Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Och så blev Lillebror ensam. Ensam med Bimbo och med sin gröt och sina tankar. Och med tidningen. Den hade han bredvid sig och sneglade i då och då. Under det där som stod om Karlsson var en vacker bild av en stor, vit ångbåt som hade kommit på besök till Stockholm och låg för ankar på Strömmen. Lillebror tittade på den, o, den var så vacker, han skulle gärna vilja se en sådan båt i verkligheten och fara över havet med den!

Han försökte titta bara på båten men hans ögon fastnade hela tiden på den där otäcka rubriken:

Lillebror var verkligen bekymrad. Han måste så fort som möjligt tala med Karlsson, ändå fick han inte skrämma honom för mycket, nej, för vem vet om inte Karlsson då blev så rädd att han flög bort och aldrig mer kom igen!

Lillebror suckade. Sedan stoppade han motvilligt en sked gröt i munnen. Han svalde inte gröten utan höll den bara på tungan liksom på prov. Lillebror var en sådan där liten smal och pirig pojke med dålig aptit som det finns så många av. Han satt alltid och petade i sin mat, och det tog en evig tid för honom att bli färdig.

Särskilt gott var det då inte med gröt tänkte Lillebror. Möjligen skulle det bli något godare, om han strödde mer socker på den. Han tog sockerskålen, men i samma ögonblick hörde han motorsurr utanför köksfönstret, och vips kom Karlsson inflygande.

”Hejsan, hoppsan, Lillebror”, skrek han, ”gissa vem som är världens bästa bästis och gissa varför han kommer just nu?”

Lillebror svalde hastigt ner det han hade i munnen.

”Världens bästa bästis, det är du Karlsson! Men varför kommer du just nu?”

”Gissa tre gånger”, sa Karlsson. ”För att jag längtade efter dej, lilla dumma pojke, eller för att jag bara råkade flyga fel och egentligen skulle en sväng runt Kungsträdgården eller för att jag kände att det luktade gröt, gissa på bara!”

Lillebrors ansikte blev ljust av glädje.

”För att du längtade efter mej”, föreslog han blygt.

”Fel”, sa Karlsson. ”Och jag skulle inte till Kungsan heller, så det behöver du inte gissa.”

Kungsan, tänkte Lillebror, o, dit fick Karlsson absolut inte flyga och ingen annan stans heller, där det vimlade av människor som kunde se honom, det måste man nu äntligen förklara för honom.

”Hör du, Karlsson”, började Lillebror, men så kom han av sig, för han märkte plötsligt att Karlsson såg missnöjd ut. Han tittade trumpet på Lillebror och plutade med munnen.

”Här kommer man utsvulten”, sa han, ”men är det nån som sätter fram en stol och en tallrik åt en och knyter på en en haklapp och lägger opp en massa gröt och säjer att man måste ta en sked för mamma och en sked för pappa och en sked för tant Augusta…?”

”Vem är tant Augusta”, undrade Lillebror nyfiket.

”Ingen aning”, sa Karlsson.

”Jamen då behöver du väl inte ta nån sked för henne då”, sa Lillebror och skrattade.

Men Karlsson skrattade inte.

”Jaså, du säjer det? Jaså, det är meningen att man ska svälta ihjäl bara för att man inte råkar känna all världsens tanter som kanske sitter och trynar långt borta i Tumba eller Tutaryd eller var dom nu håller till!”

Lillebror skyndade sig att plocka fram en tallrik och bjöd Karlsson ta för sig ur grötkarotten. Och fortfarande något trumpen öste Karlsson upp åt sig. Han öste och öste, och till sist tog han pekfingret till hjälp för att skrapa rent längs kanterna.

”Din mamma är gullig”, sa Karlsson, ”det är bara synd att hon ska vara så bedrövligt snål. Mycket gröt har jag sett i min dar men aldrig så lite.”

Han tömde sockerskålen över sin tallrik och satte igång. De närmaste minuterna hördes i köket bara det slurpande som uppstår när någon i rasande fart äter gröt.

”Det räckte tyvärr inte till någon sked för tant Augusta”, sa Karlsson och torkade sig om munnen. ”Men jag ser att här finns bullar! Lugn, bara lugn, lilla tant Augusta, sitt alldeles lugn där borta i Tumba, jag kan nog knöla ner ett par bullar i stället. Eller kanske tre…eller fyra…eller fem!”

Medan Karlsson åt bullar, satt Lillebror där och grubblade på hur han bäst skulle kunna varna honom. Kanske var det i alla fall lika bra att låta honom få läsa själv, tänkte Lillebror och sköt med någon tvekan över tidningen till Karlsson.

”Titta på första sidan”, sa han dystert, och det gjorde Karlsson. Mycket intresserat tittade han, och så satte han ett litet knubbigt pekfinger rakt på bilden av det vita skeppet.

”Voj, voj, nu är det en båt som har farit omkull igen”, sa han. ”Det är bara olyckor och olyckor!”

”Äsch, du håller ju tidningen opp och ner”, sa Lillebror.

Han hade länge misstänkt att Karlsson inte kunde läsa så värst bra. Men Lillebror var en liten vänlig själ som inte ville göra någon ledsen allraminst Karlsson, därför sa han inte ”Haha, du kan ju inte läsa” utan vände bara tidningen och båten rätt, så att Karlsson kunde se att det inte hade hänt någon båtolycka.

”Men här står om andra olyckor”, sa Lillebror, ”hör ska du få höra!”

Och så läste han högt för Karlsson om den flygande tunnan och den lilla hemska spionen som måste infångas och om belöningen och alltihop.

”Det är bara att lämna in grejen och hämta pengarna på denna tidnings redaktion”, slutade han med en suck.

Men Karlsson suckade inte, han jublade.

”Hoj, hoj, skrek han och gjorde några små ivriga, glada skutt, ”hoj, hoj, den lilla hemska spionen är så gott som redan fast. Ring till denna tidnings redaktion och säj att jag lämnar in grejen redan i eftermiddag!”

”Vad menar du”, frågade Lillebror förskräckt.

”Världens bästa spionfångare, gissa vem det är”, sa Karlsson och pekade stolt på sig själv. ”Undertecknad Karlsson, när jag kommer sättande med min stora flughåv. Om den där lilla hemska spionen flyger omkring här i Vasastan så har jag honom i flughåven innan kvällen, var säker på det…förresten, har du nån kappsäck som det får rum tiotusen i?”

Lillebror suckade igen. Det här såg ut att bli ännu svårare än han hade trott. Karlsson förstod ju ingenting.

”Snälla Karlsson, begriper du inte att det är du som är den flygande tunnan, det är dej dom vill fånga, förstår du väl!”

Karlsson kom av sig mitt i ett jubelskutt. Det gurglade till i honom som om han plötsligt hade fått något i vrångstrupen, och han stirrade ursinnigt på Lillebror.

”Flygande tunna”, skrek han, ”kallar du mej för en flygande tunna! Och dej ska man vara bästis med, a, fy!”

Han sträckte på sig för att om möjligt bli något längre, och samtidigt drog han in magen så mycket han orkade.

”Du har kanske inte lagt märke till”, sa han högdraget, ”att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, det har du kanske inte lagt märke till, va?”

”Jovisst, Karlsson, jovisst, Karlsson”, stammade Lillebror. ”Men jag kan ju inte hjälpa vad dom skriver i tidningarna. Det är dej dom menar, det kan du vara säker på.”

Karlsson blev argare och argare.

”Det är bara att lämna in grejen på denna tidnings redaktion”, skrek han bittert. ”Grejen”, skrek han, ”den som kallar mej för grejen han får sej en mellan ögona så att näsan ryker av.”

Han tog ett par små hotande skutt mot Lillebror, men det skulle han inte ha gjort, för nu blev det liv i Bimbo. Bimbo tänkte inte låta någon komma och ryta så där åt hans husse.

”Nej, Bimbo, låt bli Karlsson”, sa Lillebror, och då lät Bimbo bli. Han bara morrade lite för att Karlsson skulle förstå vad han menade.