Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

— Är det…är det, stammade Krister.

— Ett litet påhitt, som ligger här och gal i all enkelhet, just det, sa den lilla farbrorn.

— Är det Karlsson på Taket, viskade Gunilla.

— Ja, vad tror du, sa Karlsson. Tror du det är gamla fru Gustafsson i 92:an, som har smygit sig in här och knytit sig ett slag?

Lillebror bara skrattade, för Gunilla och Krister stod där och gapade och såg så dumma ut.

— Nu tror jag ni fick så ni teg, sa Lillebror till sist. Karlsson tog ett skutt ner från hyllan. Han gick fram till Gunilla och knep henne skälmskt i kinden.

— Vad är det här för ett barnsligt litet påhitt då, sa han.

— Vi…började Krister.

— Vad heter du mer än August, frågade Karlsson.

— Jag heter inte August, sa Krister.

— Bra, fortsätt med det, sa Karlsson.

— Dom heter Gunilla och Krister, sa Lillebror.

— Ja, det är otroligt vad folk kan råka ut för, sa Karlsson. Men var inte lessna för det ni….alla kan ju tyvärr inte heta Karlsson.

Han såg sig nyfiket omkring och fortsatte utan att hämta andan:

— Jag känner mig upplagd för lite skoj. Kan vi inte slänga ut stolarna genom fönstret eller nånting?

Lillebror trodde inte, att det skulle vara så bra, och han var säker på att inte mamma eller pappa skulle tycka det heller.

— Nej, är dom gammalmodiga, så är dom gammalmodiga, sa Karlsson, det ar inget att göra åt. Då får vi hitta på nånting annat då, för skoj ska jag ha. Annars är jag inte me’, sa han och knep tjurigt ihop munnen.

— Ja, vi kan väl hitta på nånting annat, sa Lillebror bedjande. Men Karlsson hade visst bestämt sig för att tjura.

— Akta er bara, så att jag inte flyger ifrån er, sa han. Både Lillebror och Krister och Gunilla förstod vilken olycka det skulle vara, och de tiggde och bad Karlsson, att han skulle stanna hos dem.

Karlsson satt en stund och såg fortfarande ganska tjurig ut.

— Det är inte säkert, sa han, men kanske jag stannar kvar, om hon där klappar mig och säger ’Snälla Karlsson’, sa han och pekade på Gunilla med sitt lilla tjocka pekfinger. Och Gunilla skyndade sig att klappa honom.

— Snälla Karlsson, stanna så vi kan hitta på lite skoj, sa hon.

— Nåja, jag gör väl det då, sa Karlsson, och barnen drog en lättnadens suck. Men det var lite för tidigt.

Lillebrors mamma och pappa brukade ibland ta sig en promenad om kvällarna. Och nu ropade mamma utifrån hallen:

— Ajö på ett slag! Krister och Gunilla får stanna till klockan åtta, och då går du bums i säng, Lillebror. Jag kommer in och säger godnatt sen.

Och så hörde de tamburdörren smälla i.

— Hon sa inte, hur länge jag fick stanna, sa Karlsson och körde ut underläppen. Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist.

— Du får stanna hur länge du vill, sa Lillebror. Karlsson plutade ut med underläppen ändå mer.

— Varför kan inte jag bli ivägkörd klockan åtta som andra människor, sa Karlsson. Jag är inte me’…

— Jag ska be mamma, att hon kör hem dig klockan åtta, sa Lillebror hastigt. Vad tycker du vi ska hitta på för skoj?

Plötsligt var Karlssons dåliga humör som bortblåst.

— Vi kan leka spöke och skrämma livet ur folk, sa han. Ni vet inte, vad jag kan göra med bara ett litet lakan. Om jag hade fem öre för varenda en som jag har skrämt ihjäl, då skulle jag kunna köpa mig mycke’ kola då. Jag är världens bästa spöke, sa Karlsson, och ögonen lyste så glada på honom.

Lillebror och Krister och Gunilla ville gärna leka spöke, men Lillebror sa:

— Vi behöver väl inte skrämmas så förskräckligt!

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Du behöver inte lära världens bästa spöke nånting om spökeri. Jag ska bara skrämma ihjäl dom lite grann, dom kommer knappast att märka det.

Karlsson gick fram till Lillebrors säng och ryckte upp överlakanet.

— Det här kan nog bli en liten snygg spökkostym, sa han.

I Lillebrors skrivbordslåda hittade han en svart färgkrita och med den målade han ut ett gruvligt spökansikte på lakanet. Sedan tog han Lillebrors sax och klippte två hål för ögonen, innan Lillebror kunde hejda honom.

— Lakan…det är en världslig sak, sa Karlsson. Och ett spöke måste kunna se, annars kan det flaxa iväg och hamna i Bortre Indien eller var som helst.

Så kastade han lakanet över huvet som en kåpa, det var bara hans små knubbiga händer som stack ut på sidorna. Fastän barnen visste, att det bara var Karlsson, som var under lakanet, blev de lite rädda ändå, och Joffa satte i att skälla alldeles vilt. Inte blev det bättre, när spöket startade sin motor och började flyga runt omkring taklampan med lakanet svajande hit och dit av farten. Det såg riktigt hemskt ut.

— Jag är ett litet motoriserat spöke, vilt men vackert, sa Karlsson.

Barnen stod stilla och stirrade förskrämda på honom, Joffa skällde.

— Egentligen tycker jag om, att det smäller om mig, när jag kommer, sa Karlsson. Men om jag ska spöka, är det kanske bäst att sätta på ljuddämparen. Så där!

Och så svävade han fram nästan ljudlöst och verkade ännu mer spökaktig än förut. Nu gällde det bara att hitta någon att spöka för.

— Jag kan spöka iväg ut i farstun, så kommer det alltid någon och får sitt livs chock, sa Karlsson.

Det ringde på telefonen, men Lillebror hade inte lust att gå och svara. Han lät det ringa.

Karlsson började prova ut några bra suckar och stön åt sig. Ett spöke, som inte kunde sucka och stöna, var värdelöst, påstod Karlsson, det var det första ett litet spöke måste lära sig i spökskolan.

Allt det där tog tid. När de äntligen stod i tamburen färdiga att ge sig iväg ut i farstun och börja spökandet, hörde de ett egendomligt krafsande på tamburdörren. Först trodde Lillebror, att det var mamma och pappa, som redan kom hem. Men så fick han se en lång ståltråd, som stacks in genom brevlådan. Och då kom Lillebror ihåg någonting som hans pappa hade läst högt ur tidningen för mamma alldeles häromdan. I tidningen stod det, att just nu var det så många våningstjuvar i farten här i stan. Tjuvarna var så sluga, först ringde de på telefon och hörde efter, om någon var hemma. Ifall de inte fick något svar, så skyndade de sig iväg till den våningen, som de hade ringt till, och så var det bara att fiffla upp dörrlåset och gå in och knycka allt som fanns av värde.

Lillebror blev förfärligt rädd, när han förstod, att det var tjuvar, som höll på att ta sig in, och det blev Krister och Gunilla också. Krister hade låst in Joffa i Lillebrors rum för att han inte skulle skälla under spökandet, det ångrade han nu.

Men en som inte var rädd, det var Karlsson.

— Lugn, bara lugn, viskade han. Vid såna här tillfällen är ett spöke det bästa man kan ha. Kom, så smyger vi oss in i vardagsrummet, för det är väl där far din förvarar sina guldtackor och diamanter, sa han till Lillebror.

Karlsson och Lillebror och Gunilla och Krister smög iväg in i vardagsrummet så tyst och försiktigt och fort som de kunde. De kröp ner bakom möblerna och gömde sig. Karlsson for in i det vackra gamla skåpet, som mamma hade till linneskåp, och stängde dörren om sig så gott det gick. Han hade inte väl gjort detta, förrän tjuvarna kom tassande. Lillebror, som låg bakom soffan vid öppna spisen, kikade försiktigt fram. Mitt på golvet stod två stycken tjuvar och såg ruskiga ut. Och — har man sett på maken — det var inga andra än Fille och Rulle.

— Tja, nu gäller det var dom har kronjuvelerna, sa Fille med låg, hes röst.

— I den där förstås, sa Rulle och pekade på den antika sekretären, som hade så många små lådor. Lillebror visste, att mamma hade hushållpengarna liggande i en av lådorna, och i en annan hade hon den dyra, fina ringen och broschen, som hon hade fått av mormor. Och pappa hade guldmedaljen, som han hade fått i prisskjutning, liggande där också. Nog var det förskräckligt, om tjuvarna skulle ta alltihop, tänkte Lillebror, och han kunde nästan inte låta bli att gråta, där han låg bakom soffan.