Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

— Jag filurar olika åt olika folk förstås. Aldrig samma filureri två gånger. Världens bästa filurare, gissa vem det är!

Just då började ett litet barn skrika alldeles i närheten. Lillebror hade hört den där barngråten förut, men sedan hade det varit tyst ett slag. Ungen hade väl vilat sig lite. Men nu satte den igång igen, och gråten kom från den närmaste vindskupan. Det lät så ynkligt och övergivet.

— Stackars liten, sa Lillebror. Den kanske har ont i magen.

— Det ska vi snart ta reda på, sa Karlsson. Kom här! De klev längs takrännan, tills de kom alldeles under vindskupan, och så stack Karlsson försiktigt upp huvet och kikade in.

— Mycket ensamt litet barn, sa han. Mamma och pappa är väl ute och ränner, förstår jag.

Ungen grät ynkligare än någonsin.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och hävde sig över fönsterkarmen. Här kommer Karlsson på Taket, världens bästa barnskötare.

Lillebror ville inte stå ensam kvar utanför. Han ålade sig efter Karlsson över fönsterkarmen, fast han undrade ängsligt, hur det skulle bli, om ungens mamma och pappa kom hem rätt som det var.

Men Karlsson var inte ett dugg ängslig. Han gick fram till sängen, där det lilla barnet låg, och stack ett knubbigt pekfinger under hakan på det.

— Plutti-plutti-plutt, sa han skälmaktigt. Sedan vände han sig till Lillebror.

— Det är så man säger till småbarn, då trivs dom! Det lilla barnet slutade gråta i rena häpenheten, men så fort det hade hämtat sig lite, satte det i gång igen.

— Plutti-plutti-plutt…och sen gör man så här, sa Karlsson. Han slet upp barnet ur sängen och hystade iväg det mot taket flera gånger efter varann. Kanske ungen tyckte det var roligt, för den log plötsligt ett litet tandlöst leende.

Karlsson såg stolt ut.

— Ingen konst att få barn glada, sa han. Världens bästa barnsköt…

Längre hann han inte, för ungen satte i att gråta igen.

— Plutti-plutti-plutt, röt Karlsson argt och hystade det lilla barnet häftigare än någonsin upp mot taket. Plutti-plutti-plutt har jag sagt, och det menar jag också!

Det lilla barnet skrek i himlens sky, och Lillebror sträckte ut armarna efter det.

— Kom, får jag ta henne, sa han. Han tyckte så mycket om små, små barn, och han hade dividerat en hel del med mamma och pappa, om han inte skulle kunna få en liten syster, när de nu absolut inte ville ge honom en hund.

Nu tog han det lilla byltet från Karlsson och höll det ömt i sin famn.

— Gråt inte, så är du snäll, sa han. Barnet teg och tittade på honom med ett par alldeles blanka, allvarsamma ögon, så log det om igen sitt tandlösa leende och jollrade stilla.

— Det är mitt plutti-plutti-plutt som har verkat, sa Karlsson. Det är en sak som aldrig slår fel, det har jag prövat tusen gånger.

— Jag undrar vad ungen heter, sa Lillebror och strök med pekfingret längs den lena lilla kinden.

— Gull-Fia, sa Karlsson, det heter dom flesta. Lillebror hade aldrig hört talas om något barn, som hette Gull-Fia, men han tänkte, att världens bästa barnskötare hade väl bättre reda på vad barn brukade heta.

— Lilla Gull-Fia, sa Lillebror, jag tror att du är hungrig.

För Gull-Fia hade huggit tag i hans pekfinger och ville börja suga på det.

— Är Gull-Fia hungrig, nåväl, här finns korv och potatis, sa Karlsson med en blick ut i kokvrån. Inget barn behöver svälta ihjäl, så länge Karlsson orkar släpa fram korv och potatis.

Lillebror trodde inte, att Gull-Fia kunde äta korv och potatis.

— Såna här små barn ska väl ha mjölk, sa han.

— Tror du inte, att världens bästa barnskötare vet, vad barn ska ha och inte ha, sa Karlsson. Men för all del — jag kan flyga efter en ko!

Han kastade en arg blick mot fönstret.

— Fast det blir svårt att få in koskrället genom det här lilla knapra fönstret.

Gull-Fia sökte förtvivlat efter Lillebrors pekfinger och pep ömkligt. Det lät verkligen som om hon var hungrig.

Lillebror tittade efter i kokvrån, men han hittade ingen mjölk. Där låg bara tre kalla korvskivor på ett fat.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Just nu kommer jag ihåg var det finns mjölk. Jag brukar själv ta mig en slurk där ibland. Hejsan hoppsan, jag kommer snart tillbaka.

Så vred Karlsson på knappen, som han hade på magen, och surrade iväg ut genom fönstret, innan Lillebror hann blinka.

Lillebror blev förfärligt rädd. Tänk, om Karlsson stannade borta i timtal, som han brukade! Och tänk, om ungens mamma och pappa kom hem och hittade Lillebror med deras Gull-Fia i famnen!

Men Lillebror behövde inte vara orolig länge. Den här gången hade Karlsson skyndat sig. Stolt som en tupp surrade han in genom fönstret, och i handen höll han en sådan där nappflaska, som småbarn brukar dricka ur.

— Var har du fått tag i den där, sa Lillebror häpen.

— På mitt vanliga mjölkställe, sa Karlsson. En balkong borta på Östermalm!

— Har du knyckt den, sa Lillebror alldeles förskräckt.

— Jag haver lånat den, sa Karlsson.

— Lånat…när tänker du lämna tillbaka den då, frågade Lillebror.

— Aldrig, sa Karlsson.

Lillebror tittade strängt på honom, men Karlsson sprätte med fingrarna och sa:

— En liten flaska mjölk — det är en världslig sak! Dom som jag har lånat den av har trillingar, och dom sätter ut fullt, fullt med flaskor i ishinkar på balkongen, och dom tycker om, att jag lånar deras mjölk åt Gull-Fia.

Gull-Fia sträckte ut sina små händer efter flaskan och pep hungrigt.

— Jag ska värma den lite, sa Lillebror raskt och lämnade över Gull-Fia till Karlsson, och Karlsson skrek ’plutti-plutti-plutt’ och hystade Gull-Fia upp i taket, medan Lillebror gick ut i kokvrån och värmde flaskan.

Och en stund senare låg Gull-Fia och sov som en liten ängel i sin säng. Hon var mätt och belåten och Lillebror hade stoppat om henne, och Karlsson hade pipit henne med sitt pekfinger och skrikit ’plutti-plutti-plutt’, men ändå somnade Gull-Fia, för hon var så mätt och trött.

— Nu ska vi filura lite, innan vi ger oss iväg, sa Karlsson.

Han gick ut i kokvrån och hämtade de kalla korvskivorna. Lillebror såg på med stora ögon.

— Här ska du få se på filureri, sa Karlsson och hängde upp en korvskiva på dörrhandtaget till kokvrån.

— Nummer ett, sa han och nickade belåtet. Sedan gick han med raska steg fram till byrån. Där stod en vacker, vit duva av porslin, och innan Lillebror visste ordet av, hade den vita duvan fått en korvskiva i näbben.

— Nummer två, sa Karlsson. Och nummer tre ska Gull-Fia ha.

Han trädde upp korvskivan på en liten pinne och stack pinnen i handen på den sovande Gull-Fia. Det såg rätt lustigt ut, man kunde nästan tro, att Gull-Fia själv hade varit och hämtat sig en korv och somnat ifrån den, men Lillebror sa i alla fall:

— Nej, låt bli det där, är du snäll!

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Det ska vänja hennes mamma och pappa av med att ränna ute om kvällarna.

— Hur då, frågade Lillebror.

— En unge som själv kan gå och hämta sig falukorv, vågar dom inte lämna ensam. För vem vet, vad hon kan hitta på att ta nästa gång…pappas söndagspilsner kanske.

Han satte fast korvpinnen lite bättre i Gull-Fias späda hand.

— Lugn, bara lugn, sa han. Jag vet nog vad jag gör, för jag är världens bästa barnskötare.

Just då hörde Lillebror steg i trappan utanför, och han riktigt hoppade till av förskräckelse.

— O, nu kommer dom, viskade han.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson, och så rusade de båda två till fönstret. Lillebror hörde en nyckel sättas i låset, och han trodde, att allt hopp var ute, men hur det var lyckades han vältra sig över fönsterkarmen. Sekunden efteråt hörde han dörren öppnas och en röst som sa: