Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Är du inte överansträngd nu längre”, frågade Lillebror. ”Hur kunde det gå så fort?”

”Det gick över när jag fick ditt brev”, sa mamma. ”När jag hörde hur ’skuka’ och isolerade ni var allesammans, då kände jag att jag skulle bli ’skuk’ på allvar jag också, om jag inte fick komma hem.”

Fröken Bock skakade på huvudet.

”Det var nog inte så förståndigt precis. Fast jag kan ju komma och hjälpa fru Svantesson då och då, om det skulle behövas. Men nu”, sa fröken Bock, ”nu måste jag ge mej iväg ögonblickligen, för jag ska vara i TV i kväll.”

Då blev de häpna, mamma och pappa och Bosse och Bettan.

”Verkligen”, sa pappa. ”Det måste vi se! Absolut!”

Fröken Bock knyckte stolt på nacken.

”Ja, det hoppas jag. Det hoppas jag att hela svenska folket gör.”

Sedan fick hon bråttom.

”För jag måste gå och lägga håret och bada och ta ansiktsbehandling och manikyr och så ska jag prova ut nya hålfotsinlägg. För man måste se snygg ut när man ska vara i TV.”

Bettan skrattade.

”Hålfotsinlägg …dom syns väl ändå inte i TV?”

Fröken Bock tittade ogillande på henne.

”Har jag sagt det? Jag behöver nya i alla fall …och man känner sej säkrare när man vet att man är perfekt allt igenom. Fast det där förstår kanske inte vanligt folk. Men vi vet det, vi som är i TV.”

Sedan sa hon hastigt adjö och rusade iväg.

”Där gick Husbocken”, sa Bosse, när dörren slog igen efter henne.

Lillebror nickade eftertänksamt.

”Jag tyckte rätt så bra om henne”, sa han.

Och det var en god gräddtårta hon hade gjort, stor och pösig och med ananasbitar på.

”Vi tar den till kaffet i kväll och äter den medan vi ser på fröken Bock i TV”, sa mamma.

Så blev det också. När det spännande klockslaget närmade sig ringde Lillebror efter Karlsson. Han drog i snöret bakom gardinen, ett enda ryck, det som betydde ’Kom hit genast!’

Och Karlsson kom. Då satt hela familjen redan framför TV-apparaten, kaffebrickan var dukad och gräddtårtan stod på bordet.

”Här kommer Karlsson och jag”, sa Lillebror när de klev in i vardagsrummet.

”Här kommer jag”, sa Karlsson och kastade sig i bästa fåtöljen. ”Jaså, det vankas äntligen lite gräddtårta här i huset, det var på tiden. Kan jag få lite nu genast…eller rättare sagt mycket!”

”Lillturen kommer till sist”, sa mamma. ”Förresten är det där min plats. Ni kan sitta på golvet framför apparaten, du och Lillebror, så ska jag ge er tårta där.”

Karlsson vände sig till Lillebror.

”Har du hört? Kör hon med dej på det där viset jämt, stackars barn?”

Sedan myste han belåtet.

”Det är bra att hon kör med mej också, för det ska vara rättvist, annars är jag inte me’!”

Och de satt på golvet framför TV-apparaten, Karlsson och Lillebror, och åt mycket tårta medan de väntade på fröken Bock.

”Nu kommer hon”, sa pappa.

Och sannerligen, där kom hon! Herr Peck också. Han var programledare.

”Livs levande husbock”, sa Karlsson, ”hoj, hoj, nu ska vi ha roligt!”

Fröken Bock ryckte till. Det verkade nästan som om hon hade hört Karlsson. Eller var hon nervös ändå, när hon nu stod inför hela svenska folket och skulle visa hur man gör ’Hildur Bocks goda kolijox’?

”Hör du du”, sa herr Peck, ”hur kom du på idén att göra just det här kolijoxet?”

”Hör du du”, sa fröken Bock, ”när man har en syster som inte begriper matlagning för fem öre …”

Längre hann hon inte, Karlsson stack fram en liten knubbig hand och stängde av apparaten.

”Husbocken kommer och går precis som jag vill”, sa han.

Men då sa mamma:

”Knäpp på igen genast …och gör inte om det där en gång till, för då åker du ut!”

Karlsson knuffade Lillebror i sidan och viskade:

”Får man inte göra nånting i det här huset nu längre?”

”Tyst, vi ska se på fröken Bock”, sa Lillebror.

”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott”, sa fröken Bock.

Och hon saltade och pepprade och kurrade så att det yrde, och när kolijoxet var färdigt tittade hon skälmskt fram ur TV-rutan och sa:

”Kanske ni vill smaka lite?”

”Tack, inte jag”, sa Karlsson. ”Men om du ger mej namn och adress, så ska jag hämta ett par av dom där eldslukarbarna åt dej.”

Sedan tackade herr Peck fröken Bock för att hon hade velat komma och visa hur hon gjorde sitt goda kolijox, och så var tydligen tiden slut, men då sa fröken Bock:

”Hör du du, kan jag få skicka en hälsning till min syster hemma på Frejgatan?”

Herr Peck såg tveksam ut.

”Hör du du …nåja, bara det går fort.”

Och då vinkade fröken Bock i TV-rutan och sa:

”Hej hej, Frida, hur mår du? Du har väl inte ramlat av stolen, hoppas jag.”

”Det hoppas jag också”, sa Karlsson. ”För nu räcker det med jordbävningar i övre Norrland.”

”Vad menar du med det”, sa Lillebror. ”Du vet väl inte om Frida är lika stöddig som fröken Bock.”

”Tänk att jag vet det”, sa Karlsson. ”Jag har varit på Frejgatan och spökat en och annan gång.”

Sedan åt Karlsson och Lillebror ännu mer gräddtårta och tittade på en jonglör i TV som kunde slänga fem tallrikar i luften på en gång utan att tappa en enda. Jonglörer var egentligen tråkigt, tyckte Lillebror, men Karlsson satt där med tindrande ögon och då var Lillebror lycklig. Allting var roligt just nu, och det var så härligt att ha allesammans där, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Bimbo …och så Karlsson.

När tårtan var slut tog Karlsson det fina tårtfatet. Han slickade det noga. Sedan kastade han det upp i luften, så där som jonglören hade gjort med sina tallrikar. ”För all del”, sa han, ”den där gubben i burken var inte så tokig. Men gissa vem som är världens bästa tallrikskastare?”

Han slängde iväg tårtfatet så att det for nästan upp i taket och Lillebror blev ängslig.

”Nej, Karlsson …låt bli!”

Mamma och de andra tittade nu på en dansös i TV och märkte inte vad Karlsson hade för sig. Och det hjälpte inte att Lillebror sa ’Låt bli’. Karlsson kastade obekymrat vidare.

”Det är ett vackert tårtfat ni har förresten”, sa Karlsson och slungade iväg det mot taket. ” Har haft rättare sagt”, sa han och böjde sig ner för att plocka upp skärvorna. ”Nåja, det är ju en världslig sak …”

Men mamma hade hört smällen när fatet gick i kras. Hon gav Karlsson en ordentlig dask i baken och sa:

”Det var mitt finaste tårtfat och ingen världslig sak.”

Lillebror tyckte inte om att man gjorde så med världens bästa tallrikskastare, men han förstod ju att mamma var ledsen för sitt fat, och han skyndade sig att trösta henne.

”Jag ska ta pengar ur min spargris och köpa ett nytt fat åt dej.”

Men då stack Karlsson stolt handen i fickan och halade fram en femöring som han gav mamma.

”Jag betalar själv vad jag slår sönder. Här! Varsågod! Köp ett fat och behåll pengarna som blir över.”

”Tack, snälla Karlsson”, sa mamma.

Karlsson nickade belåtet.

”Eller köp nåra små billiga vaser för dom, som du kan kasta på mej om jag skulle råka komma hit och du skulle råka bli arg.”

Lillebror smög sig intill mamma.

”Du är väl inte arg på Karlsson, mamma?”

Då klappade mamma både Karlsson och Lillebror och sa att det var hon inte.

Sedan sa Karlsson adjö.

”Hejsan hoppsan, nu måste jag hem annars kommer jag för sent till kvällsmaten.”

”Vad ska du ha till kvällsmat”, frågade Lillebror.