Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

— Mammas lilla Susann, hon bara sover och sover.

— Ja, hon bara sover och sover, sa en annan röst. Men sedan hördes det ett skrik. Och Lillebror förstod, att nu hade Gull-Fias mamma och pappa fått syn på korven.

Han väntade inte för att höra fortsättningen utan skuttade ifatt världens bästa barnskötare, som just höll på att gömma sig bakom en skorsten.

— Vill du se två busar, frågade Karlsson, när de hade vilat sig lite. Jag har två prima busar i en annan vindskupa här borta.

Det lät nästan som om det var Karlssons egna busar. Det var det väl inte, men Lillebror ville gärna se dem i alla fall.

Det hördes prat och skratt och skrål från busarnas vindskupa.

— Munterhet och fröjd, sa Karlsson. Kom ska vi se, vad det är som är så roligt.

De smög längs takrännan, och Karlsson stack upp huvet och kikade in. Det hängde gardiner för fönstret, men där var ändå en springa man kunde kika i.

— Busarna har främmande, viskade Karlsson. Lillebror kikade också. Där inne satt två stycken, som nog kunde vara busarna, och så en liten snäll, beskedlig karl, som såg ut som om han kom från landet, där mormor bodde.

— Vet du vad jag tror, viskade Karlsson. Jag tror, att dom där busarna håller på och filurar alldeles själv. Men det ska dom bara låta bli!

Han kikade in en gång till.

— Jag slår mig i backen på att dom hålls och filurar den där stackarn med röda slipsen, viskade han till Lillebror.

Busarna och han med den röda slipsen satt omkring ett litet bord alldeles intill fönstret. De åt och drack, och busarna klappade honom med den röda slipsen hjärtligt på axeln och sa:

— Vad det var roligt att vi träffade dig, kära Oskar!

— Det var roligt för mig också, sa Oskar. När man kommer till stan så här, så vill det till att man skaffar sig goda vänner, som är säkra karlar. Annars vet man inte vad man kan råka ut för. Man kan träffa på skojare också.

Busarna nickade.

— Jojomen, man kan råka ut för skojare, sa den ene. Vilken tur att du träffade Fille och mig!

— Ja, om du inte hade träffat Rulle och mig, då kunde det ha gått riktigt illa då, sa den andre.

— Men nu ska du äta och dricka och må bra, sa han som hette Fille, och så klappade han om igen Oskar på axeln. Fast sedan gjorde han någonting, som Lillebror blev riktigt häpen över. Han stack liksom alldeles händelsevis sin hand i bakfickan på Oskars byxor och drog upp en plånbok, och den stoppade han försiktigt ner i bakfickan på sina egna byxor. Och Oskar märkte ingenting. Kanske därför att Rulle just då hängde om halsen på honom och klappade honom. Men när Rulle hade klappat färdigt och drog tillbaka sin hand, råkade Oskars klocka följa med. Den stoppade Rulle ner i bakfickan på sina byxor. Och Oskar märkte ingenting.

Men sedan sträckte Karlsson på Taket försiktigt in en knubbig hand genom gardinspringan och tog plånboken ur bakfickan på Filles byxor, och Fille märkte ingenting. Och då sträckte Karlsson in en knubbig hand och tog klockan ur bakfickan på Rulles byxor, och Rulle märkte ingenting.

Men om en liten stund, när Rulle och Fille och Oskar hade ätit och druckit ännu mer, stack Fille handen i bakfickan och kände att plånboken var borta. Och då blängde han så argt på Rulle och sa:

— Hör du, Rulle, kom med ut i farstun, det var en sak jag ville snacka med dig om.

Just då kände Rulle efter i sin bakficka och märkte att klockan var borta. Och han blängde så argt på Fille och sa:

— Det passar bra, för jag har en sak jag behövde snacka med dig om också!

Så gick Fille och Rulle ut i farstun och stackars Oskar satt kvar ensam. Det tyckte han nog var tråkigt, för om en stund reste han sig och gick efter ut i farstun för att se, var Fille och Rulle blev av. Då klättrade Karlsson kvickt över fönsterkarmen och la Oskars plånbok i soppskålen. Men Fille och Rulle och Oskar hade ätit upp all soppan, så plånboken blev inte våt. Och Oskars klocka satte Karlsson fast i taklampan, och där hängde den och dinglade, och det var det första Oskar och Rulle och Fille såg, när de kom tillbaka från farstun. Men Karlsson såg de inte, för han hade krupit in under bordduken, som hängde ända ner till golvet. Och under bordet satt Lillebror också vid det laget, för han ville vara, där Karlsson var, även om det var ruskigt.

— Titta, där hänger min klocka, sa Oskar. Hur i all sin dar har den kommit dit?

Och han gick och tog bort klockan och stoppade den i västfickan.

— Och här ligger minsann min plånbok, sa han och tittade i soppskålen. Så konstigt!

Rulle och Fille tittade beundrande på Oskar, och Fille sa:

— Ni är inte så bakom hemma på bonnlandet heller, tycks det.

Sedan satte Rulle och Fille och Oskar sig omkring bordet igen.

— Käre Oskar, du måste äta och dricka lite mer, sa Fille.

Och Oskar och Rulle och Fille åt och drack och klappade varandra. Och om en liten stund stacks Filles hand in under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars plånbok på golvet. Han trodde nog, att den skulle vara säkrare där än i hans byxficka. Men det var den inte, för Karlsson högg genast plånboken och räckte upp den till Rulle, och Rulle tog plånboken och sa:

— Fille, jag har gjort dig orätt, du är en hedersman.

Om en liten stund stacks Rulles hand under bordduken och la försiktigt ifrån sig Oskars klocka på golvet. Och Karlsson tog klockan och krafsade Fille lite grann på benet och räckte honom Oskars klocka, och Fille sa:

— Det finns ingen bättre kompis än du, Rulle. Men om en stund sa Oskar:

— Var är min plånbok? Och var är min klocka?

Och då kom blixtsnabbt både plånboken och klockan farande in under bordduken, för Fille tordes inte ha klockan och Rulle tordes inte ha plånboken på sig, ifall Oskar skulle börja bråka. Och Oskar började mycket riktigt bråka ganska högt och skrek, att han ville ha sin klocka och sin plånbok, men då sa Fille:

— Vi kan väl inte veta, var du har gått och slarvat bort din gamla plånbok.

Och Rulle sa:

— Vi har inte sett din gamla klocka, håll ordning på dina grejer!

Men då tog Karlsson först plånboken och sedan klockan och stack upp den till Oskar, och Oskar stoppade på sig bägge sakerna och sa:

— Tack, snälla Fille, tack, Rulle. Men ni får låta bli att skoja så där en annan gång.

Och sedan sparkade Karlsson till Fille på benet det värsta han kunde, och Fille skrek:

— Det där ska du få betalt för, Rulle!

Då sparkade Karlsson till Rulle på benet det värsta han kunde, och Rulle skrek.

— Är du inte klok, Fille, vad sparkas du efter? Och så rusade Rulle och Fille upp och började slåss, så att alla tallrikarna rasade ner från bordet och gick sönder, och Oskar blev rädd och gick sin väg med sin plånbok och sin klocka och kom inte mer tillbaka.

Lillebror var också rädd, men han kunde inte gå sin väg utan fick sitta tyst och stilla under bordduken.

Fille var starkare än Rulle, och han jagade ut Rulle i farstun och följde själv efter för att klå honom ännu mer. Då kröp Karlsson och Lillebror fram under bordduken och såg alla tallrikarna, som låg trasiga på golvet, och Karlsson sa:

— Varför ska soppskålen vara hel, när alla tallrikarna ar trasiga? Den skulle få det så ensamt, stackars soppskål!

Och så dängde han soppskålen i golvet med en smäll, och sedan rusade han och Lillebror fram till fönstret och klättrade ut det fortaste de kunde. Och då hörde Lillebror Fille och Rulle komma tillbaka in i rummet, och Fille sa:

— Varför i hela friden gav du honom tillbaka klockan och plånboken, din dumma torsk?

— Är du inte riktig slug, sa Rulle. Det var ju du, som gjorde det.