Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Inte häxor”, sa Karlsson, ”skraggor, vilda och fasansfulla alldeles hemskt!”

Men man kände i alla fall att man levde i samma värld som sina förfäder, fortsatte farbror Julius, och där trivdes han, sa han. Fast det allra bästa som de här dagarna hade gett honom, det var att han hade fått en egen sagoprinsessa, en som hette Hildur, och nu skulle det bli bröllop av!

”En sagoprinsessa, en som heter Hildur”, sa Karlsson med tindrande ögon. Han skrattade länge, sedan tittade han på farbror Julius och skakade på huvudet och sedan skrattade han igen.

Fröken Bock stövlade runt i köket och var gladare än Lillebror någonsin hade sett henne.

”Jag tycker om häxor jag också”, sa hon, ”för om inte den där otäckan hade kommit flygande utanför fönstret och skrämt oss i går kväll, så hade du Julius aldrig kastat dej om halsen på mej, och då hade det här aldrig hänt.”

Karlsson hoppade till.

”Jo, det är just fint”, började han argt, men sedan ryckte han på axlarna.

”Nåja, det är en världslig sak”, sa han. ”Fast jag tror inte vi ska ha fler skraggor här i Vasastan.”

Men fröken Bock gick där och blev gladare och gladare ju mer hon tänkte på bröllopet.

”Du, Lillebror, får bli brudnäbb”, sa hon och klappade Lillebror på kinden. ”Jag ska sy en svart sammetskostym åt dej, tänk, vad du ska bli söt!”

Lillebror ryste …svart sammetskostym, då skulle Krister och Gunilla skratta ihjäl sig!

Men Karlsson skrattade inte, han var arg.

”Jag är inte me’, om inte jag också får bli brudnäbb”, sa han. ”Och jag vill ha en svart sammetskostym och bli söt jag också, annars är jag bara inte me’!”

Då var det fröken Bocks tur att skratta.

”Jo, det skulle nog bli ett roligt bröllop, om vi släppte in dej i kyrkan.”

”Det tror jag också”, sa Karlsson ivrigt. ”Jag kunde stå där bakom dej i min svarta sammetskostym och vifta med örona hela tiden och ge salut då och då, för det ska vara salut på bröllop ju!”

Farbror Julius som var så lycklig och ville att alla skulle vara glada, han sa att visst kunde väl Karlsson få vara med. Men då sa fröken Bock, att om hon måste ha Karlsson till brudnäbb, så lät hon hellre bli att gifta sig.

Det blev kväll den här dagen också. Lillebror satt uppe på Karlssons farstutrappa och såg skymningen komma och ljusen tändas runt omkring i hela Vasastan och i hela Stockholm så långt han kunde se.

Ja, nu var det kväll, och här satt han med Karlsson bredvid sig, det var i alla fall skönt. Någonstans nere i Västergötland ångade ett tåg just nu in på en liten station och farbror Julius klev av. Någonstans ute på Östersjön stävade en vit båt hem mot Stockholm med mamma och pappa ombord. Fröken Bock var på Frej gatan och muntrade upp Frida. Bimbo hade krupit i sin korg för natten. Men här uppe på taket satt Lillebror med sin bästa vän bredvid sig och de åt bullar tillsammans ur en stor påse, fröken Bocks goda, nybakade bullar, det var skönt. Ändå såg Lillebror orolig ut. Det fanns inget lugn för den som skulle vara bästa vän med Karlsson.

”Jag har försökt klara dej så gott jag har kunnat”, sa Lillebror. ”Jag har vakat över dej, det har jag faktiskt. Men nu vet jag inte hur det ska gå.”

Karlsson tog sig en ny bulle ur påsen och slök den hel.

”Vad dum du är! Nu kan dom ju inte lämna in mej på tidningen och få en massa femöringar, det har jag satt stopp för, och då tappar dom sugen, förstår du väl, Fille och Rulle och hela bunten!”

Lillebror tog sig också en bulle till och bet eftertänksamt i den.

”Nä, det är du som är dum”, sa han. ”Hela Vasastan kommer att krylla av folk i alla fall, en massa dummingar som vill se dej flyga och försöker stjäla din motor och allt möjligt.”

Karlsson myste.

”Tror du verkligen det? Tänk om du har rätt, da kanske vi kan få oss en glad afton ibland i alla fall.”

”Glad afton”, sa Lillebror harmset, ”vi får aldrig mer en lugn stund, har jag ju sagt, varken du eller jag.”

Karlsson myste ännu belåtnare.

”Tror du verkligen det, ja, vi får hoppas att du har rätt.”

Lillebror blev riktigt arg.

”Ja men hur ska du klara dej”, sa han häftigt. ”Hur ska du klara dej, om här kommer hela svärmar med folk?”

Då la Karlsson huvudet på sned och tittade under lugg på Lillebror.

”Det finns tre sätt, det vet du. Tirritera och filura och figurera. Och jag tänker använda dom sätten, alla tre.”

Han såg så illmarig ut att Lillebror måste skratta, fast han inte ville. Han fnissade till, bara ett litet tyst fniss först, men sedan bubblade det upp en hel massa fniss i honom, och ju mer han fnittrade, dess mer förtjust blev Karlsson.

”Hoj, hoj”, sa han och gav Lillebror en knuff så att han nästan ramlade utför trappan. Och då fnittrade Lillebror ännu mer och tänkte att kanske var det först nu som det roliga verkligen skulle börja.

Men Karlsson satt på trappan och tittade kärleksfullt på ett par små svarta stortår som stack ut ur hålen på hans trasiga strumpor.

”Nej, jag säljer inte dom här”, sa han. ”Tjata inte mer om det, Lillebror! Nej, för dom här stortårna sitter på världens rikaste knös, och dom är inte till salu längre.”

Han stack handen i fickan och skramlade belåtet med sina många femöringar.

”Hoj, hoj, en rik och vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, det är jag det. Världens bästa Karlsson på alla sätt, förstår du det, Lillebror?”

”Ja”, sa Lillebror.

Men det fanns mer i Karlssons fickor än bara femöringar, där låg en liten pistol också, och innan Lillebror hann hejda Karlsson, small där ett skott som ekade över hela Vasastan.

Jo, nu börjas det, tänkte Lillebror, för han såg fönster öppnas i husen runt omkring och hörde upprörda röster.

Men Karlsson sjöng och med två svarta små stortår vickade han takten: