Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Karlsson gick och satte sig på en pall, dyster och tjurig så att det osade om det.

”Jag är inte me’”, sa han, ”jag är inte me’ när du bara är sä där elak och kallar mej för grejen och tussar dina blodhundar på mej.”

Lillebror var förtvivlad. Han visste inte vad han skulle säga eller göra.

”Jag kan ju inte hjälpa vad som står i tidningarna”, mumlade han. Sedan teg han. Karlsson teg också. Han satt där tjurig på sin pall, det var en beklämmande tystnad i köket.

Da kom där plötsligt ett gapskratt från Karlsson. Han for upp frän pallen och gav Lillebror en lekfull box i magen.

”Fast om jag är en grej”, sa han, ”så är jag i alla fall världens bästa grej, värd tiotusen kronor, har du tänkt på det?”

Lillebror började skratta han också, å, vad det var underbart att se Karlsson glad igen!

”Ja, det är du faktiskt”, sa Lillebror förtjust, ”du är värd tiotusen kronor, det är nog inte många som är det.”

”Ingen på hela jorden”, försäkrade Karlsson. ”En sån där liten pluttgrej som du till exempel, du är inte värd mer än högst en och tjugofem, det slår jag vad om.”

Han vred på startknappen och steg jublande till väders, och han flög med glada skrän ett par ärevarv runt taklampan.

”Hoj, hoj”, skrek han, ”här kommer Tiotusenkronors-Karlsson, hoj, hoj!”

Lillebror beslöt att strunta i alltihop. Karlsson var ju faktiskt ingen spion, och inte kunde polisen ta honom bara för att han var Karlsson. Det var nog inte det mamma och pappa var rädda för heller, det insåg han plötsligt. De var förstås bara ängsliga att Karlsson inte skulle kunna hållas hemlig längre, om det blev klappjakt på honom. Men något verkligt ont skulle väl ändå inte kunna hända honom, det trodde inte Lillebror.

”Var inte rädd du Karlsson”, sa han tröstande. ”Inte kan dom göra dej nånting bara för att du är du.”

”Nej, vem som helst har rättighet att vara Karlsson”, försäkrade Karlsson. ”Fast än så länge finns det bara ett enda litet fint lagom tjockt exemplar.”

De hade dragit sig in i Lillebrors rum nu, och Karlsson tittade sig förväntansfullt omkring.

”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nånting annat som smäller bra. Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’”, sa han, men i samma ögonblick såg han påsen som låg på Lillebrors bord, och han var över den som en hök. Mamma hade lagt dit den i går kväll, det var en stor fin persika i den, och den persikan skimrade nu mellan Karlssons knubbiga fingrar.

”Vi kan dela”, föreslog Lillebror hastigt. Han tyckte nämligen också om persikor, och han förstod att han måste skynda sig, om han skulle få något med.

”Gärna för mej”, sa Karlsson. ”Vi delar, jag tar persikan och du påsen, då får du det bästa, för man kan ha hur kul som helst med en påse.”

”Ånätack”, sa Lillebror, ”vi delar persikan, sen får du gärna ta påsen.”

Karlsson ruskade ogillande på huvudet.

”Aldrig sett maken till glupsk liten pojke”, sa han. ”Nåja, som du vill!”

Det behövdes en kniv att klyva persikan med, och Lillebror sprang ut i köket för att hämta en. När han kom tillbaka med den, syntes Karlsson inte till. Men så upptäckte Lillebror att han satt gömd under bordet, och därifrån hördes ett ivrigt slurpande som när någon i rasande fart äter en saftig persika.

”Hör du, vad gör du egentligen”, frågade Lillebror oroligt.

”Delar”, sa Karlsson. Det hördes ett sista glufs, och sen kom Karlsson framkrypande med persikosaften rinnande nerför hakan. Han sträckte ut en knubbig hand mot Lillebror och gav honom en skrynklig brun persikokärna.

”Jag vill alltid att du ska ha det bästa”, sa han. ”Om du planterar den här kärnan, så får du ett helt persikoträd alldeles proppfullt med persikor. Medge att jag är världens snällaste som inte bråkar fast jag bara har fått en enda liten usel persika!”

Innan Lillebror hann medge någonting, hade Karlsson rusat fram till fönstret, där det stod en skär pelargon i en blomkruka.

”Och snäll som jag är, så ska jag hjälpa dej att plantera den också”, sa han.

”Stopp”, skrek Lillebror. Men det var så dags. Karlsson hade redan rivit upp pelargonen ur krukan och innan Lillebror hann hejda honom, hade han slängt ut blomman genom fönstret.

”Du är inte klok”, började Lillebror men Karlsson hörde inte på honom.

”Ett helt stort persikoträd! Tänk det du! På ditt 50-årskalas kan du bjuda varenda kotte på persikor till efterrätt, blir inte det trevligt?”

”Jo, men det blir så lagom trevligt, när mamma får se att du har ryckt upp hennes pelargon”, sa Lillebror. ”Och tänk nu om nån gubbe nere på gatan har fått den i huvet, vad tror du han säjer?”

”Tack, käre Karlsson, säjer han”, försäkrade Karlsson. ”Tack, käre Karlsson, för att du ryckte loss pelargonen och inte slängde ut den med blomkrukan på…som Lillebrors tokiga mamma tycker skulle vara så bra.”

”Det tycker hon väl inte”, protesterade Lillebror, ”vad menar du med det?”

Karlsson stoppade ner kärnan i blomkrukan och krafsade energiskt jord över den.

”Jo, det tycker hon”, försäkrade han. ”Bara pelargonen får sitta fast i krukan, då är hon nöjd, din mamma. Att det är livsfarligt för små gubbar nere på gatan, det bryr hon sej inte om. En gubbe mer eller mindre, det är en världslig sak, säjer hon, bara ingen rycker loss min pelargon.”

Han spände ögonen i Lillebror.

”Men om jag nu hade slängt ut blomkrukan också, var skulle vi i så fall ha planterat persikoträdet, hade du tänkt?”

Lillebror hade inte tänkt något alls, och han kunde inte svara. Det var svårt att resonera med Karlsson, när Karlsson var på det humöret. Men lyckligtvis bytte han humör en gång i kvarten ungefär, och plötsligt kom där nu ett belåtet skrockande från honom.

”Påsen har vi kvar”, sa han. ”Man kan ha hur kul som helst med påsar.”

Det hade Lillebror aldrig märkt.

”Hur då”, undrade han. ”Vad kan man göra med en påse?”

Karlssons ögon började tindra.

”Världens kolossalaste smack”, sa han. ”Hoj, hoj, vilket smack! Och det är precis vad jag ska göra nu!”

Han tog påsen och försvann hastigt ut i badrummet med den. Lillebror följde nyfiket efter. Han ville gärna veta hur man gör världens kolossalaste smack.

Karlsson stod lutad över badkaret och fyllde påsen med vatten från kranen.

”Du är inte klok”, sa Lillebror. ”Inte kan man hälla vatten i en papperspåse, det förstår du väl.”

”Vad är det här då”, sa Karlsson och höll den sprickfärdiga påsen under näsan på Lillebror. Ett ögonblick höll han den där för att Lillebror skulle få se att man visst kan hälla vatten i papperspåsar, men sen sprintade han med påsen i näven tillbaka till Lillebrors rum.

Lillebror rusade efter, fylld av onda aningar. Mycket riktigt…Karlsson hängde ut genom fönstret, så att man bara såg hans trinda bakdel och hans små korta, trinda ben.

”Hoj, hoj”, skrek han, ”se upp där nere, för nu kommer världens kolossalaste smack!”

”Stopp”, skrek Lillebror och lutade sig hastigt ut genom fönstret han också.

”Nej, Karlsson, nej”, ropade han ängsligt. Men det var för sent. Påsen, var redan på väg. Lillebror såg hur den föll som en bomb rakt framför fötterna på en stackars tant som skulle till mjölkaffären i huset bredvid, och hon tyckte inte om världens kolossalaste smack, det märktes.

”Hon tjuter som om det var en blomkruka”, sa Karlsson. ”Och så är det bara lite vanligt vatten.”