Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden

”Okej. Jag förstår problemet. Hon knackade alltså på hos dig i går kväll.”

”Med en flaska vin. Hon sa att hon hade varit på fest hos en ’bekant’ i kvarteret och försökte få det att se ut som en slump att hon knackade på.”

”Vad sa du till henne?”

”Jag släppte inte in henne. Jag ljög och sa att hon kom olägligt och att jag hade en dam på besök.”

”Och hur tog hon det?”

”Hon blev jävligt irriterad men droppade av.”

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Get her off my back. På måndag tänker jag ta ett allvarligt snack med henne. Antingen lägger hon av eller så sparkar jag ut henne från redaktionen.”

Erika Berger funderade en stund.

”Nej”, sa hon. ”Säg ingenting. Jag ska prata med henne.”

”Jag har inget val.”

”Hon söker en vän och inte en älskare.”

”Jag vet inte vad hon söker, men …”

”Mikael. Jag har varit där hon är. Jag ska prata med henne.”

Nils Bjurman hade i likhet med alla andra som tittat på TV eller läst en kvällstidning det senaste året hört talas om Mikael Blomkvist. Däremot kände han inte igen honom, och även om han hade gjort det så skulle han inte ha reagerat. Han var helt omedveten om att det fanns en koppling mellan Millenniums redaktion och Lisbeth Salander.

Dessutom var han alltför försjunken i egna tankar för att lägga märke till sin omgivning.

Efter att hans intellektuella förlamning äntligen hade lossnat hade han långsamt börjat analysera sin egen belägenhet och grubblade över hur han skulle bära sig åt för att utplåna Lisbeth Salander.

Problemet kretsade runt en och samma stötesten.

Lisbeth Salander förfogade över en nittio minuter lång film som hon hade spelat in med dold kamera och som detaljerat visade hur han förgrep sig på henne. Han hade sett filmen. Den lämnade inte utrymme för välvilliga tolkningar. Om den någonsin kom till åklagarmyndighetens kännedom – eller än värre – om den hamnade i klorna på massmedia så var hans liv, karriär och frihet slut. Med kännedom om straffsatserna för grov våldtäkt, utnyttjande av person i beroendeställning, misshandel och grov misshandel uppskattade han att han skulle få omkring sex års fängelse. En nitisk åklagare skulle till och med kunna utnyttja ett avsnitt i filmen för en framställan om försök till mord.

Han hade så när kvävt henne under våldtäkten då han upphetsat pressat en kudde över hennes ansikte. Han önskade att han hade fullbordat dådet.

De skulle inte förstå att hon spelade ett spel hela tiden. Hon hade provocerat honom, spelat med sina näpna barnögon och förfört honom med en kropp som hade kunnat vara 12 år. Hon hade låtit honom våldta henne. Det var hennes fel. De skulle aldrig förstå att hon i själva verket hade regisserat en teaterföreställning. Hon hade planerat …

Hur han än agerade så måste en förutsättning vara att han personligen kom i besittning av filmen och att han försäkrade sig om att det inte existerade några kopior. Det var problemets kärna.

Det rådde knappast någon tvekan om att en häxa som Lisbeth Salander hade hunnit skaffa sig ett antal fiender genom åren. Advokat Bjurman hade dock en stor fördel. Till skillnad från alla andra som av en eller annan orsak retat sig på henne så hade han obegränsad tillgång till alla hennes sjukjournaler, sociala utredningar och psykiatriska utlåtanden. Han var en av de få människor i Sverige som kände till hennes innersta hemligheter.

Den journal som överförmyndarnämnden hade försett honom med då han accepterat uppdraget att tjänstgöra som hennes förvaltare hade varit kort och översiktlig – drygt femton sidor som huvudsakligen gav en bild av hennes vuxna liv, en summering av den diagnos som rättspsykiatriska kommit fram till, tingsrättsbeslutet att ställa henne under förvaltarskap och det föregående årets ekonomiska revision.

Han hade läst översikten gång på gång. Därefter hade han systematiskt börjat samla information om Lisbeth Salanders förflutna.

Som advokat var han väl förtrogen med hur han skulle bära sig åt för att hämta information från offentliga myndighetsregister. I egenskap av hennes förvaltare hade han inga problem att tränga igenom den sekretess som omgav hennes sjukjournaler. Han var en av de få människor som kunde få vilket papper som helst som han pekade på om det handlade om Lisbeth Salander.

Ändå hade det tagit månader att sammanställa hennes liv, detalj för detalj, från de allra tidigaste anteckningarna i grundskolan via sociala utredningar till polisutredningar och tingsrättsprotokoll. Han hade personligen uppsökt och diskuterat hennes tillstånd med dr Jesper H. Löderman, den psykiatriker som i samband med hennes 18-årsdag hade rekommenderat att hon skulle institutionaliseras. Han fick en grundlig genomgång av resonemangen. Alla var honom behjälpliga. En kvinna i socialnämnden hade till och med berömt honom för att han visade ett sådant engagemang utöver det normala i sin nit att sätta sig in i alla aspekter av Lisbeth Salanders liv.

Den verkliga guldgruvan till information hittade han dock i form av två inbundna anteckningsböcker i en kartong som samlade damm hos en handläggare på överförmyndarnämnden. Böckerna hade författats av Bjurmans föregångare, advokat Holger Palmgren, som uppenbarligen hade lärt känna Lisbeth Salander bättre än någon annan. Palmgren hade samvetsgrant lämnat en kort rapport till nämnden varje år, men Bjurman antog att Lisbeth Salander hade varit ovetande om att Palmgren också nitiskt hade noterat egna funderingar i form av dagboksanteckningar. Det var uppenbarligen Palmgrens eget arbetsmaterial som när han två år tidigare hade drabbats av en stroke hade hamnat hos överförmyndarnämnden där ingen ens hade öppnat och läst innehållet.

Det var originalet. Det existerade ingen kopia.

Perfekt.

Palmgren gav en helt annan bild av Lisbeth Salander än vad som kunde utläsas i socialtjänstens utredningar. Han hade kunnat följa Lisbeth Salanders mödosamma vandring från ohanterlig tonåring till ung kvinna och anställd på säkerhetsföretaget Milton Security – ett jobb hon hade fått genom Palmgrens kontakter. Bjurman hade med stigande förvåning insett att Lisbeth Salander ingalunda var en efterbliven vaktmästare som skötte kopieringsapparaten och kokade kaffe – hon hade tvärtom ett kvalificerat arbete som innebar att hon gjorde personundersökningar åt Miltons vd Dragan Armanskij. Det var lika uppenbart att Armanskij och Palmgren kände varandra och emellanåt utbytte information om sin skyddsling.

Nils Bjurman hade lagt namnet Dragan Armanskij på minnet. Av alla människor som figurerat i Lisbeth Salanders liv var det bara två personer som i någon bemärkelse framstod som hennes vänner och som bägge tycktes betrakta henne som sin skyddsling. Palmgren var borta ur bilden. Armanskij var den enda återstående person som potentiellt kunde utgöra ett hot. Bjurman beslutade sig för att hålla sig borta från Armanskij och inte söka upp honom.

Pärmarna hade förklarat mycket. Bjurman hade plötsligt förstått hur Lisbeth Salander hade kunnat veta så mycket om honom. Han kunde dock fortfarande inte begripa hur hon hade fått reda på att han ytterst diskret hade besökt en klinik för plastikkirurgi i Frankrike, men en stor del av mystiken kring henne försvann. Det var hennes yrke att snoka i andra människors privatliv. Han blev med ens försiktig med sina egna spaningar och insåg att med tanke på att Lisbeth Salander hade tillträde till hans lägenhet så var det direkt olämpligt att förvara papper som handlade om henne där. Han samlade ihop all dokumentation och transporterade en kartong till sommarstugan utanför Stallarholmen, där han tillbringade allt mer av sin tid med ensamt grubbel.