Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Karlsson suckade.

”Måste man förklara allting för dej, lilla dumma pojke där! Nå, spärra opp örona nu och hör hur jag har tänkt.”

”Ja, jag hör”, sa Lillebror.

”Alltså”, sa Karlsson. ”Liten dum pojke landar med Karlssonflyg på balkongen, knatar sedan en halvtrappa ner och ringer hårt och länge på dörrklockan, fattar du det? Arg husbock i köket hör signalen och går med fasta steg för att öppna …alltså köket tomt! Modig och lagom tjock hjälte flyger in genom fönstret och fort ut igen, nu med kakaoburken i nypan. Liten dum pojke ringer en gång till bara för att retas och springer tillbaka till balkongen. Arg husbock öppnar dörren och blir ännu argare när ingen står där utanför med en knippa röda rosor åt henne. Hon ryter till och slänger igen dörren. Liten dum pojke fortsätter att fnissa på balkongen, ända tills lagom tjock hjälte kommer och hämtar honom till bullkalas på taket. Hejsan hoppsan, Lillebror, gissa vem som är världens bästa filurare …nu sätter vi i gång!”

Och innan Lillebror hann knysta var han på väg från taket till piskbalkongen. Karlsson gjorde en störtdykning med honom så att det visslade om öronen och killade i magen värre än i berg- och dalbanan på Gröna Lund. Sedan gick alltihop precis som det var sagt. Karlsson surrade iväg bort mot köksfönstret och Lillebror kilade ner och ringde på dörrklockan hårt och länge. Snart hörde han steg som närmade sig inne i tamburen. Då fnissade han mycket riktigt och rusade tillbaka till balkongen. Sekunden efteråt öppnades dörren där nere och fröken Bock stack ut huvudet. Han kunde se henne, om han försiktigt kikade fram genom balkongdörrens glasruta. Och det var tydligt att Karlsson hade rätt …arg husbock blev ännu argare när ingen fanns där utanför. Hon muttrade högt för sig själv, en lång stund stod hon kvar i dörröppningen som om hon väntade att den som hade ringt plötsligt skulle dyka upp framför henne. Men den som hade ringt stod tyst fnissande på balkongen, och det fortsatte han med ända tills den lagom tjocka hjälten kom och hämtade honom till bullkalas på sin farstubro.

Det blev det bästa bullkalas Lillebror hade varit med om.

”Nu mår jag bra”, sa han, när han satt där på bron bredvid Karlsson och tuggade sin bulle och drack sin choklad och tittade ut över Stockholms tak och torn som skimrade i solskenet. Bullarna var goda, chokladen var också utmärkt god. Han hade själv kokat den inne i Karlssons spis. Allt som behövdes, mjölk och kakao och socker hade Karlsson räddat med sig från köket där nere.

”Och ordentligt betalt vartenda dugg med fem öre som ligger på köksbordet”, sa Karlsson. ”Är man ärlig, så är man, det är inget att göra åt den saken.”

”Var har du fått alla femöringarna ifrån”, undrade Lillebror.

”Från en portmonnä som jag hittade på gatan häromdan”, sa Karlsson. ”Full med femöringar och andra pengar!”

”Stackars den som tappade portmonnän”, sa Lillebror. ”Han blev nog lessen.”

”Åja”, sa Karlsson, ”är man droskchaufför får man väl hålla ordning på sina grejer då!”

”Hur vet du att det var en droskchaufför”, undrade Lillebror häpen.

”Jag såg när han tappade portmonnän, vetja”, sa Karlsson. ”Och att han var droskchaufför syntes ju på märket i mössan. Jag är väl inte dum heller.”

Lillebror tittade förebrående på Karlsson. Så där fick man verkligen inte göra med saker som man hittade, det måste han tala om för Karlsson. Men han måste inte tala om det just nu …en annan gång! Nu ville han bara sitta där på bron och njuta av solskenet och bullarna och chokladen och Karlsson.

Karlsson hade snart satt i sig alla sina sju bullar. För Lillebror gick det inte lika fort. Han höll på med sin andra. Den tredje låg bredvid honom på bron.

”A, vad jag mår bra”, sa Lillebror.

Karlsson böjde sig fram och tittade honom stint in i ögonen. ”Nej, det gör du inte. Du mår inte alls bra.”

Han la sin hand på Lillebrors panna.

”Precis vad jag trodde! Ett typiskt fall av bullfeber.”

Lillebror såg förvånad ut.

”Vad är det för nånting …bullfeber?”

”Det får man av att äta för mycket bullar.”

”Då har väl du ändå mer bullfeber”, sa Lillebror.

”Trodde du ja”, sa Karlsson. ”Men ser du, jag hade bullfeber när jag var tre år, och man kan bara få det en gång, precis som mässling och kikhosta.”

Lillebror kände sig inte alls sjuk, och det försökte han säga åt Karlsson. Men Karlsson tvingade honom att lägga sig ner på bron och stänkte ivrigt choklad i ansiktet på honom.

”Så att du inte ska svimma”, förklarade Karlsson. Sedan rafsade han till sig Lillebrors sista bulle.

”Ingen mer bulle för dej, det vore rena döden! Men tänk vilken tur för den här stackars lilla bullen att jag finns, annars hade han fått ligga här på bron alldeles ensam”, sa Karlsson och åt raskt upp bullen.

”Men nu är han inte så ensam längre”, sa Lillebror.

Karlsson klappade sig belåtet på magen.

”Nej, nu är han hos sina sju kompisar och där trivs han!”

Lillebror trivdes han också. Han låg kvar på bron och kände hur bra han mådde trots bullfebern. Han var mätt och unnade gärna Karlsson den där bullen.

Då kom han att titta på sin klocka. Den fattades några minuter i tre. Lillebror började skratta.

”Nu kommer snart fröken Bock och öppnar åt mej. A, jag skulle önska jag kunde se henne, när hon kommer in i mitt rum och jag är borta.”

Karlsson klappade honom vänligt på axeln.

”Kom med dina små önskningar till Karlsson, så ordnar han allting åt dej. Spring bara in och hämta min kikare. Den hänger på fjortonde spiken från soffan räknat, ganska högt upp, kliv på hyvelbänken.”

Lillebror fnissade.

”Ja, men jag har ju bullfeber, måste man inte ligga stilla då?”

Karlsson skakade på huvudet.

”Ligga stilla och fnissa …det tror du hjälper mot bullfeber! Tvärtom, ju mer du skalar runt väggar och tak, dess fortare blir du frisk, det kan du läsa i varenda läkarbok.”

Och eftersom Lillebror gärna ville bli av med sin bullfeber sprang han lydigt in i huset och klättrade upp på hyvelbänken och tog ner kikaren som hängde på den fjortonde spiken från soffan räknat. På samma spik hängde också en tavla med en liten röd tupp i ena hörnet. Karlsson hade själv målat den.

Lillebror kom ihåg nu att Karlsson var världens bästa tuppmålare. Här hade han gjort ett ’Porträtt av ensam mycket liten röd tupp’ - så stod det skrivet på tavlan. Och nog var den tuppen mera ensam och liten och röd än någon annan som Lillebror hade sett i sitt liv. Men han hade inte tid att titta på den mera, klockan var snart tre, och han hade så bråttom.

Karlsson stod flygfärdig när Lillebror kom med kikaren, och innan Lillebror hann knysta hade Karlsson surrat iväg med honom tvärs över gatan och landat på hustaket mitt emot. Då förstod Lillebror.

”Oj, vilken bra utkiksplats, om man har en kikare och vill kika in i mitt rum!”

”Det har man, och det vill man”, sa Karlsson och satte kikaren för ögonen. Sedan fick Lillebror också låna den. Och han såg sitt rum lika tydligt som om han hade varit där. Där låg Bimbo i sin korg och sov, där var Lillebrors säng, där var bordet med läxböckerna och där var klockan på väggen. Nu slog hon tre. Men fröken Bock syntes inte till.

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. ”Hon är på väg, för jag känner rysningar utefter ryggraden och skinnet knottrar sej.”

Han slet ifrån Lillebror kikaren och satte den för ögonen.

”Vad sa jag? Nu öppnas dörren, här kommer hon, rar och gullig som en kannibalhövding.”