Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Vad är det”, frågade fröken Bock.

”Antagligen rävgift …men det vet du väl bäst själv vad du har joxat ihop”, sa Karlsson. ”Fort, ta hit stora brandsprutan, elden är lös i halsen på mej!”

Han torkade tårarna ur ögonen.

”Vad gråter du för”, frågade Lillebror.

”Jag kom att tänka på nånting sorgligt jag också”, sa Karlsson.

”Vad då för sorgligt”, undrade Lillebror.

”Den här stuvningen”, sa Karlsson.

Men det tyckte inte fröken Bock om.

”Att ni inte skäms, ungar! Det finns tusentals barn här i världen som skulle ge vad som helst för lite sån här stuvning.”

Karlsson stack handen i fickan och drog fram anteckningsbok och penna.

”Får jag be om namn och adress på två av dom”, sa han.

Men fröken Bock bara muttrade och ville inte lämna någon adress.

”Det är väl små eldslukarbarn hela bunten, förstår jag”, sa Karlsson, ”som aldrig har gjort annat än käkat eld och svavel.”

Precis då ringde det på tamburdörren, och fröken Bock gick för att öppna.

”Vi följer med och ser vem det är”, sa Karlsson. ”Det kanske är nåt av dom där tusen eldslukarbarna som kommer och vill ge vad som helst för hennes eldgröt, och då måste vi se till att hon inte säljer för billigt …så mycket dyrbart rävgift som hon har vräkt i!”

Han följde efter fröken Bock, och det gjorde Lillebror också. De stod i tamburen tätt bakom henne när hon öppnade, och de hörde rösten därutanför som sa:

”Mitt namn är Peck. Jag kommer från Sveriges Radio Television.”

Lillebror kände att han blev alldeles kall. Han kikade försiktigt fram bakom fröken Bocks kjolar, och där stod en herre i dörren, tydligen en sådan där vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år som fröken Bock hade sagt att det fanns så många av i TV.

”Träffas möjligen fröken Hildur Bock”, sa herr Peck.

”Det är jag”, sa fröken Bock. ”Men jag har betalt både radio- och TV-licens, så försök inte!”

Herr Peck log vänligt.

”Jag kommer inte om licensen. Nej, det var dom där spökerierna ni skrev om …vi skulle gärna vilja göra ett program om det.”

Fröken Bock blev blodröd i ansiktet. Inte ett ord sa hon.

”Hur är det, mår ni inte bra”, frågade herr Peck till sist.

”Nej”, sa fröken Bock. ”Jag mår inte bra. Det här är den värsta stunden i mitt liv.”

Lillebror stod tätt bakom henne och kände det ungefär så han också. Du gode Moses, nu var det väl färdigt i alla fall! Vilken sekund som helst skulle den där Peck få syn på Karlsson, och när mamma och pappa kom hem i morgon, skulle huset vara fullt av sladdar och TV-kameror och lagom tjocka män och ingen husfrid, du gode Moses, hur skulle han få bort Karlsson!

Då fick han syn på den gamla träkistan som stod i tamburen, den som Bettan hade allt sitt teaterskräp i. Hon och hennes klasskamrater hade någon sorts fånig klubb och ibland brukade de hållas hos Bettan och klä ut sig och irra omkring och låtsas att de var några helt andra än de verkligen var - det kallades att spela teater och var ganska dumt, tyckte Lillebror. Men, å, vad det var bra att teaterkistan stod där just nu. Lillebror öppnade locket och viskade nervöst till Karlsson:

”Skynda dej …göm dej i kistan här!”

Och även om Karlsson inte förstod varför han skulle gömma sig, så var han inte den som nekade att filura om det behövdes. Han blinkade listigt åt Lillebror och tog ett skutt ner i kistan. Lillebror stängde fort igen locket. Sedan tittade han ängsligt på de två vid dörren …hade de märkt någonting?

Det hade de inte. För herr Peck och fröken Bock höll på att reda ut varför fröken Bock inte mådde bra.

”Det var inga spökerier”, sa fröken Bock med gråten i halsen. ”Det var bara eländiga pojkstreck alltihop.”

”Så då var det alltså inga spökerier då”, sa herr Peck.

Fröken Bock började nu gråta på allvar.

”Nej, det var inga spökerier …och jag kommer aldrig i TV…bara Frida!”

Herr Peck klappade henne tröstande på armen.

”Ta det inte så hårt, snälla fröken Bock. Det kanske kan bli i något annat sammanhang.”

”Nej, det kan det inte”, sa fröken Bock. Hon sjönk ner på teaterkistan och slog händerna för ansiktet. Där satt hon och grät och grät. Lillebror tyckte så synd om henne och skämdes och kände det som om det var hans fel alltihop.

Då hördes från kistan ett milt kurrande.

”A, förlåt”, sa fröken Bock, ”det är bara för att jag är så hungrig.”

”Ja, då vill det gärna kurra lite”, sa herr Peck vänligt. ”Men lunchen är visst redan färdig, jag känner att det luktar så gott. Vad är det ni har lagat?”

”Bara lite stuvning”, snyftade fröken Bock. ”Det är min egen uppfinning …’Hildur Bocks goda kolijox’ har jag kallat det.”

”Det luktar fantastiskt gott”, sa herr Peck. ”Man blir riktigt hungrig.”

Fröken Bock reste sig från kistan.

”Nåja, det går an att få smaka, för ungbytingarna äter det ändå inte.”

Herr Peck krusade lite och sa att det gick då väl verkligen inte an, men det slutade ändå med att han och fröken Bock tillsammans försvann ut i köket.

Lillebror lyfte kistlocket och tittade på Karlsson som låg där milt klirrande.

”Ligg kvar tills han har gått för all del”, sa Lillebror, ”för annars kommer du i TV-burken.”

”Åja”, sa Karlsson, ”tror du inte det är trångt i den här burken också, va?”

Då ställde Lillebror kistlocket på glänt för att Karlsson skulle få luft, och sedan sprang han till köket. Han ville se hur herr Peck såg ut i ansiktet när han åt av fröken Bocks goda kolijox.

Och kan man tänka sig, herr Peck satt där och åt och stoppade i sig och sa att det var det godaste han hade ätit i hela sitt liv. Han hade inga tårar i ögonen alls. Men det hade fröken Bock. Inte av stuvningen förstås, nej, hon bara fortsatte att gråta över sitt spökprogram som hade torkat in. Det hjälpte inte att herr Peck tyckte om hennes eldgröt, hon var ledsen i alla fall.

Men då hände det otroliga. Plötsligt sa herr Peck rakt ut i luften:

”Nu har jag det! Ni ska vara med i morron kväll.”

Fröken Bock tittade förgråten på honom.

”Var ska jag vara med i morron kväll”, frågade hon dystert.

”I TV förstås”, sa herr Peck. ”I vår serie ’Mitt bästa recept’. Ni ska visa hela svenska folket hur ni gör ’Hildur Bocks goda kolijox’.”

Då hördes en duns. Fröken Bock hade svimmat.

Men hon kvicknade snart till och kravlade sig upp från golvet. Hennes ögon lyste.

”I morron kväll …i TV då? Mitt kolijox …ska jag joxa ihop det i TV för hela svenska folket? Du gode Moses …Och tänk, Frida hon förstår sej inte på matlagning ett dugg, hon kallar mitt kolijox för hönsmat!”

Lillebror lyssnade med båda öronen, det här var intressant. Han hade nästan glömt bort Karlsson i kistan. Men nu hörde han till sin förskräckelse att någon kom ute i hallen. Mycket riktigt …det var Karlsson! Dörren mellan köket och hallen stod öppen, och Lillebror såg honom på långt håll, innan ännu fröken Bock eller herr Peck märkte något.

Jo …det var Karlsson! Och ändå inte Karlsson, du gode Moses, hur han såg ut, i Bettans gamla teaterkläder med lång sammetskjol som slafsade om benen och tyllslöjor både fram och bak! Mest liknade han en liten glad och nyter käring. Och den lilla nytra käringen närmade sig obevekligt. Lillebror vinkade förtvivlat för att Karlsson skulle begripa att han inte fick komma. Men Karlsson tycktes inte förstå det, han bara vinkade tillbaka …och kom.