Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Det var ändå rätt skojigt att gå till skolan i dag, för han hade så mycket att prata med Krister och Gunilla om. De hade sällskap på hemvägen som vanligt, och det var trevligare än på länge, tyckte Lillebror, nu när Gunilla och Krister också kände Karlsson på Taket.

— Han är så kulig, tycker jag, sa Gunilla. Tror du, att han kommer i dag också?

— Det vet jag inte, sa Lillebror. Han säger bara att han kommer ungefär, och det kan vara närsomhelst.

— Jag hoppas, att han kommer ungefär i dag, sa Krister. Gunilla och jag kör med dig hem, får vi det?

— Gärna för mig, sa Lillebror.

Det fanns visst en till, som ville följa med. Just när barnen skulle gå över gatan, kom en liten svart pudelvalp framkilande till Lillebror. Han nosade honom i knävecket och gläfste sällskapligt.

— Titta, en sån liten rar jycke, sa Lillebror alldeles själaglad. Titta, han är visst rädd för trafiken och vill gå med mig över gatan!

Lillebror var lycklig att få lotsa honom över precis hur många gator som helst. Kanske valpen kände det på sig, för den travade med över gatukorsningen, tätt tryckt mot Lillebrors ben.

— Vad söt han är, sa Gunilla. Kom här, lilla jycke!

— Nä, han vill vara hos mig, sa Lillebror och tog ett stadigt tag om valpen, han gillar mig.

— Han gillar mig också, så det så, sa Gunilla. Den lilla valpen såg ut som om han gillade alla i hela världen, bara de gillade honom. Och Lillebror gillade honom, å, vad han gillade honom! Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också. Han gläfste och skuttade glatt med, när barnen svängde in på sin egen gata.

Lillebror greps av ett vansinnigt hopp.

— Han kanske inte har nånstans att bo, sa han. Det kanske inte är nån, som rår om honom!

— Ä, det är det ju, sa Krister.

— Tig med dig du, sa Lillebror argt, det vet väl inte du!

Krister, som hade Joffa, vad begrep han, hur det var att inte ha någon hund, ingen enda hund alls!

— Kom du, lilla jycke, lockade Lillebror och kände sig mer och mer säker, att valpen inte hade någonstans att bo.

— Akta dig, så han inte följer med dig hem, sa Krister.

— Ja, men det får han, sa Lillebror. Jag vill, att han ska följa med.

Och valpen följde med. Ända hem till Lillebrors port följde han med. Och sedan tog Lillebror honom i famnen och bar honom uppför trapporna.

— Jag ska fråga mamma, om jag får ha honom, sa Lillebror ivrigt. Men mamma var inte inne. Det låg en lapp på köksbordet, att hon var nere i tvättstugan och att Lillebror kunde hitta henne där, om det var något han ville.

Men valpen satte iväg som en raket rakt in i Lillebrors rum, och Lillebror och Gunilla och Krister sprang efter. Lillebror var alldeles vild av fröjd.

— Han ville nog bo hos mig, sa han.

I samma ögonblick kom Karlsson på Taket inputtrande genom fönstret.

— Hejsan hoppsan, skrek han. Har ni tvättat hunn, eftersom han har krympt?

— Det här är ju inte Joffa, ser du väl, sa Lillebror. Det här är min hund.

— Det är det ju inte, sa Krister.

— Du har väl ingen hund, sa Gunilla.

— Jag, jag har tusen hundar oppe hos mig, sa Karlsson. Världens bästa hundskötare …

— Jag såg inga hundar, när jag var oppe hos dig, sa Lillebror.

— Dom var ute och flög, försäkrade Karlsson. Det är flygande hundar som jag har.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Tusen flygande hundar var ingenting mot den här lilla söta valpen.

— Jag tror inte, att det är nån som rår om honom, sa han om igen.

Gunilla böjde sig ner över hunden.

— Det står i alla fall Ahlberg på halsbandet, sa hon.

— Och då förstår du väl, att det är dom, som rår om honom, sa Krister.

— Ahlberg kanske är dö’, sa Lillebror.

Vem Ahlberg än var, så tyckte han illa om honom. Men så kom han att tänka på någonting bra.

— Det kanske är jycken, som heter Ahlberg, sa han och såg vädjande på Krister och Gunilla. De skrattade retsamt.

— Jag har flera stycken hundar, som heter Ahlberg, sa Karlsson. Hejsan hoppsan, Ahlberg!

Valpen tog ett litet skutt mot Karlsson och skällde muntert.

— Där ser ni, skrek Lillebror. Han vet själv, att han heter Ahlberg. Kom här, lilla Ahlberg!

Gunilla fångade in valpen.

— Det står ett telefonnummer på halsbandet också, sa hon obarmhärtigt.

— Hunn’ har egen telefon, sa Karlsson. Säg åt honom, att han ringer hem till sin hushållerska och talar om, att han är bortsprungen. Det gör alltid mina hundar, när dom har sprungit bort sig.

Han klappade valpen med sin lilla knubbiga hand.

— En av mina hundar, som heter Ahlberg, han sprang bort sig häromdagen, sa Karlsson. Och då ringde han hem för att tala om det. Men han hade lite trassel med petmojen, så han kom till en gammal majorska borta på Kungsholmen istället, och när hon hörde, att det var en hunn i telefon, så sa hon: ’Det är fel nummer’. ’Vad svarar ni för då’, sa Ahlberg, för han är en sån klok hunn.

Lillebror hörde inte på Karlsson. Just nu intresserade han sig inte för någonting annat än den lilla valpen, och han brydde sig inte ens om, när Karlsson sa, att han kände sig upplagd för lite skoj. Men då plutade Karlsson med underläppen och sa:

— Jag är inte me’, om du bara ska hålla på med hunn’ hela tiden. Jag ska väl också ha nånting roligt!

Det höll Gunilla och Krister med honom om.

— Vi skulle kunna ha en trolleriföreställning, sa Karlsson, när han hade slutat tjura. Världens bästa trollerimakare, gissa vem det är!

Lillebror och Gunilla och Krister gissade genast, att det måste vara Karlsson.

— Då bestämmer vi, att vi har en trolleriföreställning då, sa Karlsson.

— Ja, sa barnen.

— Och så bestämmer vi, att det kostar en kola i inträde, sa Karlsson.

— Ja, sa barnen.

— Och så bestämmer vi att alla kolorna ska gå till välgörande ändamål, sa Karlsson.

— Nja, sa barnen lite fundersamt.

— Och så finns det bara ett riktigt välgörande ändamål, och det är Karlsson på Taket, sa Karlsson.

Barnen tittade på varann.

— Jag vet just inte…började Krister.

— Det bestämmer vi, skrek Karlsson, annars är jag inte me’.

Och så bestämdes det, att alla kolorna skulle gå till Karlsson på Taket.

Krister och Gunilla gav sig ut på gatan och talade om för alla ungar där, att det skulle bli stor trolleriföreställning uppe hos Lillebror. Och alla som hade åtminstone fem öre kvar av veckopengarna sprang till fruktaffären och köpte inträdeskola.

Kolorna avlämnades sedan vid dörren till Lillebrors rum, där Gunilla stod och tog emot dem och la dem i en ask med påskriften: ’För välgörande ändamål!’

Krister hade plockat fram stolar i en rad mitt på golvet, och där fick publiken sätta sig. I ett hörn av rummet var en filt upphängd, och där bakom hördes en del tissel och tassel och en hund som gläfste.

— Vad är det vi ska få se, sa en pojke, som hette Kirre. Det är väl bara smörja förstås, men då ska jag ha tillbaka min kola.

Varken Lillebror eller Gunilla eller Krister tyckte om Kirre, för han var alltid så mallig.

Lillebror, som hade hållit till bakom filten, klev nu fram. Han höll den lilla valpen i famnen.

— Ni ska få se världens bästa trollerimakare och filurhunden Ahlberg, sa han.

— Som sagt var…världens bästa trollerimakare, hördes en röst bakom filten, och fram klev Karlsson. På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har.