Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Stolts jungfrun hon träder i högsalen in”, sa Karlsson.

Och där stod han i dörröppningen, med slöjor och allt. Det var en syn som fick herr Peck att spärra upp ögonen.

”Vem i all sin dar …vad är det där för en liten lustig flicka”, sa han.

Men då blev det liv i fröken Bock. ”Lustig flicka! Nej, den otäckaste lilla pojklymmel jag har träffat i mitt liv. Försvinn härifrån, elaka unge!” Men Karlsson hörde inte på henne. ”Stolts jungfrun hon dansar och gör sig så glad”, sa han.

Och såg började han en dans som Lillebror aldrig hade sett maken till och antagligen inte herr Peck heller.

Karlsson schavade runt köket med knäande steg. Då och då gjorde han små språng och viftade med slöjorna.

”Det ser inte klokt ut”, tänkte Lillebror. ”Men vad som helst, bara han inte börjar flyga, å, han måtte väl inte göra det!”

Karlsson hade så många slöjor på sig att man inte kunde se hans propeller. Det var Lillebror tacksam för. Men tänk om Karlsson plötsligt steg till väders, då skulle nog herr Peck få stora dåndimpen och sedan komma sättande med sina TV-kameror, så fort han hade vaknat till liv igen.

Herr Peck tittade på den märkvärdiga dansen och skrattade. Mer och mer skrattade han. Då fnittrade Karlsson också och blinkade åt herr Peck, medan han schavade förbi och viftade åt honom med slöjorna.

”Ganska lustig unge”, sa herr Peck. ”Man skulle kunna ha honom med i något barnprogram.”

Han kunde inte ha sagt något som retade fröken Bock mera.

”Ska han vara i TV? Då ska jag be att få slippa vara med! Men det är klart att om ni vill ha nån som välter hela radiohuset, så kan ni inte få nån bättre än honom där.”

Lillebror nickade.

”Ja, just det. Och när han har vält radiohuset, då säjer han bara att det är en världslig sak, så akta er för honom!”

Herr Peck envisades inte.

”För all del …det var bara ett förslag! Det finns ju så mycket andra ungar.”

Herr Peck hade förresten bråttom nu. Det var en inspelning han måste passa. Snart skulle han gå. Då såg Lillebror hur Karlsson började treva efter startknappen, och Lillebror blev livrädd, skulle nu allt bli förstört i sista stund!!

”Nej, Karlsson …nej, Karlsson”, viskade Lillebror nervöst.

Men Karlsson fortsatte att treva efter startknappen. Han hade svårt att komma åt den för alla slöjornas skull.

Herr Peck stod redan i dörren …då började Karlssons motor surra.

”Jag visste inte att Arlandatrafiken gick över Vasastan”, sa herr Peck. ”Det borde den inte få göra, tycker jag. Ajö, fröken Bock, vi ses i morron.”

Och så gick han. Men upp mot taket steg Karlsson. Han kretsade förtjust runt taklampan och viftade med slöjorna åt fröken Bock.

”Stolts jungfrun hon flyger och far, hoj, hoj”, sa han.

Hela den eftermiddagen var Lillebror uppe hos Karlsson i hans hus på taket. Han hade förklarat för Karlsson varför de måste låta fröken Bock vara i fred.

”Hon ska göra gräddtårta, förstår du, tills mamma och pappa och Bosse och Bettan kommer hem i morron.”

Det var något som Karlsson förstod.

”Ska hon göra gräddtårta, ja, då måste hon få vara i fred. Det är farligt att tirritera husbockar just när dom gör gräddtårtor, för då surnar grädden …och husbockarna också för den delen!”

På det sättet blev fröken Bocks sista stunder hos familjen Svantesson ganska fridfulla, precis som hon hade önskat.

Lillebror och Karlsson hade det också fridfullt och bra framför brasan uppe i Karlssons hus. Karlsson hade varit en tur till Hötorget och köpt äpplen.

”Och ärligt betalt dom allihop med fem öre”, sa han. ”Jag vill ju inte att nån torgfru ska förlora på mej, för jag är världens ärligaste.”

”Tyckte torgfrun att det räckte med fem öre då”, undrade Lillebror.

”Det kunde jag inte fråga henne”, sa Karlsson, ”för hon var borta och drack kaffe just då.”

Karlsson trädde upp äpplena på en ståltråd och stekte dem över elden.

”Världens bästa äpplestekare, gissa vem det är”, sa han.

”Du, Karlsson”, sa Lillebror.

Och de strödde socker på sina äpplen och satt framför brasan och åt, medan skymningen föll. Det var skönt med en brasa, tyckte Lillebror, för det hade börjat bli kyligare väder. Man märkte att hösten var kommen.

”Jag får nog snart göra en sväng ut på landet och köpa mej lite mera ved hos nån bondgubbe”, sa Karlsson. ”Fast dom är ena rackare att vara påpassliga, och gu’vet när dom dricker kaffe.”

Han makade in ett par stora björkvedsklabbar i brasan. ”Men jag vill ha det varmt och skönt till vintern, annars är jag inte me’, så mycket dom vet det, bondgubbarna!”

När brasan hade brunnit ner var det mörkt i Karlssons lilla hus. Då tände han fotogenlampan som hängde i taket över hyvelbänken. Den spred ett sådant varmt och trevligt ljus över rummet och över alla grejorna som Karlsson hade staplat upp på hyvelbänken.

Lillebror undrade om de inte skulle ta och mixtra lite med Karlssons grejor, och det var Karlsson med på.

”Men du måste fråga mej om du får låna dom. Ibland säjer jag ja och ibland säjer jag nej …för det mesta säjer jag nej, för det är i alla fall mina grejer, och dom vill jag ha, annars är jag inte me’!”

Och när Lillebror hade frågat tillräckligt många gånger fick han låna en gammal trasig väckarklocka som han skruvade sönder och satte ihop igen.

Det var roligt, Lillebror kunde inte tänka sig en bättre leksak.

Men sedan ville Karlsson att de skulle snickra i stället.

”Det är ändå det roligaste, och man kan göra så mycket fint”, sa Karlsson. ”Åtminstone jag.”

Han vräkte undan alla grejorna från hyvelbänken och rev fram bräder och träklossar som låg under soffan. Och sedan hyvlade de och hamrade och spikade så att det sjöng om det, både Karlsson och Lillebror.

Lillebror spikade ihop två brädstumpar och gjorde en ångbåt. Han satte en liten kloss till skorsten. Det var verkligen en riktigt fin båt.

Karlsson sa att han skulle göra sig en fågelholk och sätta upp på stugknuten för små fåglar att bo i. Men det blev ingen fågelholk utan något annat, man kunde inte riktigt se vad.

”Vad är det för nånting”, frågade Lillebror.

Karlsson la huvudet på sned och tittade på det som han hade gjort.

”Det är …en grej”, sa han. ”En väldigt fin liten grej, gissa vem som är världens bästa grejmakare?”

”Du Karlsson”, sa Lillebror.

Men nu var det kväll. Lillebror måste gå hem och sova.

Han måste lämna Karlsson och hans lilla rum som var så trevligt med alla sina grejor och sin hyvelbänk och sin osande fotogenlampa och sin vedskrubb och sin öppna spis, där glöden efter brasan ännu låg kvar och värmde och lyste. Det var svårt att slita sig därifrån, men han visste ju att han fick komma igen. A, vad han var glad att Karlsson hade sitt hus just på hans tak och ingen annans!

De kom ut på farstubron, Karlsson och Lillebror. Och där var stjärnhimlen över dem. Aldrig hade Lillebror sett stjärnorna så stora och så många och så nära. Nej, inte nära förstås, de var ju tusen mil borta, det visste han, men ändå …å, ett sånt stjärntak Karlsson hade över sitt hus, nära och långt borta på samma gång.

”Vad glor du på”, sa Karlsson. ”Jag fryser …ska du flyga eller ska du inte?”

”Jo tack”, sa Lillebror.

Och dagen därpå …vilken dag! Först kom Bosse och Bettan, sedan kom pappa, sist och allra mest kom mamma. Lillebror kastade sig i hennes famn och kramade henne. Aldrig mer skulle hon få fara ifrån honom. De stod omkring henne allihop, pappa och Bosse och Bettan och Lillebror och fröken Bock och Bimbo.