Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Då skrattade Karlsson, så att magen hoppade, och sedan sa han:

— Nu ska jag inte filura mer i dag.

Lillebror kände också, att han hade fått nog av filureri.

Det var ganska mörkt nu, och Lillebror och Karlsson tog varann i hand och vandrade tillbaka över taken till Karlssons hus, som låg ovanpå Lillebrors hus. När de kom tillbaka dit, hörde de en brandbil, som kom farande på gatan med ett väldigt tutande.

— Du ska få se, att det brinner nånstans, sa Lillebror. Brandkåren är här.

— Tänk, om det är i det här huset, sa Karlsson förhoppningsfullt. Då kan dom bara säga till mig, så ska jag hjälpa dom, för jag är världens bästa eldsläckare.

De kunde se, att brandbilen hade stannat på gatan alldeles nedanför, och det samlades en hel massa folk omkring. Men någon eld kunde de inte upptäcka. Däremot såg de plötsligt en stege komma skjutande upp mot taket, en sådan där lång magirus-stege som brandkåren har.

Då började Lillebror fundera.

— Tänk om…tänk om…dom kommer för att hämta mig, sa han.

För han kom plötsligt ihåg lappen, som han hade lämnat efter sig nere i sitt rum. Och det var allt bra sent nu.

— Varför då i all sin dar, sa Karlsson. Ingen människa kan väl ha nånting emot, att du är oppe på taket lite.

— Jo, min mamma kan, sa Lillebror. Hon har så mycket nerver, så det sprätter om det.

Han ryckte så synd om mamma, när han tänkte på det, och han längtade efter henne.

— Man skulle förstås kunna filura lite med brandkåren, föreslog Karlsson.

Men Lillebror ville inte filura mer. Han stod stilla och väntade på brandsoldaten, som kom klättrande uppför stegen.

— Nåja, sa Karlsson, det kan också vara på tiden för mig att sticka in och lägga mig. Visserligen har vi tagit det lugnt och inte filurat så mycket, men jag hade i alla fall minst tretti fyrti graders feber i morse, det får vi komma ihåg!

Och så skuttade han iväg över taket.

— Hejsan hoppsan, Lillebror, skrek han.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

Men han tittade hela tiden på brandsoldaten som kom allt närmare.

— Du, Lillebror, ropade Karlsson, innan han försvann bakom skorstenen. Tala inte om för brandkårn, att jag är här. För jag är världens bästa eldsläckare, och sedan skulle det bara bli ett evigt tjatande efter mig, så fort det tar eld nånstans.

Brandsoldaten var nära nu.

— Stå stilla, där du är, ropade han åt Lillebror. Rör dig inte ur fläcken, så kommer jag och hämtar dig.

Det var snällt av honom, tyckte Lillebror, men bra onödigt. Lillebror hade ju travat och gått på taket hela eftermiddagen, så nog orkade han gå ett par steg till.

— Är det min mamma, som har skickat dig, frågade han, när han i brandsoldatens famn var på väg nerför magirus-stegen.

— Ja, vad tror du, sa brandsoldaten. Men du…jag ryckte nästan ett slag, att ni var två små pojkar där oppe på taket…

Lillebror kom ihåg, vad Karlsson hade sagt, och han svarade allvarligt.

— Nej, det var ingen mer pojke än jag.

Mamma hade verkligen nerver, så att det sprätte om det. Hon och pappa och Bosse och Bettan och en massa andra människor var nere på gatan och tog emot Lillebror. Och mamma kastade sig över honom och kramade honom och skrattade och grät om vartannat. Och pappa bar honom ända upp i våningen och höll honom tätt tryckt intill sig hela tiden. Och Bosse sa:

— Du kan verkligen skrämma livet ur en, Lillebror. Och Bettan grät hon också och sa:

— Du får aldrig mer göra så där, kom ihåg det!

Och när Lillebror en stund senare låg i sin säng, samlades de allihop omkring honom precis som om det hade varit hans födelsedag. Men pappa sa mycket allvarsamt:

— Förstod du inte, att vi skulle bli oroliga? Förstod du inte, att mamma skulle gråta och vara lessen?

Lillebror skruvade på sig i sängen.

— Inte så där mycke’ orolig, mumlade han. Mamma kramade honom hårt, hårt och sa:

— Tänk, om du hade ramlat ner! Tänk, om vi hade blivit av med dig!

— Hade ni blivit lessna då, sa Lillebror förhoppningsfullt.

— Ja, vad tror du, sa mamma. Vi vill inte vara av med dig för något pris i världen, det vet du väl.

— Inte för hundra tusen millioner kronor ens en gång, frågade Lillebror.

— Nej, inte för hundra tusen millioner kronor.

— Är jag värd så mycket, sa Lillebror häpen.

— Jaha då, sa mamma och kramade honom en gång till.

Lillebror funderade. Hundra tusen millioner kronor, vilken förskräcklig massa pengar! Kunde det vara möjligt, att han var värd så mycket? När det gick att få en hundvalp, en riktigt bra hundvalp, för femtio kronor.

— Du pappa, sa Lillebror, när han hade funderat färdigt. Om jag är värd hundra tusen millioner kronor — då kan jag väl få ut femti kronor kontant och köpa mig en liten hund?

Det var inte förrän dagen därpå vid middagsbordet, som de började fråga Lillebror, hur han hade kunnat komma upp på taket.

— Gick du genom luckan på vinden, frågade mamma.

— Nej, jag flög opp med Karlsson på Taket, sa Lillebror.

Mamma och pappa tittade på varann.

— Nej, det här går inte längre, sa mamma. Den där Karlsson på Taket gör mig tokig.

— Lillebror, det finns ingen Karlsson på Taket, sa pappa.

— Finns det inte, sa Lillebror. Han fanns där i går åtminstone.

Mamma skakade på huvet.

— Det är skönt, att skolan slutar snart, så du kan få fara till mormor, sa hon. Dit hoppas jag att Karlsson inte tänker följa med.

Det där var ett bekymmer, som Lillebror hade glömt bort. Han skulle resa till mormor över sommaren och inte få se Karlsson på två månader. Det var inte det, att han inte trivdes hos mormor, han hade alltid så roligt där, men å, vad han skulle sakna Karlsson! Och tank om Karlsson inte bodde kvar på taket, när Lillebror kom tillbaka!

Med armbågarna på bordet och huvet stöttat i händerna satt han där och försökte tänka efter, hur livet skulle bli utan Karlsson.

— Inga armbågar på bordet, vet du väl, sa Bettan.

— Sköt dig själv, sa Lillebror.

— Inga armbågar på bordet, Lillebror, sa mamma. Vill du ha lite mera blomkål?

— Nä, hellre döden, sa Lillebror.

— Usch, så säger man inte, sa pappa. Man säger ’Nej tack’.

Det var då också ett sätt de hade att kommendera en hundratusenmillioners-unge, tänkte Lillebror, men det sa han inte. I stället sa han:

— Om jag säger ’Hellre döden’ så förstår ni väl, att jag menar ’Nej tack’.

— Men så säger inte en gentleman, envisades pappa. Och nog vill du väl vara en gentleman, Lillebror?

— Nä, jag vill hellre vara en sån som du, pappa, sa Lillebror.

Mamma och Bosse och Bettan skrattade. Lillebror förstod inte varför, men han fick för sig att de skrattade åt hans pappa, och det tyckte han inte om.

— Jag vill vara en sån som du, pappa, som bara är snäll, sa han med en öm blick på sin far.

— Tack, min unge, sa pappa. Hur var det, ville du verkligen inte ha mera blomkål?

— Nä, hellre döden, sa Lillebror.

— Men det är nyttigt, sa mamma.

— Det var väl det jag kunde tro, sa Lillebror. För ju illare man tycker om en mat, ju nyttigare är den. Varför måste dom proppa in alla vitaminerna i sånt som smakar illa, det skulle jag gärna vilja veta?

— Ja, är det inte konstigt, sa Bosse. Du tycker väl, att dom skulle vara i kola och tuggummi i stället?

— Det där var det förnuftigaste du har sagt på länge, sa Lillebror.