Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

Hon hade inte planerat att skaffa sig en tonårig älskare på Grenada. Det hade varit en impuls och när hon lämnade honom sent på natten hade hon inte tänkt återvända. Men redan nästa dag hade hon träffat honom på stranden igen och faktiskt känt att den tafatte unge pojken var ett behagligt sällskap. Under de sju veckor hon hade bott på Grenada hade George Bland blivit en fast punkt i hennes tillvaro. De umgicks inte på dagtid men han tillbringade eftermiddagarna före solnedgången på stranden och kvällarna ensam i sitt skjul.

Hon konstaterade att då de promenerade tillsammans såg de ut som två tonåringar. Sweet sixteen.

Han ansåg förmodligen att livet hade blivit intressantare. Han hade träffat en kvinna som utbildade honom i matematik och erotik.

Han öppnade dörren och log förtjust mot henne.

”Vill du ha sällskap?” frågade hon.

Lisbeth Salander lämnade George Bland strax efter två på natten. Hon hade en varm känsla i kroppen och promenerade längs stranden istället för att följa vägen till Keys Hotel. Hon gick ensam i mörkret, medveten om att George Bland skulle följa efter henne drygt hundra meter bakom.

Han gjorde alltid det. Hon hade aldrig sovit över hos honom och han uttryckte ofta starka protester mot att hon, en helt ensam kvinna, skulle promenera genom natten till sitt hotell och insisterade på att det var hans plikt att följa henne tillbaka till hotellet. Särskilt som det ofta blev mycket sent. Lisbeth Salander brukade lyssna till hans utläggningar innan hon klippte av diskussionen med ett enkelt nej. Jag promenerar vart jag vill när jag vill. End of discussion. Och nej, jag vill inte ha en eskort. Första gången hon insåg att han följde efter henne hade hon blivit våldsamt irriterad. Men nu kunde hon tycka att hans beskyddarinstinkt hade en viss charm och låtsades därför inte om att hon visste att han gick bakom henne och att han skulle vända hemåt först då han sett henne gå in genom porten till sitt hotell.

Hon undrade vad han skulle göra om hon plötsligt blev överfallen.

Själv tänkte hon göra bruk av den hammare som hon hade köpt på MacIntyres järnhandel och förvarade i axelväskans ytterfack. Det fanns få fysiska hotbilder som bruket av en schyst hammare inte kunde åtgärda, ansåg Lisbeth Salander.

Det var gnistrande stjärnklart och fullmåne. Lisbeth höjde blicken och identifierade Regulus i Lejonet nära horisonten. Hon var nästan framme vid hotellet då hon tvärstannade. Plötsligt såg hon en skymt av en människa längre ned på stranden, nära vattenbrynet nedanför hotellet. Det var första gången hon sett en levande själ på stranden efter mörkrets inbrott. Även om avståndet var nästan 100 meter hade Lisbeth inga problem att identifiera mannen i månljuset.

Det var den hedervärde dr Forbes i rum 32.

Hon tog några snabba kliv åt sidan och stod stilla i trädlinjen. När hon vred huvudet var också George Bland osynlig. Skepnaden vid vattenbrynet vandrade långsamt fram och tillbaka. Han rökte en cigarett. Med jämna mellanrum stannade han och böjde sig ned som om han granskade sanden. Pantomimen fortsatte i tjugo minuter innan han plötsligt ändrade riktning och med raska steg gick till hotellets strandentré och försvann.

Lisbeth väntade i någon minut innan hon gick ned till den plats där dr Forbes hade vandrat. Hon gjorde en långsam halvcirkel och granskade marken. Det enda hon kunde se var sand, några stenar och snäckskal. Efter två minuter avbröt hon studierna av strandkanten och gick upp till hotellet.

Hon gick ut på sin balkong, böjde sig över räcket och sneglade in på grannens balkong. Det var tyst och stilla. Kvällens bråk var tydligen över. Efter en stund hämtade hon sin axelväska och plockade fram papper och rullade en joint från det förråd som George Bland försett henne med. Hon slog sig ned på en balkongstol och tittade på det mörka vattnet i Karibiska havet medan hon rökte och funderade.

Hon kände sig som en radaranläggning i högsta larmberedskap.

Nils Erik Bjurman, advokat, 55 år gammal, satte ned kaffekoppen och betraktade strömmen av människor utanför fönstret till Café Hedon vid Stureplan. Han såg alla som passerade i en enda ström men observerade ingen.

Han tänkte på Lisbeth Salander. Han tänkte ofta på Lisbeth Salander.

Tankarna fick honom att koka inombords.

Lisbeth Salander hade krossat honom. Det var ett ögonblick han aldrig skulle glömma. Hon hade tagit kommandot och förnedrat honom. Hon hade misshandlat honom på ett sätt som bokstavligen satt outplånliga spår på hans kropp. Närmare bestämt på ett mer än två kvadratdecimeter stort område på magen alldeles ovanför hans könsorgan. Hon hade kedjat fast honom i hans egen säng, misshandlat honom och tatuerat ett budskap som inte kunde missförstås och som inte på ett enkelt sätt kunde raderas: JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.

Lisbeth Salander var av Stockholms tingsrätt förklarad som juridiskt otillräknelig. Han hade tilldelats uppdraget att agera som hennes förvaltare, vilket i allra högsta grad placerade henne i en direkt beroendeställning till honom. Redan allra första gången han träffat Lisbeth Salander hade han börjat fantisera om henne. Han kunde inte förklara det, men hon inbjöd till det.

Ur en rent intellektuell synvinkel visste advokat Nils Bjurman att han hade gjort något som varken var socialt acceptabelt eller tillåtet. Han visste att han hade gjort fel. Han visste också att han agerat oförsvarligt i juridisk bemärkelse.

Ur emotionell synvinkel spelade denna intellektuella kunskap ingen roll. Från det ögonblick han först hade mött Lisbeth Salander i december två år tidigare hade han inte kunnat motstå henne. Lagar, regler, moral och ansvar spelade ingen som helst roll.

Hon var en märklig flicka – fullt vuxen, men med ett utseende som gjorde att hon kunde förväxlas med ett minderårigt barn. Han hade kontrollen över hennes liv – hon var hans att förfoga över. Det var oemotståndligt.

Hon var omyndigförklarad och hade en biografi som förvandlade henne till någon ingen skulle tro på om hon fick för sig att protestera. Det var heller ingen våldtäkt av något oskuldsfullt barn – hennes journal fastslog att hon hade haft gott om sexuella erfarenheter och till och med kunde betraktas som promiskuös. En socialarbetare hade formulerat en rapport som påpekade möjligheten att Lisbeth Salander då hon var 17 år erbjöd sexuella tjänster mot betalning. Rapporten hade föranletts av att en polispatrull hade observerat en ökänd ful gubbe i sällskap med en ung flicka på en parkbänk i Tantolunden. Poliserna hade parkerat och avvisiterat sällskapet; flickan hade vägrat svara på deras frågor och den fula gubben hade varit för berusad för att ge några vettiga besked.

I advokat Bjurmans ögon var slutsatsen självklar: Lisbeth Salander var en hora längst ned på den sociala stegen. I hans våld. Det var riskfritt. Även om hon skulle protestera hos överförmyndarnämnden så skulle han i kraft av sin trovärdighet och sina meriter kunna avfärda henne som en lögnare.

Hon var den perfekta leksaken – vuxen, promiskuös, socialt inkompetent och utlämnad till hans godtycke.

Det var första gången han hade utnyttjat en av sina egna klienter. Tidigare hade han aldrig ens övervägt att göra en framstöt mot någon som han hade en yrkesmässig relation till. För att få utlopp för sina speciella krav på sexuella lekar hade han vänt sig till prostituerade. Han hade varit diskret och försiktig och betalat bra; problemet var bara att prostituerade inte var allvar utan på låtsas. Det var en tjänst han köpte av en kvinna som stönade och ojade sig och spelade en roll, men det var lika falskt som Hötorgskonst.