Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Han skrockade till av skratt.

”Jojo, nu spärrar hon opp ögona! Var är Lillebror? Tänk om han har ramlat ut genom fönstret!”

Det var nog vad fröken Bock trodde, för hon kom sättande fram till fönstret alldeles förskrämd. Lillebror tyckte riktigt synd om henne. Hon lutade sig ut och kikade ner mot gatan, som om hon hade väntat att få se Lillebror där.

”Nej, där är han inte”, sa Karlsson, ”snopet, va?”

Fröken Bock såg lugnad ut. Hon gick tillbaka in i rummet.

”Nu letar hon”, sa Karlsson. ”Hon letar i sängen …och bakom bordet…och under sängen, håhåjaja …och vänta, nu går hon in i garderoben, hon tror nog att du ligger där i en liten hög och gråter.”

Karlsson skrockade till igen.

”Det är på tiden att vi börjar filura henne”, sa han.

”Hur då”, undrade Lillebror.

”Så här”, sa Karlsson. Och innan Lillebror hann knysta surrade Karlsson iväg med honom tvärs över gatan och slängde in honom i hans rum.

”Hejsan hoppsan, Lillebror, var snäll mot Husbocken”, sa Karlsson. Och så flög han sin väg.

Lillebror tyckte inte att det där var något riktigt bra sätt att filura på. Men han fick ju lov att hjälpa till så gott han kunde. Därför smög han tyst och stilla fram och satte sig vid bordet och slog upp räkneboken. Han hörde fröken Bock rota omkring inne i garderoben. Full av spänning väntade han på att hon skulle komma ut.

Och hon kom. Det första hon såg var Lillebror. Då ryggade hon baklänges mot garderobsdörren. Där stod hon alldeles tyst och stirrade på honom. Så klippte hon med ögonen ett par gånger liksom för att kontrollera att hon inte såg fel.

”Var i all världen gömde du dej”, frågade hon till slut.

Lillebror tittade oskyldigt upp från sin räknebok.

”Jag har inte gömt mej. Jag sitter ju bara här och räknar mina tal. Inte kunde jag veta att fröken Bock höll på med kurragömma. Men för all del …kryp in i garderoben igen, så ska jag gärna leta.”

Det svarade fröken Bock ingenting på. Hon stod tyst en stund och tänkte.

”Jag håller väl aldrig på att bli sjuk”, mumlade hon. ”Det händer så mycket konstigt här i huset.”

Just då hörde Lillebror hur någon försiktigt låste dörren från utsidan. Lillebror fnissade. Världens bästa husbocks-tämj are hade tydligen flugit in genom köksfönstret för att lära Husbocken hur det kändes att vara inlåst.

Fröken Bock märkte ingenting. Hon stod bara tyst och såg grubblande ut. Till sist sa hon:

”Egendomligt! Nåja, nu kan du gå ut och leka, medan jag lagar middan.”

”Tack, det var snällt”, sa Lillebror. ”Då slipper jag vara inlåst mera nu då?”

”Ja, det slipper du”, sa fröken Bock och gick till dörren. Hon la handen på låsvredet och tryckte ner, först en gång, så en gång till. Men dörren ville inte gå upp. Då kastade hon sig med hela sin tyngd mot den. Det hjälpte inte. Dörren var och förblev stängd.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Vem har låst dörren”, skrek hon.

”Det har väl fröken Bock gjort själv”, sa Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Prat! Hur kan dörren vara låst från utsidan när jag är på insidan!”

”Inte vet jag”, sa Lillebror.

”Kan det vara Bosse eller Bettan”, undrade fröken Bock.

”Nä, dom är kvar i skolan än”, försäkrade Lillebror.

Då satte sig fröken Bock tungt på en stol.

”Vet du vad jag tror”, sa hon. ”Jag tror att det finns ett spöke här i huset.”

Lillebror nickade, å, så bra om fröken Bock trodde att Karlsson var ett spöke, då kanske hon gav sig iväg. För inte ville hon väl stanna i ett hus där det spökade.

”Ar fröken Bock rädd för spöken”, frågade Lillebror.

”Tvärtom”, sa fröken Bock. ”Jag är glad åt dom! Tänk, nu kan kanske jag också komma i TV! Du vet, dom har en serie där med folk som berättar om sina spökerier, och det som jag har varit med om här under en enda dag, det räcker till tio TV-program.”

Fröken Bock såg innerligt belåten ut.

”Det kommer att reta min syster Frida, må du tro. För Frida har varit i TV och berättat om alla spöken som hon har sett och om spökröster som hon har hört och jag vet inte vad. Men nu ska jag bräcka av henne ordentligt.”

”Har fröken Bock hört några spökröster då”, undrade Lillebror.

”Ja, kommer du inte ihåg hur det råmade utanför fönstret nyss, när bullarna försvann. Det ska jag försöka härma i TV, så att folk får höra hur det lät.”

Och fröken Bock gav till ett råmande, så att Lillebror hoppade högt i stolen där han satt.

”Så där ungefär”, sa fröken Bock belåtet. Då hördes utanför fönstret ett ännu värre råmande, och fröken Bock blev blek.

”Det svarar mej”, viskade hon. ”Spöket svarar mej. Det ska jag tala om i TV. Du gode Moses, vad Frida ska bli arg!” Och hon berättade för Lillebror hur skrytsam Frida hade varit i TV med alla sina spökerier.

”Skulle man tro henne, så vimlar hela Vasastan av spöken, och de flesta håller visst till hemma i vår lägenhet, fast aldrig i mitt rum, bara i Fridas. Tänk, en kväll kom det en spökhand och skrev en varning på väggen åt Frida! Och det kunde hon minsann behöva”, sa fröken Bock.

”Vad var det för en varning”, frågade Lillebror.

Fröken Bock tänkte efter.

”Ja, hur var det nu igen …jo, så här stod det: Tag dig i akt! Dina gränslöst korta dagar borde det vara något mera allvar i!”

Lillebror såg inte ut att förstå någonting av det där, och det gjorde han inte heller. Fröken Bock fick förklara.

”Det var en varning till Frida att hon skulle ändra sej och börja leva ett bättre liv utan så mycket trams och siarns.”

”Gjorde hon det då”, frågade Lillebror.

Fröken Bock fnyste.

”Nej, det tycker jag visst inte. Skryter gör hon då fortfarande och tror att hon är en sån TV-stjärna, fastän hon har varit med en enda gång. Men nu vet jag en som ska bräcka av henne.”

Fröken Bock gnuggade händerna. Hon gladde sig så mycket åt att äntligen få bräcka av Frida, så det gjorde henne inget att hon var inlåst med Lillebror. Hon satt där helt belåten och jämförde Fridas spökerier med sina egna, ända tills Bosse kom hem från skolan.

Då skrek Lillebror:

”Kom och öppna! Jag är inlåst med Husb…med fröken Bock!”

Bosse öppnade, och han blev mycket förvånad.

”Vem i all världen har låst in er här”, frågade han.

Fröken Bock såg bara mystisk ut.

”Det kan du få höra i TV en annan gång.”

Nu hade hon bråttom att få middan färdig. Hon marscherade iväg till köket med stora steg.

I nästa ögonblick hördes där utifrån ett högt skrik. Lillebror sprang dit.

Fröken Bock satt på en stol, blekare än förut, och pekade tyst mot väggen.

Det var minsann inte bara Frida som fick varningar skrivna av en spökhand. Fröken Bock hade fått en också. Den stod där på väggen med stora, spretiga bokstäver och syntes lång väg.

”Tag dig i akt! Dina hutlöst dyra bullar borde det vara något mera kanel i!”

Pappa kom hem till middan med ett nytt bekymmer. ”Stackars barn, det ser ut som om ni skulle få klara er alldeles ensamma ett par dar. Jag måste helt plötsligt flyga till London i affärer. Hur tror ni det ska gå?”

”Det går väl bra”, sa Lillebror. ”Bara du inte springer i vägen för propellern.”

Då skrattade pappa.

”Jag tänkte närmast på hur det ska gå för er här hemma utan både mamma och mej.”

Bosse och Bettan trodde att det skulle gå fint. Det kunde ju nästan vara roligt att för en gångs skull ha föräldrafritt, sa Bettan.