Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

— Jag måste ringa till pappa och be, att han går från kontoret lite tidigare, sa mamma.

Lillebror grät…vad hjälpte det, om pappa kom hem? Allt var ledsamt nu och födelsedagen var förstörd, det fanns ingenting som kunde hjälpa.

Han hörde, att mamma gick och ringde…men han grät. Han hörde, att pappa kom hem också en stund senare…men han grät. Han kunde aldrig bli glad mer. Det vore bättre, om han finge dö, och då kunde Bosse och Bettan ha sin sammetshund och aldrig, aldrig glömma bort, hur elaka de hade varit mot sin lilla bror, medan han levde och hade sin födelsedag.

Så stod de plötsligt bredvid hans säng allesammans — pappa och mamma och Bosse och Bettan. Han körde ner ansiktet i kudden ännu mer.

— Lillebror, du har nån som väntar på dig ute i tamburen, sa pappa.

Lillebror svarade inte. Pappa ruskade honom i axeln.

— Det är en liten god vän till dig ute i tamburen, hör du inte!

— Är det Gunilla eller Krister, mumlade Lillebror vresigt.

— Nej, det är nån som heter Bimbo, sa mamma.

— Jag känner ingen som heter Bimbo, mumlade Lillebror ännu vresigare.

— Det kan väl hända, sa mamma. Men han vill så gärna bli bekant med dig.

Just då hördes ute från tamburen ett litet kort, bjäbbande hundskall.

Lillebror spände alla muskler och höll hårt om kudden…nej, nu måste han verkligen låta bli att inbilla sig saker och ting!

Men om igen hördes det där lilla bjäbbandet. Lillebror satte sig häftigt upp i sängen.

— Är det en hund, sa han. Är det en levande hund?

— Ja, det är din hund, sa pappa.

Och då rusade Bosse ut i tamburen, och sekunden efteråt kom han tillbaka och i sina armar bar han — å, det var väl inte sant! — i sina armar bar han en liten strävhårig taxvalp.

— Är det min levande hund, viskade Lillebror.

Han hade fortfarande tårar i ögonen, när han sträckte ut armarna efter Bimbo. Han såg ut som om han trodde, att valpen vilket ögonblick som helst skulle gå upp i rök och försvinna.

Men Bimbo försvann inte. Bimbo var i hans famn, och Bimbo slickade honom i ansiktet och gnydde och skällde och nafsade efter hans öron. Bimbo var alldeles kolossalt levande.

— Är du glad nu, Lillebror, sa pappa.

Lillebror suckade. Hur kunde pappa bara fråga? Han var så glad, så det gjorde ont någonstans inne i själen eller magen eller var det nu var det satt, när man var riktigt glad.

— Den där sammetshunden, förstår du, Lillebror, den skulle vara till leksak åt Bimbo, sa Bettan. Vi menade inte att retas med dig…så värst mycke, la hon till.

Lillebror förlät allting. Och förresten hörde han knappast på henne. För han pratade med Bimbo.

— Bimbo, lilla Bimbo, du är min hund.

Sedan sa han till mamma:

— Jag tycker, att Bimbo är ännu sötare än Ahlberg. För strävhåriga taxar är i alla fall dom sötaste.

Så kom han att tänka på att Gunilla och Krister skulle komma vilken minut som helst. Oj, oj, han förstod inte, att man kunde få ha så mycket trevligt på en enda dag. Tänk, nu skulle de få se att han hade en hund och en som verkligen var hans och som var den raraste, raraste, raraste på hela jorden.

Men så blev han orolig.

— Mamma, får jag ta med mig Bimbo, när vi far till mormor?

— Javisst, du får ha honom i den här lilla korgen på tåget, sa mamma och pekade på en hundkorg, som Bosse också hade hämtat in från tamburen.

— Ååå, sa Lillebror, ååå!

Just då ringde det på dörren. Nu kom Gunilla och Krister, och Lillebror rusade emot dem och skrek:

— Jag har fått en hund! Det är min egen hund!

— Nämen å, vad han är söt, sa Gunilla. Men sedan kom hon ihåg sig och sa:

— Har den äran! Den är från både Krister och mig, Hon räckte fram en påse kola. Och så kastade hon sig över Bimbo och skrek om igen:

— Å, vad han är söt!

Det tyckte Lillebror om att höra.

— Nästan lika söt som Joffa, sa Krister.

— Nästan sötare, sa Gunilla. Sötare än Ahlberg till och med.

— Ja, mycket sötare än Ahlberg, sa Krister. Lillebror tyckte, att Gunilla och Krister var väldigt trevliga båda två. Och han bjöd dem att stiga in till födelsedagsbordet.

Där hade mamma just satt fram fullt fullt med små goda smörgåsar med skinka och ost på och en hel massa kakor. Och mitt på bordet stod födelsedagstårtan med åtta ljus.

Och från köket kom mamma in med en stor tillbringare choklad. Hon började genast hälla upp i kopparna.

— Ska vi inte vänta på Karlsson, frågade Lillebror försiktigt.

Mamma skakade på huvet.

— Nu tycker jag, att vi struntar i Karlsson. För vet du, jag är nästan säker på att han inte kommer. Från och med nu struntar vi i honom helt och hållet. För nu har du ju Bimbo.

Ja, nu hade han ju Bimbo…men därför ville Lillebror i alla fall, att Karlsson skulle vara med på hans kalas.

Gunilla och Krister satte sig till bords, och mamma bjöd omkring smörgåsarna. Lillebror la Bimbo i den lilla hundkorgen och satte sig han också. Så gick mamma ut och lämnade barnen ensamma.

Bosse stack in näsan och skrek:

— Du sparar väl lite tårta, så att Bettan och jag också får en bit?

— Ja, det får jag väl göra, sa Lillebror. Fast egentligen är det orättvist, för ni har ju hållit på och käkat tårta i sju åtta år, innan jag föddes.

— Försök inte, en stor bit vill jag ha, sa Bosse och stängde dörren.

Knappt hade han gjort det, förrän det vanliga surret hördes, och in kom Karlsson.

— Har ni redan börjat, skrek han. Hur mycket har ni ätit?

Lillebror tröstade honom med att de inte hade hunnit äta någonting alls.

— Skönt, sa Karlsson.

— Ska du inte säga ’Har den äran’ åt Lillebror, sa Gunilla.

— Jaså, jo, har den äran, sa Karlsson, var ska jag sitta?

Det fanns ju ingen kopp åt Karlsson, och när han märkte det, plutade han med underläppen och såg tjurig ut.

— Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist. Varför har inte jag fått någon kopp?

Lillebror skyndade sig att ge honom sin. Och så tassade han försiktigt ut i köket och hämtade en annan kopp åt sig själv.

— Karlsson, jag har fått en hund, sa han, när han kom tillbaka. Han ligger där, han heter Bimbo.

Lillebror pekade på Bimbo, som hade somnat i sin korg.

— Jaså, det var ju roligt, sa Karlsson, pass för den smörgåsen …och den . .. och den!

— Det var så sant, sa han sedan. Jag har en födelsedagspresent med mig åt dig, jag är den snällaste som finns.

Ur byxfickan drog han upp en visselpipa och räckte Lillebror.

— Den kan du ha och vissla på din Bimbo med. Jag brukar också vissla på mina hundar, fast mina hundar heter Ahlberg och kan flyga.

— Heter dom Ahlberg allihop, sa Krister.

— Ja, alla tusen, sa Karlsson. När ska vi hugga in på tårtan?

— Tack, snälla, snälla Karlsson för visselpipan, sa Lillebror. Å, vad det skulle bli roligt att ha den och att vissla på Bimbo.

— Fast jag kanske lånar den ibland, sa Karlsson. Ganska ofta kanske jag lånar den, sa han och fortsatte oroligt:

— Har du fått nån kola?

— Ja då, det har jag visst det, sa Lillebror. Av Gunilla och Krister.

— Den går direkt till välgörande ändamål, sa Karlsson och högg påsen. Han stoppade den i fickan, och sedan gick han lös på smörgåsarna.

Gunilla och Krister och Lillebror fick skynda sig det värsta de kunde för att få något med. Men som tur var hade mamma brett riktigt många.