Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Karlsson på takets goda kolijox”, sa Karlsson. ”Inte sånt där rävgift som Husbockens, må du tro. Världens bästa kolijoxare, gissa vem det är?”

”Du, Karlsson”, sa Lillebror.

En stund senare låg Lillebror i sin säng med Bimbo i korgen bredvid sig. De hade varit där och sagt godnatt allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan. Nu började Lillebror bli sömnig. Men han låg där och tänkte på Karlsson och undrade vad Karlsson gjorde just nu. Kanske han höll på att snickra någonting, en fågelholk eller så.

I morron när jag kommer hem från skolan, tänkte Lillebror, då ska jag ringa efter Karlsson och fråga om jag inte kan få komma upp till honom och snickra lite mera, jag också.

Det var bra att Karlsson hade gjort en ringledning, tyckte Lillebror.

Jag kan ringa till honom nu om jag vill, tänkte han och kände plötsligt att det var en utmärkt idé.

Han hoppade ur sängen och sprang på bara fötter fram till fönstret och så drog han i snöret. Tre gånger. Det var signalen som betydde: ”Tänk att det finns någon i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson!”

Lillebror stod kvar vid fönstret, inte för att han väntade sig något svar, nej, han bara stod där. Men då kom minsann Karlsson.

”Ja, tänk det”, sa han.

Mera sa han inte. Sedan flög han tillbaka till sitt lilla gröna hus på taket.

En morgon vaknade Lillebror — han som var yngst och minst i familjen Svantesson — och hörde mamma och pappa prata med varann ute i köket. Det lät nästan som om de var arga eller ledsna för någonting.

”Jo, nu är det färdigt”, sa pappa. ”Titta vad här står i tidningen, läs själv!”

”Jamen, det är ju hemskt”, sa mamma, ”o, så hemskt!”

Lillebror fick bråttom att komma ur sängen. Han ville också veta vad det var som var så hemskt.

Och det fick han minsann veta. På första sidan i tidningen stod det en stor rubrik :

Och sedan stod det så här:

Vad är det för något mystiskt och egendomligt som flyger omkring här i Stockholm ? Folk påstår att en ytterst liten flygande tunna eller något liknande, då och då med kraftigt motorsurr kommer farande över hustaken uppe i Vasastan. Luftfartsverket vet inget om denna egendomliga flyg-trafik, och därför misstänker man att det kan vara någon hemsk utländsk spion som är i farten och far omkring och spanar. Detta måste redas ut och det där som flyger omkring måste infångas. Är det en liten hemsk spion, måste han överlämnas till polisen och det genast. Vem löser det flygande mysteriet i Vasastan? Tiotusen kronor utlovas härmed i belöning till den som lyckas fånga det där surrande föremålet vad det nu kan vara. Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion.

”Stackars Karlsson på taket”, sa mamma. ”Folk kommer att jaga livet ur honom.”

Lillebror blev rädd och arg och ledsen, alltihop på en gång.

”Varför kan inte Karlsson få vara ifred”, skrek han. ”Han har ju inte gjort nåt. Han bara bor i sitt hus på taket och flyger omkring lite. Det är väl inget fel på det?”

”Nej”, sa pappa. ”Det är inget fel på Karlsson. Bara det att han är lite…hm…ovanlig.”

Ja, visst var det något ovanligt med Karlsson, det måste till och med Lillebror medge. Det är ovanligt att det bor små tjocka motoriserade farbröder i små särskilda hus uppe på taket, farbröder med en hopfällbar propeller på ryggen och en startknapp på magen.

En sådan liten farbror var Karlsson. Och Karlsson var Lillebrors bästa vän. Han var mer bästa vän än Krister och Gunilla till och med, som Lillebror ändå tyckte så mycket om och som han lekte med när Karlsson ibland plötsligt var försvunnen eller inte hade tid med honom.

Karlsson tyckte att Krister och Gunilla var bara skräp. Han fnös var gång Lillebror nämnde dem.

”Kom inte och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej”, sa han. ”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många små dumma pojkar tror du har en sån bästis, va?”

”Ingen mer än jag”, sa Lillebror, och han blev varje gång lycklig och varm om hjärtat. Vilken tur att Karlsson hade slagit sig ner just på hans tak! Hela Vasastan var full av sådana där gamla fula fyravåningshus som det familjen Svantesson bodde i, vilken tur då att Karlsson hade råkat hamna just på deras tak och ingen annans.

Fast mamma och pappa hade varit så lagom glada åt Karlsson i början, och Lillebrors syskon, Bosse och Bettan, tyckte inte heller om honom först. Hela familjen — utom Lillebror förstås — ansåg att Karlsson var det hemskaste, mest bortskämda, ohängda och klåfingriga okynnesfä som överhuvudtaget kunde tänkas. Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon. Och visserligen hade han en egen hund, en underbar liten en som hette Bimbo, men inte ens det räckte — Lillebror behövde Karlsson.

”Och jag tror att Karlsson också behöver Lillebror”, sa mamma.

Men ända från början hade pappa och mamma velat ha Karlsson så hemlig som möjligt. De förstod vilket väsen det skulle bli, om till exempel TV fick nys om honom eller om veckotidningarna kom och började skriva om ”Karlsson hemma hos sig”.

”Haha, det vore väl kul”, hade Bosse sagt en gång, ”om man fick se Karlsson utanpå Veckojournalen luktande på en bukett skära rosor i salongen eller så där.”

”Du är dum”, sa Lillebror da. ”Karlsson har ingen salong, han har bara ett litet joxigt rum och inga rosor.”

Det visste ju Bosse också. Både han och Bettan och mamma och pappa hade en gäng -- men bara en enda gäng — varit uppe på taket och sett Karlssons hus. De hade klättrat upp genom takluckan på vinden, den som sotaren använde, och Lillebror hade visat dem hur finurligt Karlssons hus låg gömt bakom skorstenen och alldeles intill grannhusets brandmur.

Mamma hade blivit något till förskräckt, när hon kom upp pa taket och sag gatan där nere så djupt under sig. Hon nästan svimmade och måste hålla sig i skorstenen.

”Lillebror, lova att du aldrig gar upp hit ensam”, sa hon.

Lillebror tänkte efter först, innan han lovade.

”Ja”, sa han till sist, ”jag ska aldrig gå upp hit ensam …fast jag kanske flyger hit med Karlsson ibland”, sa han sen ganska tyst. Om mamma inte hörde det, så fick hon verkligen skylla sig själv. Hur kunde hon förresten begära att Lillebror aldrig skulle hälsa pa hos Karlsson? Hon hade nog ingen aning om hur roligt man kunde ha i Karlssons lilla joxiga rum där det fanns så mycket grejor.

Men nu skulle det förstås bli slut på allting, tänkte Lillebror bittert, bara för de där dumma tidningsskriveriernas skull.

”Du får säga åt Karlsson att han aktar sej”, sa pappa. ”Han får låta bli att flyga omkring så mycket en tid framåt. Ni kan ju hållas i ditt rum där ingen ser honom.”

”Men jag kommer att häva ut honom, ifall han busar”, sa mamma.

Hon serverade Lillebror en tallrik gröt vid köksbordet, och Bimbo fick också lite i sin matskål. Pappa sa adjö och gick till kontoret. Och nu visade det sig att mamma också skulle ut på stan.

”Jag ska bara kila ner till resebyrån och se om dom kan hitta på någon trevlig resa åt oss, nu när pappa får semester”, sa hon och kysste Lillebror. ”Jag är snart tillbaka.”