Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Det hon såg påminde mer om ett djur än en människa. Hon såg en galning med förvridet ansikte och uppspärrad mun. Hon var täckt av smuts. Hennes ansikte och hals var en stelnad välling av blod och lera. Hon anade vad Ronald Niedermann hade sett i vedboden.

Hon gick närmare spegeln och blev plötsligt medveten om att hennes vänstra ben släpade efter henne. Hon hade en skarp smärta i höften där Zalachenkos första kula hade träffat. Hans andra kula hade träffat hennes skuldra och paralyserat den vänstra armen. Det gjorde ont.

Men det var smärtan i huvudet som var så skarp att hon svajade. Hon höjde långsamt sin högra hand och trevade över bakhuvudet. Med fingrarna kände hon plötsligt kratern vid ingångshålet.

Hon fingrade på hålet i kraniet och insåg med plötslig förfäran att hon rörde vid sin egen hjärna, att hon var så allvarligt skadad att hon var döende eller kanske redan borde vara död. Vad hon inte kunde begripa var att hon överhuvudtaget stod på benen.

Hon övermannades plötsligt av en bedövande trötthet. Hon var inte säker på om hon höll på att svimma eller somna, men hon sökte sig till kökssoffan där hon försiktigt lade sig ned och vilade den högra – oskadade – sidan av huvudet mot en kudde.

Hon måste lägga sig ned och hämta krafter men visste att hon inte kunde riskera att sova med Niedermann utanför huset. Förr eller senare skulle han komma tillbaka. Förr eller senare skulle Zalachenko lyckas ta sig ut ur vedboden och släpa sig in i huset, men hon hade inte längre krafter kvar att ens stå på benen. Hon frös. Hon osäkrade pistolen.

Ronald Niedermann stod obeslutsam på landsvägen mellan Sollebrunn och Nossebro. Han var ensam. Det var mörkt. Han hade börjat tänka rationellt igen och skämdes över sin flykt. Han förstod inte hur det hade gått till, men han kom till den logiska slutsatsen att hon måste ha överlevt. På något sätt måste hon ha lyckats gräva sig upp.

Zalachenko behövde honom. Han borde följaktligen gå tillbaka till huset och vrida nacken av henne.

Samtidigt hade Ronald Niedermann en känsla av att allting var över. Han hade haft den känslan länge. Saker och ting hade börjat gå på tok och fortsatt att gå på tok från det ögonblick Bjurman hade kontaktat dem. Zalachenko hade blivit som förbytt då han hörde namnet Lisbeth Salander. Alla regler om försiktighet och måttfullhet som Zalachenko hade predikat i så många år hade upphört att existera.

Niedermann tvekade.

Zalachenko behövde läkarvård.

Om hon inte redan hade dödat honom.

Det innebar frågor.

Han bet sig i underläppen.

Han hade varit sin fars partner i många år. Det hade varit framgångsrika år. Han hade pengar undanstoppade och han visste dessutom var Zalachenko hade gömt sin egen förmögenhet. Han hade de resurser och den kompetens som fordrades för att driva verksamheten vidare. Det rationella skulle vara att gå därifrån och inte se sig om. Om det var någonting Zalachenko hade inpräntat i honom så var det att alltid bevara förmågan att osentimentalt gå ifrån en situation som kändes ohanterlig. Det var grundregeln för överlevnad. Lyft inte ett finger för en sak som är förlorad.

Hon var inte övernaturlig. Men hon var bad news. Hon var hans halvsyster.

Han hade underskattat henne.

Ronald Niedermann slets mellan två viljor. En del av honom ville gå tillbaka och vrida nacken av henne. En del av honom ville fortsätta att fly genom natten.

Han hade passet och plånboken i bakfickan. Han ville inte gå tillbaka. Det fanns inget på gården som han behövde.

Mer än möjligen en bil.

Han stod fortfarande och tvekade då han såg skenet från billyktor närma sig på andra sidan en höjd. Han vred huvudet. Han kanske kunde ordna transport på något annat sätt. Allt han behövde var en bil för att kunna ta sig in till Göteborg.

För första gången i sitt liv – åtminstone sedan hon lämnat det tidigaste barnstadiet – var Lisbeth

Salander oförmögen att ta kommandot över sin situation. Genom åren hade hon varit inblandad i slagsmål, blivit utsatt för misshandel, varit föremål för både statlig tvångsvård och privata övergrepp. Hon hade tagit emot långt fler snytingar mot både kropp och själ än någon människa ska behöva utsättas för.

Men varje gång hade hon kunnat revoltera. Hon hade vägrat svara på Teleborians frågor och när hon utsatts för någon form av fysiskt våld hade hon kunnat slinka undan och dra sig tillbaka.

Ett knäckt näsben kunde hon leva med.

Men hon kunde inte leva med ett hål i skallen.

Den här gången kunde hon inte släpa sig hem till sin egen säng och dra täcket över huvudet och sova i två dagar och sedan resa sig upp och återgå till de dagliga rutinerna som om inget hade hänt.

Hon var så allvarligt skadad att hon inte på egen hand kunde reda ut situationen. Hon var så trött att hennes kropp inte lydde hennes kommandon.

Jag måste sova en stund, tänkte hon. Och plötsligt kände hon sig förvissad om att om hon släppte taget och slöt ögonen var sannolikheten stor att hon aldrig skulle vakna igen. Hon analyserade denna slutsats och konstaterade efter hand att hon inte brydde sig. Tvärtom. Hon kände sig nästan attraherad av tanken. Att få vila. Att slippa vakna.

Hennes sista tankar gick till Miriam Wu.

Förlåt mig, Mimmi.

Hon höll fortfarande Sonny Nieminens osäkrade pistol i sin hand när hon slöt ögonen.

Mikael Blomkvist såg Ronald Niedermann i skenet från strålkastarna på långt håll och kände omedelbart igen honom. Det var svårt att missta sig på en 205 centimeter lång blond jätte som var byggd som en pansarbrytande robot. Niedermann viftade med armarna. Mikael bländade ned och bromsade in. Han sträckte ned handen i datorväskans ytterfack och plockade upp den Colt 1911 Government som han hittat på Lisbeth Salanders skrivbord. Han stannade drygt fem meter framför Niedermann och slog av motorn innan han öppnade bildörren.

”Tack för att du stannade”, sa Niedermann andfått. Han hade sprungit. ”Jag har råkat ut för ett … motorhaveri. Kan du ge mig lift in till stan?”

Han hade en märkligt ljus röst.

”Visst kan jag se till att du kommer till stan”, sa Mikael Blomkvist. Han riktade vapnet mot Niedermann. ”Ligg ned på marken.”

Det fanns inget slut på de prövningar Ronald Niedermann utsattes för denna natt. Han stirrade tvivlande på Mikael.

Niedermann var inte det minsta rädd för vare sig pistolen eller den figur som höll i den. Däremot hade han respekt för vapen. Han hade levt med vapen och våld i hela sitt liv. Han utgick från att om någon riktade en pistol mot honom så var den människan desperat och beredd att använda den.

Han kisade med ögonen och försökte bedöma mannen bakom pistolen, men strålkastarna förvandlade honom till en mörk skepnad. Polis? Det lät inte som en polis. Poliser brukade identifiera sig. Åtminstone var det så de gjorde på film.

Han bedömde sina chanser. Han visste att om han gjorde en tjurrusning skulle han kunna ta vapnet. Men mannen med pistolen verkade kall och stod i skydd av bildörren. Han skulle träffas av minst en, kanske två kulor. Om han rörde sig snabbt skulle mannen kanske missa eller i varje fall inte träffa något vitalt organ, men även om han överlevde skulle kulorna försvåra eller kanske till och med göra det omöjligt för honom att fortsätta flykten. Det var bättre att avvakta ett bättre tillfälle.

”LIGG NER NU”, vrålade Mikael.

Han flyttade mynningen några centimeter och avlossade ett skott i dikesrenen.

”Nästa skott träffar i knäskålen”, sa Mikael med hög och tydlig befälsröst.

Ronald Niedermann gick ned på knä, bländad av strålkastarljuset.