemmanet Östergården började. De kunde se en vit träbyggnad och en stor röd ladugård. De avstod från att gå upp på gården och vände tillbaka samma väg.

När de passerade uppfarten till Vangerska gården knackade Henrik Vanger kraftigt på fönstret på övervåningen och vinkade bestämt att de skulle komma upp. Mikael och Erika tittade på varandra.

”Vill du träffa en industrilegend?” frågade Mikael.

”Bits han?”

”Inte på lördagar.”

Henrik Vanger tog emot i dörren till arbetsrummet och skakade hand.

”Jag känner igen er. Ni måste vara fröken Berger”, hälsade han. ”Mikael har inte sagt ett ord om att ni tänkte besöka Hedeby.”

En av Erikas mest framträdande egenskaper var hennes förmåga att omedelbart knyta vänskapsband med de mest olika individer. Mikael hade sett henne koppla på sin charm på femåriga pojkar, som inom tio minuter var fullt beredda att överge sin mamma. Gubbar på åttio plus tycktes inte utgöra något undantag. Hennes skrattgropar var bara aptitretare. Efter två minuter ignorerade Erika och Henrik Vanger fullständigt Mikael och pladdrade på som om de känt varandra sedan barnsben — nåja, med tanke på åldersskillnaden åtminstone sedan Erikas barnsben.

Erika inledde med att ogenerat banna Henrik Vanger för att han lurat ut hennes ansvarige utgivare till obygden. Den gamle replikerade med att så vitt han kunde förstå av diverse pressmeddelanden hade hon redan avskedat honom, och om hon inte redan gjort det så vore det kanske hög tid att lätta på ballasten på redaktionen. Erika övervägde påståendet under en konstpaus och granskade Mikael med ett kritiskt öga. I vilket fall, konstaterade Henrik Vanger, så skulle förmodligen en tids rustikt lantliv enbart göra unge herr Blomkvist gott. Detta höll Erika med om.

Under fem minuter diskuterade de hans tillkortakommanden i högst retfulla ordalag. Mikael lutade sig tillbaka och låtsades förnärmad, men rynkade pannan då Erika gjorde några kryptiska, dubbelbottnade kommentarer som eventuellt kunde anspela på hans brister som journalist, men lika gärna på bristande sexuella förmågor. Henrik Vanger lade huvudet bakåt och gapskrattade.

Mikael häpnade; kommentarerna var bara skämt, men han hade inte tidigare upplevt Henrik Vanger så ledig och avslappnad. Han såg plötsligt framför sig hur en femtio år yngre — äsch, trettio år yngre — Henrik Vanger måste ha varit en charmerande förförare och attraktiv kvinnokarl. Han hade aldrig gift om sig. Det måste ha funnits kvinnor som korsat hans väg, men i snart ett halvsekel hade han förblivit ungkarl.