Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Ja, men tänk på Lillebror”, sa pappa.

Bettan klappade ömt sin bror över den ljusa skulten.

”Honom ska jag vara som en mor för”, försäkrade hon. Men det trodde pappa inte riktigt på och inte Lillebror heller.

”Du är ju jämt ute och ränner med dina killar, när man som bäst behöver dej”, muttrade Lillebror.

Bosse försökte trösta honom.

”Då har du mej.”

”På Östermalms idrottsplats, ja”, sa Lillebror.

Bosse skrattade.

”Återstår bara Husbocken. Hon ränner inte med killar och kickar inte boll.”

”Nä, tyvärr”, sa Lillebror.

Han satt där och försökte känna efter hur illa han tyckte om fröken Bock. Men då märkte han någonting konstigt - han var inte arg på henne längre. Inte ett dugg arg. Lillebror blev häpen. Hur hade det gått till? Behövde man bara sitta inlåst tillsammans med en människa i två timmar för att lära sig stå ut med henne? Det var inte så att han plötsligt tyckte om fröken Bock - långtifrån - men hon hade liksom blivit lite mer mänsklig för honom. Stackarn, hon måste ju bo ihop med den där Frida! Lillebror visste nog vad det ville säga att ha besvärliga systrar. Ändå satt ju inte Bettan och skröt om spöken i TV som Frida gjorde.

”Jag vill inte att ni ska vara ensamma om nätterna”, sa pappa. ”Det är bäst jag frågar fröken Bock om hon vill bo här medan jag är borta.”

”Ska jag nu dras med henne både natt och dag”, sa Lillebror. Men innerst inne tyckte han det var bra med någon som vakade över dem, även om det bara var en husbock.

Och fröken Bock ville mer än gärna komma och bo hos barnen. När hon blev ensam med Lillebror förklarade hon varför.

”Det är ju om nätterna det spökar allra värst, förstår du. Och nu ska jag samla ihop till ett TV-program så att Frida ramlar av stolen, när hon får se mej i apparaten.”

Lillebror blev orolig. Tänk om fröken Bock, medan pappa var borta, började dra in en massa TV-folk i huset och någon av dem råkade få syn på Karlsson, oj, då skulle han komma i TV så säkert som aldrig det, fastän han inte var något spöke alls utan bara Karlsson. Och sedan skulle det vara förbi med husfriden som mamma och pappa var så rädda om. Lillebror förstod att han måste varna Karlsson och be honom akta sig.

Han kom inte åt att göra det förrän kvällen därpå. Då var han ensam hemma. Pappa hade redan farit iväg till London, Bosse och Bettan var ute på var sitt håll, och fröken Bock hade tagit sig en tur hem till Frida på Frejgatan för att fråga om hon hade sett några spöken nyligen.

”Jag är snart tillbaka”, sa hon till Lillebror när hon gick. ”Och kommer det några spöken, så be dom sitta ner så länge, hahaha!”

Fröken Bock skämtade sällan och skrattade nästan aldrig. När hon någon gång gjorde det var man tacksam att det inte hände oftare. Men just nu var hon så upplivad. Lillebror kunde höra henne skratta långt ute i trappan. Det var ett skratt som ekade mellan väggarna.

Strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, vad ska vi göra nu”, undrade han. ”Har du nån ångmaskin som vi kan explodera eller nån husbock som vi kan tirritera, vad som helst, men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’!”

”Vi kan ju titta på TV”, föreslog Lillebror.

Och tänk, då visade det sig att Karlsson inte hade en aning om TV! Han hade inte sett en TV-apparat i hela sitt liv. Lillebror tog med honom in i vardagsrummet och pekade stolt på deras nya fina 23-tummare.

”Titta där!”

”Vad är det för en burk”, frågade Karlsson.

”Det är ingen burk, det är TV”, förklarade Lillebror.

”Vad har man i såna burkar”, frågade Karlsson, ”är det bullar?”

Lillebror skrattade.

”Det är så lagom heller! Här ska du få se vad det är.”

Han knäppte på apparaten och rätt som det var kom det fram en farbror i bildrutan och talade om hurdant väder det skulle bli i övre Norrland.

Karlssons ögon blev runda av förvåning.

”Hur har ni fått in honom i burken?”

Lillebror skrattade.

”Ja, vad tror du? Han kröp in där när han var liten, förstår du väl.”

”Vad har ni honom till”, ville Karlsson veta.

”Äsch, förstår du inte att jag skojar”, sa Lillebror. ”Han kröp visst inte in där när han var liten och vi har honom inte till nånting. Han bara är där, förstår du väl, och talar om hurdant väder det blir i morgon. För han är en sån där vädergubbe, du vet.”

Karlsson fnissade till.

”Har ni en särskild gubbe instoppad i en burk bara för att tala om hurdant väder det blir i morron …det får ni ju se då! Fråga mej lika gärna …det blir åska och regn och hagel och storm och jordbävning, är du nöjd nu?”

”Längs Norrlandskusten storm och regn under morgondagen”, sa vädergubben i TV-rutan.

Karlsson skrattade förtjust.

”Ja, vad sa jag …storm och regn!”

Han gick inpå apparaten och pressade sin näsa mot vädergubbens näsa.

”Och så jordbävning också, glöm inte det! Arma norrlänningar, ett sånt väder dom får! Men dom kan ju vara glada att dom får nåt väder alls. Tänk om dom skulle sitta där precis utan.”

Han gav farbrorn i bildrutan en vänlig klapp.

”En sån nätt liten gubbe”, sa han. ”Mindre än jag. Det tycker jag om.”

Sedan la han sig på knä och kikade på apparatens undersida.

”Vilken väg har han krupit in egentligen?”

Lillebror försökte förklara att det bara var en bild och inte en levande människa i rutan, men då blev Karlsson nästan arg.

”Det kan du smälla i nån annan, dummer där! Han rör ju på sej, vetja. Och vädret i övre Norrland, brukar döa människor prata om det, va?”

Lillebror visste inte mycket om television, men han gjorde sitt yttersta för att förklara alltsammans för Karlsson. Och så ville han passa på att komma med den där varningen också.

”Du må tro att fröken Bock gärna vill komma i TV”, började han, men då gav Karlsson till ett gapskratt.

”Husbocken i en sån där liten burk! Den stora klumpen, då får hon allt vika sej fyrdubbel.”

Lillebror suckade. Karlsson hade tydligen inte fattat någonting. Lillebror fick börja om från början. Det verkade hopplöst, men till sist hade han ändå fått Karlsson att förstå hur märkvärdigt en sådan här inrättning fungerade. Fröken Bock behövde inte själv krypa in i apparaten, hon kunde sitta i lugn och ro flera mil bort och ändå skulle man kunna se henne i bildrutan livs levande, försäkrade Lillebror.

”Livs levande husbock …o, så hemskt”, sa Karlsson.

”Släng hellre ut burken eller byt den mot en med bullar i, det tjänar ni på.”

Just då visade sig en vacker hallådam i bildrutan. Hon log så vänligt, och Karlsson spärrade upp ögonen.

”Fast det förstås”, sa han. ”Det ska i så fall vara mycket goda bullar. För jag ser att det finns mer i den här burken än man begriper från början.”

Hallådamen fortsatte att le mot Karlsson, och Karlsson log tillbaka. Samtidigt knuffade han Lillebror i sidan.

”Titta på den där lilla nussikan! Hon tycker om mej … ja, för hon ser ju att jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år.”

Plötsligt försvann hallådamen. I stället kom där två allvarliga fula herrar som bara pratade och pratade. Det tyckte inte Karlsson om. Han började skruva på alla rattar och knappar som fanns.

”Nä, gör inte så där”, sa Lillebror.

”Jo, för jag tänker skruva hit lilla nussikan igen”, sa Karlsson.

Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ännu fulare. De fick små små korta ben och mycket höga pannor. Det skrattade Karlsson åt. En lång stund roade han sig också med att omväxlande stänga av och knäppa på apparaten.