Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor

Sedan hände Allt Det Onda som hon inte ville tänka på, precis då hon stod på tröskeln till tonåren. Det sista utbrottet, som färdigställde mönstret och föranledde att journalanteckningarna från grundskolan plockades fram. Sedan dess hade hon juridiskt betraktats som… tja, knäpp. Ett freak. Lisbeth Salander hade aldrig behövt några papper för att veta att hon var annorlunda. Det var å andra sidan inget som bekymrat henne så länge hennes förmyndare hade varit Holger Palmgren, som hon vid behov hade kunnat linda runt sitt lillfinger.

I och med Bjurmans ankomst hotade omyndigförklaringen att bli en dramatisk belastning i hennes liv. Oavsett vem hon vände sig till skulle potentiella fallgropar öppna sig, och vad skulle hända om hon förlorade kampen? Skulle hon bli institutionaliserad? Inspärrad på dårhus? Det var verkligen inte ett alternativ.

Senare på natten, när Cecilia Vanger och Mikael låg stilla med benen omslingrade och Cecilias bröst vilade mot Mikaels sida, tittade hon upp på honom.

”Tack. Det var länge sedan sist. Du är helt okej i sängen.”

Mikael log. Sexuellt relaterat smicker var alltid barnsligt tillfredsställande.

”Jag hade kul”, sa Mikael. ”Det här var oväntat, men roligt.”

”Jag gör gärna om det”, sa Cecilia Vanger. ”Om du har lust.”

Mikael tittade på henne.

”Du menar väl inte att du vill ha en älskare?”

”En occasional lover”, sa Cecilia Vanger. ”Men jag vill att du går hem innan du somnar. Jag vill inte vakna i morgon bitti och ha dig här innan jag har fått ordning på musklerna och ansiktet. Sedan är det helt okej om du inte berättar för hela byn att vi har ihop det.”

”Skulle inte tro det”, sa Mikael.

”Framför allt vill jag inte att Isabella ska veta om det. Hon är en sådan svinpäls.”

”Och din närmaste granne… jag har träffat henne.”

”Ja, men som tur är ser hon inte min ytterdörr från sitt hus. Mikael, var diskret, snälla.”

”Jag ska vara diskret.”

”Tack. Dricker du?”

”Ibland.”

”Jag är sugen på något fruktigt med gin i. Vill du ha?”

”Gärna.”

Hon drog ett lakan kring sig och försvann till bottenvåningen. Mikael passade på att gå på toaletten och skölja av sig. Han stod naken och betraktade hennes bokhylla då hon återvände med en karaff isvatten och två gin och lime. De skålade.

”Varför kom du hit?” frågade hon.

”Inget särskilt. Jag bara…”

”Du har suttit hemma och läst Henriks utredning. Och du kommer över till mig. Man måste inte vara särskilt begåvad för att förstå vad du grubblar på.”

”Har du läst utredningen?”

”Delar av den. Jag har levt hela mitt vuxna liv med den. Man kan inte umgås med Henrik utan att drabbas av gåtan Harriet.”

”Det är faktiskt ett fascinerande problem. Jag menar, det är ett låsta rummet-mysterium på en hel ö. Och ingenting i utredningen tycks följa normal logik. Varenda fråga förblir obesvarad, varenda ledtråd leder till en återvändsgränd.”

”Mmm, det är sådant folk blir besatta av.”

”Du var på ön den dagen.”

”Ja. Jag var här och jag upplevde hela kalabaliken. Jag bodde egentligen i Stockholm och pluggade. Jag önskar att jag hade stannat hemma den helgen.”

”Hur var hon egentligen? Människor tycks ha tolkat henne helt olika.”

”Är det här off the record eller…”

”Det är off the record.”

”Jag har ingen aning om vad som rörde sig i Harriets huvud. Du syftar förstås på det sista året. Ena dagen var hon en religiös knäppskalle. Nästa dag lade hon på makeup som en hora och gick till skolan i den tajtaste jumper hon hade. Man behöver inte vara psykolog för att begripa att hon var djupt olycklig. Men jag var som sagt inte här och fick bara höra skvaller.”

”Vad var det som utlöste problemen?”

”Gottfried och Isabella, förstås. Deras äktenskap var rena snurren. De festade eller slogs. Inte fysiskt — Gottfried var inte en sådan som slog och han var närmast rädd för Isabella. Hon hade ett fruktansvärt humör. Någon gång i början av 1960-talet flyttade han ut mer eller mindre permanent till sin stuga längst ut på ön, där Isabella aldrig satte sin fot. Det fanns perioder då han dök upp i byn och såg ut som en slusk. Och sedan blev han nykter och klädde sig prydligt igen och försökte sköta sitt jobb.”

”Var det ingen som ville hjälpa Harriet?”

”Henrik förstås. Hon flyttade ju in hos honom till slut. Men glöm inte bort att han var upptagen med att spela rollen av den store industrimannen. Han var oftast på resa någonstans och hade inte så mycket tid att vara med Harriet och Martin. Jag missade mycket av det här eftersom jag bodde först i Uppsala och sedan i Stockholm — och jag hade heller ingen lätt uppväxt med Harald som pappa, det kan jag försäkra. Men i efterhand har jag förstått att problemet var att Harriet aldrig anförtrodde sig åt någon. Tvärtom, hon försökte hålla skenet uppe och låtsas som om de var en lycklig familj.”

”Förnekelse.”

”Naturligtvis. Men hon förändrades när hennes pappa drunknade. Då kunde hon inte låtsas att allting var okej längre. Fram till dess hade hon varit… jag vet inte hur jag ska förklara det, överbegåvad och brådmogen men i allra högsta grad en någorlunda vanlig tonåring. Det sista året var hon fortfarande blixtrande intelligent, femmor på alla skrivningar och så, men det var som om hon saknade en egen själ.”

”Hur drunknade hennes pappa?”

”Gottfried? Hur prosaiskt som helst. Han ramlade ur en roddbåt precis nedanför stugan. Han hade gylfen öppen och extremt hög promillehalt i blodet, så du kan gissa hur det gick till. Det var Martin som hittade honom.”

”Det visste jag inte.”

”Det är lustigt. Martin har utvecklats till en riktigt bra människa. Om du hade frågat mig för trettiofem år sedan skulle jag ha sagt att han var den i familjen som behövde psykolog.”

”Hurså?”

”Harriet var inte ensam om att fara illa av situationen. Martin var i många år så tyst och inbunden att han närmast kunde beskrivas som folkskygg. Båda barnen hade det jobbigt. Jag menar, det hade vi allihopa. Jag hade mina problem med min pappa — jag antar att du förstått att han är spritt språngande galen. Min syster Anita hade samma problem, liksom Alexander, min kusin. Det var tufft att vara ung i familjen Vanger.”

”Vad har hänt med din syster?”

”Anita bor i London. Hon åkte över på 1970-talet för att jobba åt en svensk resebyrå och blev kvar. Hon gifte sig med någon karl som hon aldrig presenterade för släkten och som hon sedan dess separerat från. I dag är hon en av linjecheferna på British Airways. Hon och jag kommer bra överens men vi har rätt usel kontakt och träffas bara någon gång vartannat år eller så. Hon kommer aldrig hem till Hedestad.”

”Varför inte?”

”Vår pappa är galen. Räcker det som förklaring?”

”Men du blev kvar här.”

”Jag och Birger, min bror.”

”Politikern.”

”Skojar du? Birger är äldre än Anita och jag. Vi har aldrig haft särskilt bra kontakt. I sina egna ögon är han en enastående betydelsefull politiker med en framtid i riksdagen och kanske en ministerpost om borgarna skulle vinna. I själva verket är han ett måttligt begåvat kommunalråd i en avkrok, vilket torde vara både höjd- och slutpunkten i hans karriär.”

”En sak som fascinerar mig med familjen Vanger är att alla tycker så illa om varandra.”

”Det är inte riktigt sant. Jag håller av Martin och Henrik väldigt mycket. Och jag har alltid kommit bra överens med min syster, även om vi träffas alltför sällan. Jag avskyr Isabella, har inte mycket till övers för Alexander. Och jag pratar inte med min far. Det är väl ungefär fifty-fifty i släkten. Birger är… hmm, mera en uppblåst klant än en dålig människa. Men jag förstår vad du menar. Se det så här: om man är medlem av familjen Vanger lär man sig väldigt tidigt att tala klarspråk. Vi säger vad vi tycker.”