Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Efter middagen gick han in i sitt rum. Han hoppades av hela sitt hjärta, att Karlsson skulle komma. Snart skulle ju Lillebror resa bort, och han ville träffa Karlsson så mycket som möjligt innan dess.

Det kanske Karlsson kände på sig, för han kom flygande så fort Lillebror stack ut näsan genom fönstret.

— Har du ingen feber i dag, frågade Lillebror.

— Feber…jag, sa Karlsson. Jag har aldrig haft nån feber. Det var bara inbillning.

— Inbillade du dig bara, att du hade feber, sa Lillebror häpen.

— Nä, men jag inbillade dig, att jag hade det, sa Karlsson och skrattade förnöjt. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Karlsson var inte stilla en sekund. Hela tiden medan han pratade, snodde han omkring i rummet och pillade nyfiket på allting, öppnade så många skåp och lådor han kom åt och undersökte allt med största intresse.

— Nej, i dag har jag ingen feber, sa han. I dag är jag så kolossalt kry och upplagd för lite skoj.

Lillebror var också upplagd för lite skoj. Men först och främst ville han, att mamma och pappa och Bosse och Bettan skulle få se Karlsson, så att han slapp höra de där tjatet om att Karlsson inte fanns.

— Vänta ett litet slag, sa han hastigt. Jag kommer strax tillbaka.

Och så rusade han iväg in i vardagsrummet. Bosse och Bettan hade just gått ut, det var förargligt, men mamma och pappa satt där i alla fall, och Lillebror sa ivrigt:

— Mamma och pappa, vill ni komma med in i mitt rum nu mesamma?

Han tordes inte säga någonting om Karlsson, det var bättre, att de fick se honom utan varning.

— Kan inte du komma och sitta hos oss i stället, sa mamma. Men Lillebror drog henne i armen.

— Nej, ni ska följa med in till mig och se på en sak. Efter lite övertalning fick han dem med sig båda två, och Lillebror öppnade glad och lycklig dörren till sitt rum. Nu äntligen skulle de få se!

Han kunde ha gråtit, så besviken blev han. Rummet var tomt — precis som förra gången när han skulle visa upp Karlsson.

— Vad var det vi skulle få se, frågade pappa.

— Inget särskilt, mumlade Lillebror.

Som tur var ringde telefonen i samma ögonblick, så Lillebror slapp komma med förklaringar. Pappa gick sin väg för att svara. Och mamma hade en sockerkaka i ugnen, som hon måste se till. Lillebror blev ensam. Han satte sig vid fönstret, han var riktigt arg på Karlsson och bestämde sig för att säga honom ett sanningens ord, ifall han kom flygande.

Men det kom ingen flygande. I stället öppnades garderobsdörren, och Karlsson stack ut sitt nytra ansikte.

Lillebror blev så förvånad.

— Vad i all sin dar har du gjort i min garderob, sa han.

— Ruvat ägg…nej! Suttit och tänkt över mina synder …nej! Legat på hyllan och vilat mig…ja, sa Karlsson.

Lillebror glömde bort att vara arg. Han var bara glad att Karlsson hade kommit tillrätta igen.

— Det där är en väldigt bra garderob att leka kurragömma i, sa Karlsson. Det gör vi, va? Jag lägger mig på hyllan igen, och du gissar, var jag är.

Innan Lillebror hann svara, hade Karlsson försvunnit in i garderoben, och Lillebror hörde, hur han klättrade för att komma upp på hyllan.

— Leta nu, skrek Karlsson.

Lillebror öppnade garderobsdörren på vid gavel och hittade utan större svårighet Karlsson på hyllan.

— Å fy, vad du är elak, skrek Karlsson. Du kan väl leta i sängen och bortom bordet och andra ställen först. Jag är inte me’, om du gör så där, fy, vad du är elak!

Just då ringde det på ytterdörren, och strax efteråt ropade mamma ute från tamburen.

— Lillebror, här kommer Krister och Gunilla.

Det behövdes inte mer för att Karlsson skulle bli på gott humör igen.

— Dom ska vi filura med, viskade han till Lillebror. Stäng dörren om mig!

Lillebror stängde garderobsdörren, och så fort han hade gjort det, kom Gunilla och Krister. De bodde på samma gata och gick i samma klass i skolan som Lillebror. Lillebror tyckte mycket om Gunilla, han brukade ofta tala med sin mamma om hur ’fenominalt gullig’ hon var. Han gillade Krister också och hade redan förlåtit honom den där bulan i pannan. Det hände rätt ofta, att han slogs med Krister, men efteråt var de lika goda vänner igen. Det var förresten inte bara med Krister Lillebror råkade i slagsmål, han hade utkämpat vilda bataljer med nästan alla ungarna på gatan. Men Gunilla gav han sig inte på.

— Hur kommer det sig, att du aldrig klår Gunilla, frågade hans mamma honom en gång.

— Nä, hon är så fenominalt gullig, så det behöver jag inte, sa Lillebror.

Men Gunilla kunde förstås retas ibland hon också. I går, när de gick hem från skolan, hade Lillebror berättat om Karlsson på Taket, och då hade Gunilla skrattat och sagt att Karlsson var en inbillning och ett påhitt. Och Krister hade hållit med henne, så att Lillebror hade blivit tvungen att lappa till honom, och det var då Krister hade slängt den där stenen i skallen på Lillebror.

Men nu kom de här, och Krister hade Joffa med sig. Och för Joffas skull glömde Lillebror till och med bort Karlsson, som låg på hyllan i garderoben. Hundar var det raraste som fanns på jorden, tyckte Lillebror. Joffa hoppade och skällde, och Lillebror hängde om halsen på honom och klappade honom. Krister stod bredvid och såg lugnt på. Han visste ju, att Joffa var hans hund och ingen annans, och då kunde Lillebror gott få klappa honom så mycket han ville.

Just när Lillebror klappade Joffa som bäst, sa Gunilla med ett retsamt fnitter:

— Var har du din gamla Karlsson på Taket då? Vi tänkte, att han skulle vara här.

Inte förrän då kom Lillebror ihåg, att Karlsson låg på hyllan i garderoben. Men eftersom han inte visste, hur Karlsson hade tänkt sig att filura den här gången, kunde han inte berätta det för Krister och Gunilla. Därför sa han bara:

— Ssss, du säger ju, att Karlsson på Taket är en inbillning. Du sa i går att han bara var ett påhitt.

— Ja, det är han väl också, sa Gunilla och skrattade så att de där groparna kom fram, som hon hade i kinderna.

— Tänk för att han inte är det, sa Lillebror.

— Det är han ju, sa Krister.

— Det är han ju inte, sa Lillebror.

Han funderade på om det var någon idé att fortsätta med ett sådant här ’vettigt resonemang’ eller om det inte var lika bra att klippa till Krister direkt. Men innan han hade hunnit bestämma sig, hördes inne från garderoben ett högt och ljudligt ’Kuckeliku’.

— Vad var det, sa Gunilla, och hennes mun, som var liten och röd som ett körsbär, gapade av förvåning.

— Kuckeliku, sa det om igen, och det lät precis som en riktig tupp.

— Har du en tupp i garderoben, sa Krister häpen. Joffa morrade. Men Lillebror skrattade, han kunde inte säga ett ord, så skrattade han.

— Kuckeliku, kom det från garderoben.

— Jag ska öppna och se, sa Gunilla.

Hon öppnade dörren och kikade in. Och Krister sprang fram och kikade han också. Först såg de ingenting annat än en massa kläder, som hängde där. Men så hörde de ett fnissande uppifrån, och när de tittade dit, fick de se en liten tjock farbror, som låg uppe på hyllan. Han låg bekvämt stödd på ena armbågen och dinglade lite med ett knubbigt ben, och han hade glada, blå ögon som lyste.

Varken Gunilla eller Krister sa ett ord först, det var bara Joffa som morrade. Men när Gunilla fick mål i mun, sa hon:

— Vem är det där?

— Bara en liten inbillning, sa den underliga figuren uppe på hyllan och dinglade ännu mer med benet. En liten inbillning, som ligger och vilar sig. Kort sagt…ett påhitt!