Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Lagtexten fastslår dock att behovet av förvaltarskap ska anpassas i varje enskilt fall . Holger Palmgren hade tolkat detta som att Lisbeth Salander gärna fick sköta sina egna pengar och sitt eget liv. Han hade till punkt och pricka uppfyllt myndighetens krav och lämnat en månatlig rapport och en årlig revision, men hade därutöver behandlat Lisbeth Salander som vilken normal ung kvinna som helst och inte lagt sig i hennes val av livsstil eller umgänge. Han menade att det varken var hans eller samhällets sak att avgöra om den unga damen ville ha en ring i näsan och en tatuering på halsen. Denna något egensinniga attityd till tingsrättens beslut var en orsak till att de kommit så bra överens.

Så länge Holger Palmgren varit hennes förvaltare hade Lisbeth Salander inte grubblat nämnvärt över sin juridiska status. Advokat Nils Bjurman tolkade dock förvaltarskapslagen på ett helt annat sätt.

Lisbeth Salander var nu en gång för alla inte som normala människor. Hon hade en rudimentär kunskap om juridik — det var ett område hon aldrig haft anledning att fördjupa sig i — och hennes förtroende för polismakten var på det hela taget obefintligt. För henne var polisen en vagt definierad fientlig slagstyrka vars praktiska insatser genom åren bestått i att omhänderta eller förnedra henne. Senast hon hade haft något med polisen att göra var då hon en eftermiddag i maj föregående år hade passerat Götgatan på väg till Milton Security och plötsligt stått öga mot öga med en visirförsedd kravallpolis, som utan någon som helst provokation från hennes sida hade gett henne ett batongslag över axeln. Hennes spontana impuls hade varit att omedelbart gå till våldsamt motangrepp med en Coca-Cola-flaska hon råkade ha i handen. Dessbättre hade polismannen vänt på klacken och rusat vidare innan hon hann agera. Först senare fick hon veta att Reclaim the Street hade haft en demonstration längre upp på gatan.

Tanken att besöka de visirmaskerades högkvarter och anmäla Nils Bjurman för sexuella övergrepp existerade inte i hennes medvetande. Och för övrigt — vad skulle hon anmäla? Bjurman hade tagit henne på brösten. Vilken polis som helst skulle ha kastat en blick på henne och konstaterat att med hennes miniatyrknoppar var det osannolikt och om det hade hänt så borde hon närmast vara stolt över att någon ville besvära sig. Och det där med att suga av — det var hennes ord mot hans och vanligen brukade andras ord väga tyngre än hennes. Polisen var inte ett alternativ.

Efter att hon hade lämnat Bjurmans kontor hade hon istället åkt hem, duschat, ätit två smörgåsar med ost och saltgurka och satt sig ned för att tänka i den slitna och noppiga soffan i vardagsrummet.

En vanlig människa skulle kanske ha ansett att hennes brist på reaktion hade legat henne till last — det skulle ha varit ytterligare ett belägg för att hon på något sätt var så onormal att inte ens en våldtäkt förmådde frambringa en nöjaktig emotionell respons.

Hennes bekantskapskrets var förvisso inte stor, och bestod heller inte av skyddad medelklass från förortens villastäder, men vid arton års ålder hade Lisbeth Salander inte känt en enda flicka som inte vid åtminstone något tillfälle hade tvingats utföra någon form av sexuell handling mot sin vilja. Flertalet sådana övergrepp handlade om lite äldre pojkvänner, som med ett visst mått av bestämt tvång sett till att få sin vilja igenom. Så vitt Lisbeth Salander kände till hade sådana incidenter stundom lett till gråt och ilskna utbrott, men aldrig till en polisanmälan.

I Lisbeth Salanders värld var detta sakernas naturliga tillstånd. Som tjej var hon lovligt byte, framför allt om hon var klädd i en sliten svart skinnjacka och hade piercade ögonbryn, tatueringar och noll social status.

Det var inget att lipa över.

Däremot var det inte tal om att advokat Bjurman ostraffat skulle kunna tvinga henne att suga av honom. Lisbeth Salander glömde aldrig en oförrätt och var av naturen allt annat än förlåtande.

Hennes juridiska status var dock besvärlig. Så länge hon kunde minnas hade hon betraktats som knepig och omotiverat våldsam. De första journalanteckningarna kom från skolsköterskans pärm på lågstadiet. Hon hade blivit hemskickad därför att hon hade slagit och knuffat en klasskamrat mot en klädhängare så att blodvite uppstått. Hon mindes fortfarande sitt offer med irritation; en överviktig pojke vid namn David Gustavsson som brukade retas och kasta saker på henne och som skulle växa upp till att bli en formidabel mobbare. På den tiden visste hon inte ens vad ordet mobbning betydde, men när hon återkom dagen därpå hade David hotfullt utlovat hämnd och hon hade golvat honom med en rak höger som förstärkts med en golfboll och som hade lett till nytt blodvite och en ny journalanteckning.

Reglerna för det sociala umgänget i skolan hade alltid förbryllat henne. Hon skötte sig själv och lade sig inte i vad folk omkring henne gjorde. Ändå fanns det alltid någon som absolut inte ville lämna henne i fred.

I mellanstadiet hade hon vid flera tillfällen blivit hemskickad efter att ha hamnat i våldsamma bråk med klasskamrater. Betydligt kraftigare pojkar i klassen lärde sig snart att det kunde vara förenat med obehag att bråka med den spinkiga flickan — till skillnad från andra flickor i klassen backade hon aldrig undan och tvekade inte en sekund inför att ta till knytnävarna eller tillhyggen för att freda sig. Hon gick omkring med attityden att hon hellre skulle låta sig misshandlas till döds än att ta emot skit.

Dessutom hämnades hon.

När Lisbeth Salander gick i sexan hade hon hamnat i bråk med en väsentligt större och kraftigare pojke. Hon hade inte varit någon match för honom rent fysiskt. Han hade först roat knuffat omkull henne flera gånger, därefter gett henne örfilar när hon försökte gå till motangrepp. Ingenting hjälpte dock, hur överlägsen han än var så fortsatte den dumma bruden att angripa, och efter ett tag hade till och med klasskamraterna börjat anse att det gick för långt. Hon hade varit så uppenbart försvarslös att det hade blivit pinsamt. Till sist hade pojken gett henne ett ordentligt knytnävsslag som spräckt hennes läpp och fått henne att se stjärnor. De hade lämnat henne på marken bakom gymnastiksalen. Hon hade varit hemma i två dagar. Den tredje dagens morgon hade hon väntat på sin plågoande med ett brännbollsträ, som hon drog till honom över örat med. För detta tilltag blev hon uppkallad till rektor som beslutade att polisanmäla henne för misshandel, vilket resulterade i en särskild social utredning.

Hennes klasskamrater hade betraktat henne som knäpp och behandlat henne därefter. Hon väckte också föga sympati bland lärarna, som stundom uppfattade henne som en plåga. Hon hade aldrig varit särskilt talför och blev känd som eleven som aldrig räckte upp handen och ofta inte svarade då läraren försökte ställa en direkt fråga till henne. Däremot visste ingen om det berodde på att hon inte kunde svaret eller något annat, vilket avspeglades i betygen. Att hon hade problem rådde det inget tvivel om, men på något besynnerligt sätt ville ingen riktigt ta på sig ansvaret för den besvärliga flickan, trots att hon diskuterades vid åtskilliga möten med kollegiet. Hon hamnade därför i situationen att även lärarna struntade i henne och lät henne sitta i sin surmulna tystnad.

Vid ett tillfälle då en vikarie som inte kände till hennes speciella uppträdande hade pressat henne att besvara en fråga i matematik hade hon fått ett hysteriskt utbrott och slagit och sparkat mot läraren. Hon avslutade mellanstadiet och flyttade till en annan skola, utan att ha en enda kamrat att säga adjö till. En oälskad flicka med ett udda beteende.