Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Men det verkade inte som om herrn med cigarren var riktigt glad. Man kunde se hur han ruskade på sig, och sedan hörde man att han ropade på polis.

”Vad en del kan bråka om småsaker”, sa Karlsson. ”Han skulle vara tacksam i stället. För om nu körsbärskärnorna slår rot i håret på honom, så växer där kanske upp ett litet vackert körsbärsträd, och då kan han gå omkring och plocka körsbär och spotta kärnor hela dagarna.”

Det kom ingen polis där nere på gatan. Herrn med cigarren fick gå hem med sina nötskal och sina körsbärskärnor.

Karlsson och Lillebror klättrade tillbaka över taket upp till Karlssons hus.

”Förresten vill jag också spotta körsbärskärnor”, sa Karlsson. ”Medan du ändå håller på, kan du hämta körs-bärspåsen som hänger i taket där inne.”

”Tror du att jag räcker upp”, frågade Lillebror.

”Kliv på hyvelbänken”, sa Karlsson.

Det gjorde Lillebror, och sedan satt Karlsson och Lillebror på farstubron och åt torkade körsbär och spottade kärnor åt alla håll. De trillade utför taket med små knäppanden. Det lät så lustigt.

Nu började det skymma. En mjuk, varm höstskymning sänkte sig över alla tak och alla hus. Lillebror flyttade sig närmare Karlsson. Det var trevligt att sitta där på farstubron och spotta körsbärskärnor medan det blev allt mörkare. Husen såg plötsligt så annorlunda ut, dunkla och hemlighetsfulla och till sist alldeles svarta. Det var som om någon med en stor sax hade klippt ut dem ur svart papper och bara satt dit några guldpappersfyrkanter till fönster. Fler och fler lysande fyrkanter blev det i allt det svarta, för nu började människorna tända ljus i sina hus. Lillebror försökte räkna, först var det bara tre, sedan blev det tio, sedan blev det många, många. Där inne bakom fönstren kunde man se människor gå och pyssla med ett och annat, och man kunde undra vad de gjorde och vilka de var och varför de bodde just där och ingen annan stans.

Det var Lillebror som undrade. Karlsson undrade inte.

”Dom ska ju nånstans bo, stackars människor”, sa Karlsson. ”Alla kan ju inte ha hus på taket. Alla kan inte vara världens bästa Karlsson.”

Medan Lillebror var hos Karlsson var mamma hos doktorn. Det tog längre tid där än hon hade beräknat, och när hon äntligen kom hem satt Lillebror redan helt lugnt i sitt rum och tittade på sina frimärken.

”Hej, Lillebror”, sa mamma, ”sitter du där och pysslar med dina frimärken som vanligt?”

”Ja, det gör jag”, sa Lillebror, och det var ju sant. Att han hade varit uppe på taket för bara en liten stund sedan, det talade han inte om. Visst var mamma klok och begrep nästan allting, men det där med att klättra på tak var det inte så tvärsäkert att hon förstod. Lillebror beslöt att inte säga något alls om Karlsson. Inte just nu. Inte förrän hela familjen var samlad. Det skulle bli en präktig överraskning att komma med vid middagsbordet. Mamma såg förresten inte riktigt glad ut. Hon hade en rynka mellan ögonen som inte brukade finnas där. Lillebror undrade varför.

Sedan kom resten av familjen hem, det blev middag, och de satt omkring matbordet allesammans, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Lillebror. De fick kåldolmar, och som vanligt pillrade Lillebror undan kålen. Han tyckte inte om kål. Bara det som var inuti tyckte han om. Men vid hans fötter under bordet låg Bimbo, och han åt vad som helst. Lillebror vek ihop kålen till ett litet kladdigt paket och stack ner till Bimbo.

”Mamma, säj åt honom att han inte får göra så där”, sa Bettan. ”Bimbo kommer att bli odräglig …precis som Lillebror.”

”Ja, ja”, sa mamma, ”ja, ja!”

Men det var som om hon inte hörde på.

”Jag var minsann tvungen att äta precis allting när jag var liten”, sa Bettan.

Lillebror räckte ut tungan åt henne.

”Jaså, du säjer det! Men man kan inte märka att det gjorde så värst mycket nytta på dej.”

Då fick mamma plötsligt tårar i ögonen.

”Kivas inte, är ni snälla”, sa hon. ”Jag orkar inte höra det.”

Och sedan slapp det ur henne varför hon inte var glad.

”Doktorn sa att jag hade blodbrist. Totalt överansträngd, sa han. Jag måste fara bort och vila mej …hur det nu ska gå till.”

Det blev alldeles tyst vid bordet. Ingen sa ett ord på en lång stund. Vilka sorgliga nyheter! Mamma var sjuk, det var verkligen sorgligt, det tyckte de allesammans. Och så skulle hon resa bort också, det var ännu värre tyckte Lillebror.

”Jag vill att du ska stå i köket varenda dag när jag kommer hem från skolan, och ha förklä på dej och baka bullar”, sa Lillebror.

”Du tänker bara på dej själv”, sa Bosse strängt.

Lillebror tryckte sig intill mamma.

”Ja, annars får man inga bullar”, sa han. Men mamma hörde inte på nu heller. Hon pratade med pappa.

”Vi får försöka skaffa oss ett hembiträde, hur det nu ska gå till.”

Både pappa och mamma såg ledsna ut. Det var inte alls så där trevligt vid middagsbordet som det brukade vara. Lillebror förstod att något måste göras för att få det lite roligare, och vem kunde sköta den saken bättre än han själv?

”Gissa nånting roligt i alla fall”, sa han. ”Gissa vem som har kommit tillbaka!”

”Vem …å, inte Karlsson väl”, sa mamma. ”Kom inte och säj att vi ska ha det bekymret nu också!”

Lillebror tittade förebrående på henne.

”Jag tycker det är roligt med Karlsson och inget bekymmer.”

Då skrattade Bosse.

”Här kommer nog att bli liv i luckan. Ingen mamma, bara Karlsson och ett hembiträde som får härja hur som helst.”

”Skräm inte livet ur mej”, sa mamma. ”Tänk om hembiträdet får syn på Karlsson, hur blir det då?”

Pappa tittade strängt på Lillebror.

”Det ’blir’ inte alls. Hembiträdet får varken se eller höra talas om Karlsson, lova det, Lillebror!”

”Karlsson flyger vart han vill”, sa Lillebror. ”Men jag lovar att inte berätta om honom.”

”Inte för nån enda människa”, sa pappa. ”Glöm inte vad vi har kommit överens om.”

”Nä, inte för nån människa”, sa Lillebror. ”Bara för fröken i skolan förstås.”

Men pappa skakade på huvudet.

”Absolut inte för fröken! Inte på några villkor!”

”Sss”, sa Lillebror. ”Då ska jag minsann inte berätta om hembiträdet heller. För det är väl värre med hembiträde än med Karlsson.”

Mamma suckade.

”Vi vet inte än om vi kan få tag i något hembiträde”, sa hon.

Men redan nästa dag satte hon in annons i tidningen. En enda var det som svarade. Fröken Bock hette hon. Och ett par timmar senare kom hon för att söka platsen. Lillebror hade råkat få örsprång just då och ville vara så nära mamma som möjligt, helst sitta i knät, fast han egentligen var alldeles för stor för det.

”Men när man har örsprång så måste man”, sa Lillebror och kröp upp i mammas knä.

Då ringde det på dörren. Det var fröken Bock som kom. Lillebror fick inte sitta i knät längre. Men hela tiden medan fröken Bock var där stod han och hängde bredvid mammas stol och la det onda örat emot hennes arm, och ibland när det ilade i örat jämrade han sig lite.

Lillebror hade hoppats att fröken Bock skulle vara ung och vacker och snäll, ungefär som fröken i skolan. Men det var tvärtom en barsk äldre dam som verkade mycket bestämd. Stor och stöddig var hon, hon hade flera stycken hakor och dessutom sådana där ’arga ögon’ som Lillebror var så rädd för. Han kände genast att han inte tyckte om henne. Det kände visst Bimbo också, för han skällde så mycket han orkade.