Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Jaså, det finns hund”, sa fröken Bock.

Mamma såg orolig ut.

”Tycker fröken Bock inte om hundar”, frågade hon.

”Jo, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock.

”Inte vet jag om Bimbo är så väluppfostrad precis”, sa mamma förlägen.

Fröken Bock nickade energiskt.

”Men det blir han, om jag bestämmer mej för den här platsen. Jag har haft hand om hundar förr.”

Lillebror hoppades innerligt att hon inte skulle bestämma sig. Just då ilade det i hans öra, och han kunde inte låta bli att jämra sig lite.

”Jojo, hundar som skäller och ungar som gnäller”, sa fröken Bock och drog på mun. Det var nog meningen att hon skulle skämta, men Lillebror tyckte inte det var något roligt skämt, och han sa tyst liksom för sig själv:

”Och så har jag knarriga skor också.”

Mamma hörde det. Hon blev röd i ansiktet och sa hastigt:

”Jag hoppas ni tycker om barn, fröken Bock, det gör ni väl?”

”Ja, om dom är väluppfostrade”, sa fröken Bock och spände ögonen i Lillebror.

Om igen såg mamma så där förlägen ut.

”Inte vet jag om Lillebror är så väluppfostrad precis”, mumlade hon.

”Men det blir han”, sa fröken Bock. ”Vänta bara, jag har haft hand om barn förr.”

Lillebror blev rädd. Han tyckte så synd om de där barnen som fröken Bock hade haft hand om förr. Nu skulle han själv bli ett sådant barn, undra på att han såg skrämd ut.

Mamma verkade också lite betänksam. Hon smekte Lillebror över håret och sa:

”När det gäller honom här brukar det gå bäst med vänlighet.”

”Men det hjälper inte alltid, har jag märkt”, sa fröken Bock. ”Barn behöver en fast hand också.”

Sedan sa fröken Bock ifrån hur mycket hon ville ha i lön och bestämde att hon skulle kallas ’husföreståndarinna’ och inte ’hembiträde’, och så var saken klar.

Pappa kom hem från kontoret just då, och mamma presenterade:

”Vår husföreståndarinna, fröken Bock!”

”Vår husbock”, sa Lillebror. Sedan skuttade han ut genom dörren så fort han kunde. Efter kom Bimbo vilt skällande.

Och dagen därpå reste mamma till mormor. Alla grät när hon for, allra mest Lillebror.

”Jag vill inte vara ensam med Husbocken”, snyftade han.

Det var så det skulle bli, det förstod han. Bosse och Bettan var ju i skolan till långt ut på eftermiddagarna, och pappa kom inte hem från kontoret förrän klockan fem. Många många timmar varje dag skulle Lillebror få kämpa ensam med Husbocken. Därför grät han.

Mamma kysste honom.

”Försök vara duktig nu …för min skull! Och vad du gör, kalla henne inte för Husbocken!”

Eländet började redan nästa dag när Lillebror kom hem från skolan. Ingen mamma fanns i köket färdig med choklad och bullar, bara fröken Bock, och hon verkade inte alls glad att se Lillebror.

”Mellanmål förstör aptiten”, sa hon. ”Här blir inga bullar.”

Och ändå hade hon bakat bullar. Det stod ett helt fat i det öppna fönstret för att svalna.

”Ja men …”, sa Lillebror.

”Inga men”, sa fröken Bock. ”Förresten vill jag inte ha några ungar i köket. Gå in i ditt rum och läs dina läxor, häng upp jackan och tvätta händerna, seså, marsch!”

Lillebror gick in i sitt rum, arg och hungrig. Bimbo låg i sin korg och sov, men han for upp som en raket när Lillebror kom. Där var åtminstone en som var glad att se honom. Lillebror slog armarna om Bimbo.

”Har hon varit dum mot dej också? Å, jag tål henne inte! ’Häng upp jackan och tvätta händerna’…ska jag inte vädra garderoberna och tvätta fötterna också, va? Jag brukar hänga upp jackan utan att nån säjer till mej, så det så!”

Han slängde jackan i Bimbos korg, och Bimbo la sig genast på den och bet lite i ena ärmen.

Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han stod där och kände efter hur ledsen han var och hur mycket han längtade efter mamma. Då fick han plötsligt se någonting som livade upp honom. Ovanför hustaket på andra sidan gatan höll Karlsson på med flygövningar. Han kretsade fram och tillbaka mellan skorstenarna och då och då gjorde han en kullerbytta i luften.

Lillebror vinkade ivrigt åt honom, och Karlsson kom susande med en fart så att Lillebror måste hoppa åt sidan för att inte få honom i huvudet, när han brakade in genom fönstret.

”Hejsan hoppsan, Lillebror”, sa Karlsson. ”Har jag gjort dej nåt kanske, eller varför ser du så sur ut? Mår du inte bra?”

”Nä, långtifrån”, sa Lillebror. Och så berättade han sitt elände för Karlsson. Att mamma hade rest sin väg och att de hade fått en husbock i stället, en som var tjatig och elak och snål, så att man inte ens fick en bulle när man kom hem från skolan, fastän där stod ett helt fat alldeles nybakade i fönstret.

Karlssons ögon började tindra.

”Du har tur”, sa han. ”Världens bästa husbockstämjare, gissa vem det är?”

Lillebror förstod utan vidare att det måste Karlsson. Men hur Karlsson skulle kunna göra något åt fröken Bock, det kunde han inte räkna ut.

”Jag börjar med att tirritera henne”, sa Karlsson.

” ’Irritera’, menar du”, sa Lillebror.

Sådana dumma anmärkningar tyckte inte Karlsson om.

”Om jag hade menat ’irritera’ skulle jag ha sagt det. ’Tirritera’ är ungefär samma sak, fast mera infernaliskt, det hör du på själva ordet.”

Lillebror kände efter och måste medge att Karlsson hade rätt. ’Tirritera’ lät mera infernaliskt.

”Jag tror jag ska börja med lite bull-tirritering”, sa Karlsson. ”Och du ska hjälpa till.”

”Hur då”, frågade Lillebror.

”Gå bara ut i köket och prata med Husbocken.”

”Ja men …”, sa Lillebror.

”Inga men”, sa Karlsson. ”Prata med henne, så att hon måste ta ögona från bullfatet en stund.”

Karlsson skrockade till av skratt. Sedan vred han på startknappen och motorn började surra. Muntert skrockande styrde Karlsson ut genom fönstret.

Och Lillebror gick morskt ut i köket. Nu när han hade världens bästa husbockstämjare till hjälp var han inte rädd längre.

Den här gången blev fröken Bock ännu mindre glad att se honom. Hon höll nämligen på att koka kaffe åt sig, och Lillebror förstod att hon tänkte ha en skön stund med kaffe och färska bullar. Det var tydligen bara barn som for illa av att äta mellanmål.

Fröken Bock tittade surt på Lillebror.

”Vad vill du”, frågade hon och hennes röst var lika sur som hennes uppsyn.

Lillebror funderade, nu gällde det att börja prata. Men vad i all sin dar skulle han säga?

”Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock”, sa han till sist.

I samma stund hörde han ett surrande utanför fönstret, och det var ett surrande som han kände igen. Men han såg inte Karlsson. Det enda han såg var en liten knubbig hand som stack upp vid fönsterkarmen och tog en av bullarna på fatet. Lillebror fnissade till. Fröken Bock hade inte märkt något.

”Vad är det du ska göra när du blir stor”, frågade hon otåligt. Det var inte det att hon verkligen ville veta det. Hon ville bara bli av med Lillebror så fort som möjligt.

”Ja, gissa”, sa Lillebror.

Då såg han om igen den lilla knubbiga handen som svängde förbi och tog en bulle på fatet. Och om igen fnissade Lillebror. Han försökte låta bli, men det gick inte. Det kom upp så mycket fniss i honom, som bara bubblade ut. Fröken Bock tittade förargad på honom. Hon tyckte nog att han var världens tröttsammaste pojke. Och just nu när hon skulle ha sin sköna kaffestund också!

”Gissa vad jag ska göra när jag blir så stor som fröken Bock”, sa han och så fnissade han igen. För nu såg han två små händer som rafsade till sig resten av bullarna på fatet.