Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

Han hade försökt dominera sin fru på den tiden han var gift, men hon hade varit med på det hela och det hade också bara varit på lek.

Lisbeth Salander hade varit perfekt. Hon var värnlös. Hon saknade släkt och vänner. Hon hade varit ett äkta offer, helt försvarslös. Tillfället gör tjuven.

Och så helt plötsligt hade hon krossat honom.

Hon hade slagit tillbaka med en kraft och en beslutsamhet som han inte anat att hon ägde. Hon hade förnedrat honom. Hon hade plågat honom. Hon hade så när förintat honom.

Under de snart två år som gått hade Nils Bjurmans liv förändrats på ett dramatiskt sätt. Den första tiden efter Lisbeth Salanders nattliga besök i hans lägenhet hade han varit som paralyserad – oförmögen att tänka och agera. Han låste in sig i sitt hem, svarade inte i telefon och förmådde inte hålla kontakt med sina ordinarie klienter. Först efter två veckor hade han sjukskrivit sig. Hans sekreterare fick sköta löpande korrespondens på kontoret, avboka möten och försöka svara på frågor från irriterade klienter.

Varje dag hade han tvingats se sin kropp i spegeln på badrumsdörren. Till sist hade han monterat ned spegeln.

Först när sommaren inleddes hade han återvänt till sitt kontor. Han hade sorterat bland sina klienter och överlåtit merparten av dem till några kollegor. De enda han behöll var några företag där han skötte viss affärsjuridisk korrespondens men inte behövde engagera sig. Hans enda återstående aktiva klient var Lisbeth Salander – varje månad författade han en balansräkning och en rapport till överförmyndarnämnden. Han gjorde precis som hon hade krävt – rapporterna var fria fantasier som dokumenterade att hon ingalunda behövde en förvaltare.

Varje rapport sved och påminde honom om hennes existens, men han hade inget val.

Bjurman hade tillbringat sommaren och hösten med handlingsförlamat grubbel. I december hade han slutligen tagit sig samman och bokat en semesterresa till Frankrike. Han hade bokat tid på en klinik för kosmetisk kirurgi utanför Marseille, där han hade konsulterat en läkare om hur han bäst skulle avlägsna tatueringen.

Läkaren hade häpet undersökt hans vanställda mage. Till sist hade han föreslagit en behandling. Det enklaste sättet var upprepade laserbehandlingar, men tatueringen var så stor och nålen hade skurit så djupt att han misstänkte att det enda realistiska var en serie hudtransplantationer. Det var dyrt och skulle ta tid.

Under de gångna två åren hade han träffat Lisbeth Salander vid ett enda tillfälle.

Den natt då hon hade överfallit honom och tagit kommandot över hans liv hade hon också tagit hans reservnycklar till kontoret och lägenheten. Hon hade sagt att hon skulle bevaka honom och att när han minst av allt väntade sig så skulle hon komma på besök. Under de tio månader som hade förflutit hade han nästan börjat tro att det var ett tomt hot, men han hade inte vågat byta lås. Hennes hot hade inte kunnat missförstås – om hon någonsin hittade honom med en kvinna i sin säng så skulle hon offentliggöra den nittio minuter långa film som dokumenterade hur han våldtog henne.

En natt i mitten av januari för snart ett år sedan hade han plötsligt vaknat klockan tre på morgonen, osäker på varför han vaknat. Han hade tänt lampan på nattduksbordet och nästan vrålat av skräck när han såg henne stå vid fotändan av hans säng. Hon var som ett spöke som plötsligt materialiserat sig i hans sovrum. Hennes ansikte var blekt och uttryckslöst. I handen höll hon sin fördömda elpistol.

”God morgon advokat Bjurman”, sa hon slutligen. ”Förlåt att jag väckte dig den här gången.”

Gode gud, har hon varit här tidigare? Medan jag har sovit.

Han kunde inte avgöra om hon bluffade eller inte. Nils Bjurman harklade sig och öppnade munnen. Hon avbröt honom med en gest.

”Jag väckte dig av ett enda skäl. Jag kommer snart att resa bort en längre tid. Du ska fortsätta att skriva dina rapporter om mitt välbefinnande varje månad, men istället för att posta en kopia hem till mig så ska du skicka en kopia till en hotmailadress.”

Hon tog upp ett dubbelvikt papper ur jackfickan och släppte det på sängkanten.

”Om överförmyndarnämnden vill ha kontakt med mig eller något annat sker som kräver min närvaro ska du skriva ett mail till denna adress. Har du förstått?”

Han nickade.

”Jag förstår …”

”Tig. Jag vill inte höra din röst.”

Han bet ihop tänderna. Han hade aldrig vågat ta kontakt med henne eftersom hon då hotat med att skicka filmen till myndigheterna. Istället hade han i flera månader planerat vad han skulle säga till henne då hon kontaktade honom. Han hade insett att han faktiskt inte hade något att säga till sitt försvar. Det enda han kunde göra var att vädja till hennes generositet. Om hon bara gav honom chansen att tala skulle han försöka övertyga henne om att han hade agerat utifrån en tillfällig sinnesförvirring – att han ångrade sig och ville sona vad han hade gjort. Han var beredd att kräla i stoftet för att beveka henne och därigenom desarmera det hot hon utgjorde.

”Jag måste tala”, hade han svarat med ynklig röst. ”Jag vill be dig om förlåtelse …”

Hon hade lyssnat avvaktande till hans överraskande bön. Slutligen hade hon lutat sig mot sänggaveln och gett honom en ondskefull blick.

”Hör på nu – du är ett kräk. Jag kommer aldrig att förlåta dig. Men om du sköter dig så kommer jag att låta dig löpa den dag då min omyndigförklaring hävs.”

Hon väntade till dess att han slog ned blicken. Hon tvingar mig att krypa för henne.

”Det jag sa för ett år sedan gäller fortfarande. Om du misslyckas kommer jag att offentliggöra filmen. Om du tar kontakt med mig på något sätt utöver det jag beslutat så kommer jag att offentliggöra filmen. Om jag skulle dö i en olycka så kommer filmen att offentliggöras. Om du rör mig igen så kommer jag att döda dig.”

Han trodde henne. Det fanns inte utrymme för tvivel eller för förhandlingar.

”En sak till. Den dag då jag låter dig löpa så får du göra som du vill. Men fram till dess sätter du inte din fot på den där kliniken i Marseille igen. Om du åker ned och inleder en behandling så kommer jag att tatuera dig igen. Men nästa gång kommer jag att tatuera dig i pannan.”

Helvete. Hur fan hade hon fått reda på …

I nästa sekund var hon borta. Han hörde ett svagt klick från ytterdörren då hon vred om nyckeln. Det var precis som om ett spöke hade hemsökt honom.

Det var i det ögonblicket som han hade börjat hata Lisbeth Salander med en intensitet som flammade som rödglödgat stål i hans sinne och förvandlade hans tillvaro till en besatt hunger att krossa henne. Han fantiserade om hennes död. Han fantiserade om att tvinga henne att krypa på sina knän och tigga om nåd. Han skulle vara skoningslös. Han drömde om att lägga sina nävar runt hennes hals och strypa henne till dess att hon kippade efter luft. Han ville slita hennes ögon ur dess hålor och hennes hjärta ur kroppen. Han ville utplåna henne från världens yta.

Paradoxalt nog var det också i det ögonblicket som han kände att han åter började fungera och som han hittade en märklig själslig balans. Han var fortfarande besatt av Lisbeth Salander och fokuserade varje vaken minut på hennes existens. Men han upptäckte att han åter hade börjat tänka rationellt. Om han skulle lyckas krossa henne så måste han återta kommandot över sitt intellekt. Hans liv fick en ny målsättning.

Det var den dagen han slutade fantisera om hennes död och började planlägga den.

Mikael Blomkvist passerade mindre än två meter bakom advokat Nils Bjurmans ryggtavla då han navigerade två brännheta glas med caffe latte till chefredaktör Erika Bergers bord på Café Hedon. Varken han eller Erika hade någonsin hört talas om advokat Nils Bjurman och lade inte märke till honom.