Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Jag har inte tid att stå här och höra på dina dumheter”, sa fröken Bock, ”och jag bryr mej inte om vad du ska göra när du blir stor. Men så länge du är liten ska du vara artig och lydig och läsa dina läxor och försvinna ur köket.”

”Jo, det förstås”, sa Lillebror och fnissade så att han måste luta sig mot dörren. ”Men när jag blir så stor som fröken Bock, då ska jag börja banta, det är då ett som är säkert.”

Fröken Bock såg ut som om hon tänkte rusa på honom, men i samma ögonblick hördes borta från fönstret ett råmande liksom av en ko. Det fick henne att hastigt vända sig om, och då såg hon att bullarna var borta.

Fröken Bock gav till ett tjut.

”Du gode Moses, var är mina bullar?”

Hon rusade till fönstret. Kanske hon trodde hon skulle få se en tjuv springa därifrån med famnen full av bullar. Men familjen Svantesson bodde ju i fjärde våningen, och så långbenta tjuvar finns inte, det måste hon förstå.

Fröken Bock sjönk ner på en stol alldeles förfärad.

”Kan det vara duvor”, mumlade hon.

”Det lät mera som en ko”, sa Lillebror. Det kanske är nån ko ute och flyger i dag, en som tycker om bullar.”

”Var inte dum”, sa fröken Bock.

Då hörde Lillebror om igen surret av Karlsson utanför fönstret, och för att fröken Bock inte skulle lägga märke till det började han sjunga så högt han kunde:

Lillebror brukade göra verser tillsammans med mamma ibland, och han tyckte själv att den här om kossan var bra. Det tyckte inte fröken Bock.

”Tig med dina dumheter”, skrek hon.

Just i det ögonblicket hördes borta från fönstret en liten smäll som fick dem båda att hoppa till av förskräckelse. Och sedan såg de vad det var som hade smällt. På det tomma bullfatet låg en femöring.

Lillebror började fnissa igen.

”En sån präktig ko”, sa han. ”Hon betalar för sina bullar.”

Fröken Bock blev röd i ansiktet av ilska.

”Vad är det här för ett dumt skämt”, skrek hon och rusade till fönstret. ”Det måste vara nån i våningen ovanför som roar sej med att stjäla bullar och kasta ner femöringar.”

”Det finns ingen våning ovanför”, sa Lillebror. ”Vi bor högst upp, sedan är det bara taket.”

Fröken Bock blev alldeles vild.

”Jag begriper inte det här”, skrek hon. ”Jag begriper ingenting.”

”Nä, det har jag nog märkt”, sa Lillebror. ”Men var inte lessen för det, alla kan ju inte vara begåvade heller.”

Då small en örfil på Lillebrors kind.

”Jag ska lära dej att vara oförskämd”, skrek fröken Bock.

”Nä, gör inte det för all del”, sa Lillebror, ”för då känner mamma inte igen mej när hon kommer hem.”

Lillebror hade blivit blank i ögonen. Han höll på att börja gråta. Aldrig förr hade han fått någon örfil, och han tyckte inte om det. Han blängde argt på fröken Bock. Då tog hon honom i armen och föste in honom i hans rum.

”Nu sitter du här och skäms”, sa hon. ”Jag låser dörren och tar ur nyckeln, så kanske du kan låta bli att ränna ut i köket på en stund.”

Sedan tittade hon på sin armbandsklocka.

”En timme kanske räcker för att du ska bli snäll. Jag kommer och öppnar klockan tre. Till dess kan du tänka ut hur man säjer när man ber om ursäkt.”

Och så gick fröken Bock. Lillebror hörde hur hon vred om nyckeln. Nu var han inlåst och kunde inte komma ut. Det kändes otäckt. Han var sprutande arg på fröken Bock. Men på samma gång hade han lite dåligt samvete, för han hade ju inte burit sig riktigt fint åt han heller. Mamma skulle nog tycka att han hade retat Husbocken och varit oförskämd.

Karlsson på taket flyger igen

Mamma, ja …han funderade på om han inte ändå skulle ta och gråta lite.

Men då hörde han ett surrande, och in genom fönstret kom Karlsson.

”Hur skulle det vara med ett litet mellanmål”, sa Karlsson.

”Choklad och bullar på min farstubro …jag bjuder!”

Lillebror bara såg på honom, å, ingen var så underbar som Karlsson, Lillebror skulle vilja krama honom. Det försökte han också göra, men Karlsson knuffade till honom.

”Lugn, bara lugn! Du är inte hos mormor nu. Nå, kommer du med?”

”Om”, sa Lillebror. ”Fast egentligen är jag inlåst. Egentligen sitter jag precis som i fängelse.”

”Tror Husbocken, ja”, sa Karlsson. ”Och det kan hon fortsätta med en stund.”

Hans ögon började lysa, och han tog en rad små belåtna skutt framför Lillebror.

”Vet du vad? Vi leker att du sitter i en fängelsehåla och har det så förskräckligt med en otäck husbock till fångvaktare, och så kommer det en väldigt modig och stark och vacker och lagom tjock hjälte och räddar dej.”

”Vilken då hjälte”, undrade Lillebror. Karlsson tittade förebrående på honom.

”Försök gissa det, om du kan!”

”Jaså, du”, sa Lillebror. ”Men då kan du väl rädda mej nu genast, tycker jag.”

Det hade Karlsson inget emot.

”För han är så rask också, hjälten”, försäkrade Karlsson. ”Snabb som en hök, ja, minsann, och modig och stark och vacker och lagom tjock, och han kommer sättande och räddar dej och är så modig så . Hoj, hoj, här kommer han!”

Karlsson tog ett stadigt tag om Lillebror och steg snabbt och modigt till väders. Bimbo skällde när han såg Lillebror försvinna ut genom fönstret, men Lillebror skrek:

”Lugn, bara lugn! Jag kommer snart tillbaka.”

Uppe på Karlssons farstubro låg det tio stycken bullar i rad och såg mycket goda ut.

”Ärligt betalta också varenda en”, sa Karlsson. ”Vi delar rättvist, du tar sju och jag tar sju.”

”Det går väl inte”, sa Lillebror. ”Sju och sju blir fjorton, och här finns ju bara tio bullar.”

Karlsson skyndade sig att rafsa ihop sju bullar i en liten hög.

”Här är i alla fall mina”, sa han och la en knubbig hand över bullhögen. ”Ni räknar så befängt i skolorna nu för tiden. Men det ska ju inte jag behöva lida för. Vi tar sju var, har jag sagt, och det här är mina.”

Lillebror nickade.

”Jag orkar i alla fall inte äta mer än tre. Men chokladen, var har du den?”

”Nere hos Husbocken”, sa Karlsson. ”Och där ska vi nu hämta den.”

Lillebror tittade förskrämd på honom. Han hade ingen lust att träffa fröken Bock igen och kanske få nya örfilar. Inte begrep han heller hur de skulle komma åt kakaoburken. Den stod ju inte i det öppna fönstret som bullarna hade gjort utan på en hylla bredvid spisen rakt framför ögonen på fröken Bock.

”Hur i all sin dar ska det gå till” frågade Lillebror.

Karlsson skrockade förnöjt.

”Ja, du kan förstås inte räkna ut det, liten dum pojke som du är! Men nu har händelsevis världens bästa filurare tagit hand om saken, så du kan vara alldeles lugn.”

”Ja, men hur …”, började Lillebror.

”Du”, sa Karlsson, ”säj mej, har du nånsin lagt märke till piskbalkongerna som finns i det här huset?”

Visst hade Lillebror gjort det. Mamma brukade ju skaka köksmattorna på deras piskbalkong, den låg så bekvämt till, en halvtrappa upp från deras köksdörr räknat.

”Bara tio steg från er ytterdörr”, sa Karlsson. ”Till och med en liten sölkorv som du borde kunna knata den biten ganska hastigt.”

Lillebror förstod ingenting.

”Varför skulle jag knata till piskbalkongen?”