Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Fröken Bock tog händerna från ansiktet och såg på Karlsson, hon fnyste.

”Vacker och genomklok och lagom tjock man, det skulle just vara nånting att komma dragande med, såna har dom fullt i TV!”

Hon tittade argt och misstroget på Karlsson …den där lilla tjockisen, nog var han väl en pojke, fastän han såg ut som en liten farbror? Hon frågade Lillebror:

”Vad är det där för en figur egentligen?”

Och Lillebror svarade som sanningen var:

”Det är min lekkamrat.”

”Jag kunde väl tro det”, sa fröken Bock.

Sedan grät hon igen. Lillebror var häpen. Här hade mamma och pappa gått och inbillat sig att bara någon fick syn på Karlsson, så skulle det bli ett fasligt liv och alla skulle komma sättande och vilja visa honom i TV. Men den enda som nu verkligen hade sett honom, hon grät och tyckte att Karlsson var värdelös, eftersom han inte var något spöke. Att han hade propeller och kunde flyga imponerade inte på henne.

Karlsson steg just till väders för att hämta ner sin spökdräkt ur lampan, men fröken Bock bara glodde på honom argare än någonsin och sa:

”Propellrar och manickar och jag vet inte allt vad ungar ska ha nu för tiden! Snart flyger dom väl till månen också, innan dom ens har börjat skolan!”

Hon satt där och ilsknade till mer och mer, för nu förstod hon minsann vem det var som hade knyckt bullarna också och råmat utanför fönstren och skrivit spökskriften på köksväggen. Tänk att ge barn apparater så att de kunde flyga omkring och gäckas med gammalt folk på det viset! Alla spökerierna som hon hade skrivit till Sveriges Radio om, det var inget annat än pojkstreck, och hon orkade inte se den där lilla tjocka uslingen längre.

”Gå hem med dej, du där …vad du nu heter!”

”Karlsson”, sa Karlsson.

”Det vet jag”, sa fröken Bock ilsket, ”men du har väl något förnamn också?”

”Jag heter Karlsson i förnamn och Karlsson i efternamn”, sa Karlsson.

”Reta mej inte så att jag blir arg, för det är jag redan”, sa fröken Bock. ”Förnamn, det är det som man kallas, vet du inte det? Vad kallar din pappa dej när han ropar på dej?”

”Busunge”, sa Karlsson belåtet.

Fröken Bock nickade instämmande.

”Där sa han ett sant ord, din pappa!”

Och Karlsson höll med henne.

”Jojo, när man var liten, då var man allt en riktig busunge då! Fast det var länge sen, nu för tiden är man ju världens snällaste!”

Men fröken Bock hörde inte längre på honom. Hon satt tyst och grubblade och började visst lugna sig lite.

”Nåja”, sa hon till sist, ”jag vet åtminstone en som blir glad över det här!”

”Vem då”, frågade Lillebror.

”Frida”, sa fröken Bock bittert. Sedan försvann hon med en suck ut i köket för att torka upp vattnet och ställa undan baljan.

Karlsson och Lillebror tyckte det var skönt att bli ensamma.

”Vad folk kan bråka om småsaker”, sa Karlsson och ryckte på axlarna. ”Jag har väl inte gjort henne nåt heller!”

”Nä”, sa Lillebror, ”bara tirriterat henne lite kanske. Men nu ska vi vara så snälla.”

Det tyckte Karlsson också.

”Visst ska vi vara snälla! Jag är alltid världens snällaste. Men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”

Lillebror funderade och försökte hitta på något roligt åt Karlsson. Men det behövdes inte, för det gjorde Karlsson själv. Han rusade in i Lillebrors garderob.

”Vänta, jag såg en rolig grej här inne när jag var spöke.”

Han kom ut med en liten råttfälla i nypan. Den hade Lillebror fått tag i på landet hos mormor och haft med sig hem till stan.

”För jag skulle så gärna vilja fånga en råtta och tämja henne och ha till min”, hade Lillebror förklarat för mamma. Men mamma sa att i stadsvåningar fanns det gudskelov inga råttor, åtminstone inte i deras. Lillebror berättade det för Karlsson, men Karlsson sa:

”Det kan komma en råtta som ingen vet om. En liten överraskningsråtta som tassar hit bara för att din mamma ska bli glad.”

Han förklarade för Lillebror hur bra det skulle vara om de kunde fånga den där överraskningsråttan, för då skulle Karlsson kunna ha henne uppe i sitt hus på taket och om hon fick ungar, så kunde det så småningom bli en hel råttfarm.

”Och då sätter jag in en annons i tidningen”, sa Karlsson. ”Behöver ni råttor, ring genast Karlssons råttfarm!”

”Ja, och då kan det bli råttor i stadsvåningarna också”, sa Lillebror belåtet. Han visade Karlsson hur man gillrade fällan.

”Men det ska vara en ostbit eller en fläsksvål i den förstås, annars kommer det ingen råtta.”

Karlsson stack handen i byxfickan och drog fram en liten fläsksvål.

”Då var det ju bra att jag sparade den här vid middan, fast jag först tänkte slänga den i sopnedkastet.”

Han gillrade upp fläsksvålen och ställde sedan in råttfällan under Lillebrors säng.

”Så där! Nu kan råttan få komma när hon vill.”

De hade nästan glömt fröken Bock. Men nu hörde de slammer ute i köket.

”Det låter som om hon lagade mat”, sa Karlsson. ”Hon larmar med stekpannor.”

Och mycket riktigt. Från köket trängde där snart ut en svag men mycket god doft av köttbullar.

”Hon fräser upp köttbullarna som är kvar sen middan”, sa Lillebror. ”A, vad jag blir hungrig!”

Karlsson rusade mot dörren.

”Med språng till köket”, skrek han.

Lillebror tyckte att Karlsson var verkligt modig som vågade sig dit, men han ville inte själv vara sämre. Han följde försiktigt efter.

Karlsson var redan i köket.

”Hoj, hoj, jag tror vi kommer lagom till en liten supé, tror jag.”

Fröken Bock stod vid spisen och riste köttbullspannan, men nu släppte hon den och gick emot Karlsson. Hon såg arg och farlig ut.

”Försvinn”, skrek hon, ”ut härifrån, ut!”

Då drog Karlsson ner mungiporna och tjurade.

”Jag är inte me’ om du ska vara så där sur. Jag ska väl också ha några köttbullar. Förstår du inte att man blir hungrig av att fara och spöka en hel kväll.”

Han tog ett skutt fram till spisen och högg en köttbulle ur stekpannan. Men det skulle han inte ha gjort. Fröken Bock röt till och rusade på honom. Hon tog honom i nackskinnet och slängde ut honom genom köksdörren.

”Försvinn”, skrek hon, ”gå hem och stick inte hit näsan mer!”

Lillebror blev sprutande arg och förtvivlad …hur kunde någon göra så mot hans älskade Karlsson?

”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa han med gråten i halsen. ”Karlsson är min lekkamrat och han får visst vara här.”

Längre kom han inte förrän köksdörren öppnades. In klev Karlsson, arg som ett bi, han också.

”Jag är inte me’ ”, skrek han. ”Jag är inte me’ om det ska vara så här! Kasta ut mej köksvägen …då är jag bara inte me’!”

Han sprang fram till fröken Bock och stampade med foten i golvet.

”Köksdörren, å fy …jag vill bli utkastad genom tamburdörren som annat fint folk!”

Fröken Bock tog ett nytt tag i nackskinnet på Karlsson.

”Gärna för mej”, sa hon, och fastän Lillebror sprang efter och grät och protesterade släpade hon iväg med Karlsson genom hela våningen och hävde ut honom genom tamburdörren, så att han skulle få det som han ville.

Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson

”Så där”, sa hon. ”Är det tillräckligt fint nu?” ”Ja, nu är det fint”, sa Karlsson, och då slog fröken Bock igen dörren bakom honom, så att det skrällde i hela huset. ”Äntligen”, sa hon och gick tillbaka till köket.