Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Det tycks finnas gott om genetiska misstag i familjen Zalachenko, tänkte hon bittert.

”Klart?” frågade Zalachenko.

Niedermann nickade. Han sträckte ut handen efter sin Sig Sauer.

”Jag följer med”, sa Zalachenko.

Niedermann tvekade.

”Det är en bit att gå.”

”Jag följer med. Hämta min jacka.”

Niedermann ryckte på axlarna och gjorde honom till viljes. Sedan övergick han till att hantera sitt vapen medan Zalachenko klädde sig och försvann ut till det intilliggande rummet en kort stund. Lisbeth betraktade Niedermann då han skruvade på en adapter med en hemmagjord ljuddämpare.

”Då går vi”, sa Zalachenko från dörren.

Niedermann böjde sig ned och drog upp henne på fötter. Lisbeth mötte hans blick.

”Jag kommer att döda dig också”, sa hon.

”Du har i alla fall självförtroende”, sa hennes far.

Niedermann log milt mot henne och föste henne till ytterdörren och ut på gården. Han höll ett stadigt grepp om hennes nacke. Hans fingrar nådde utan vidare runt hennes hals. Han styrde henne mot skogen norr om ladugården.

Promenaden gick långsamt och Niedermann stannade med jämna mellanrum och inväntade Zalachenko. De hade kraftiga ficklampor. När de kom in i skogen släppte Niedermann greppet om hennes hals. Han höll pistolmynningen någon meter från hennes rygg.

De följde en svårframkomlig stig drygt fyra hundra meter. Lisbeth snavade två gånger men drogs båda gångerna upp på fötter.

”Sväng till höger här”, sa Niedermann.

Efter ett tiotal meter kom de ut i en skogsglänta. Lisbeth såg gropen i marken. I skenet av Niedermanns lampa såg hon en spade nedkörd i en jordhög. Plötsligt förstod hon Niedermanns ärende. Han knuffade henne mot gropen och hon snubblade och gick ned på alla fyra med händerna djupt begravda i sandhögen. Hon reste sig och tittade uttryckslöst på honom. Zalachenko tog god tid på sig och Niedermann inväntade honom lugnt. Han flyttade aldrig pistolmynningen från Lisbeth.

Zalachenko var andfådd. Det dröjde mer än en minut innan han talade.

”Jag borde säga någonting men jag tror inte att jag har något att säga till dig”, sa han.

”Det är okej”, sa Lisbeth. ”Jag har inte så mycket att säga till dig heller.”

Hon log skevt mot honom.

”Låt oss få det överstökat”, sa Zalachenko.

”Jag är nöjd med att min sista åtgärd var att sätta dit dig”, sa Lisbeth. ”Polisen kommer att knacka på hos dig redan i natt.”

”Snack. Jag väntade på att du skulle bluffa om det. Du kom hit för att döda mig och ingenting annat. Du har inte pratat med någon.”

Lisbeth Salander log ännu bredare. Hon såg plötsligt ondskefull ut.

”Får jag visa dig någonting, pappa.”

Hon stack långsamt ned handen i vänster benficka och tog upp ett fyrkantigt föremål. Ronald Niedermann bevakade varje rörelse.

”Vartenda ord du har sagt den senaste timmen har gått ut på Internetradio.”

Hon höll upp sin Palm Tungsten T3 handdator.

Zalachenkos panna kröktes på den plats där hans ögonbryn borde ha funnits.

”Få se”, sa han och höll ut sin friska hand.

Lisbeth lobbade över handdatorn till honom. Han fångade den i luften.

”Snack”, sa Zalachenko. ”Det här är en vanlig Palm.”

När Ronald Niedermann böjde sig fram och sneglade på hennes dator kastade Lisbeth Salander en näve med sand rakt i hans ögon. Han blev omedelbart förblindad men avlossade automatiskt ett skott från den ljuddämpade pistolen. Lisbeth hade redan flyttat två steg åt sidan och kulan trasade bara hål i luften där hon stått. Hon greppade spaden och svingade den med eggen mot hans pistolhand. Hon träffade med full kraft över knogarna och skymtade hans Sig Sauer singla i en vid bana bort från dem, in bland några buskar. Hon såg blod pumpa från ett djupt jack i leden ovanför pekfingret.

Han borde vråla av smärta.

Niedermann famlade med den sargade handen framför sig medan han förtvivlat gnuggade sig i ögonen med den andra. Hennes enda möjlighet att vinna striden var att orsaka en massiv omedelbar skada; om det blev en fysisk kamp skulle hon vara hopplöst förlorad. Hon behövde fem sekunders frist för att hinna fly in i skogen. Hon tog sats och svingade spaden i en vid båge över axeln. Hon försökte vrida handtaget så att eggen skulle träffa först, men stod i fel position. Hon träffade med bredsidan rakt över Niedermanns ansikte.

Niedermann grymtade när hans näsben knäcktes för andra gången på några dagar. Han var fortfarande förblindad av sanden men slog ut med högerarmen och lyckades knuffa Salander ifrån sig. Hon snubblade bakåt och trampade snett på en rot. En sekund var hon nere på marken men sköt fart och var omedelbart uppe på fötter igen. Niedermann var oskadliggjord för tillfället.

Jag klarar det.

Hon tog två steg mot rissnåret då hon i ögonvrån – klick – såg Alexander Zalachenko höja armen.

Gubbjäveln har också en pistol.

Insikten flög som en pisksnärt genom hennes huvud.

Hon ändrade riktning i samma ögonblick som skottet avlossades. Kulan träffade henne på utsidan av höften och fick henne att rotera ur balans.

Hon kände ingen smärta.

Den andra kulan träffade henne i ryggen och stannade mot hennes vänstra skulderblad. En vass paralyserande smärta skar genom hennes kropp.

Hon gick ned på knä. Under några sekunder var hon oförmögen att röra sig. Hon var medveten om att Zalachenko fanns bakom henne, ungefär sex meter bort. Med en sista kraftansträngning hävde hon sig tjurskalligt upp på fötter igen och tog ett vacklande steg mot ridån av skyddande buskar.

Zalachenko hade tid att sikta.

Den tredje kulan träffade ungefär två centimeter bakom överkanten av hennes vänstra öra. Kulan penetrerade skallbenet och orsakade ett spindelnät av radiella sprickor i kraniet. Blykulan trängde in i hennes huvud där den kom att vila i den grå massan ungefär fyra centimeter under hjärnbarken vid storhjärnan.

För Lisbeth Salander var den medicinska lägesbeskrivningen akademisk. I praktiska termer innebar kulan ett omedelbart massivt trauma. Hennes sista förnimmelse var en rödglödgad chock som övergick i ett vitt ljus.

Därefter mörker.

Klick.

Zalachenko försökte avlossa ytterligare ett skott men hans händer darrade så kraftigt att han inte kunde sikta. Hon höll nästan på att komma undan. Slutligen insåg han att hon redan var död och sänkte vapnet och skakade medan adrenalinet flödade genom kroppen. Han tittade ned på sitt vapen. Han hade tänkt lämna pistolen hemma men hade gått och hämtat den och stoppat den i jackfickan som om han hade haft behov av en maskot. Ett monster. De var två fullvuxna män och en av dem var Ronald Niedermann som dessutom hade varit beväpnad med sin Sig Sauer. Och det jävla ludret höll nästan på att komma undan.

Han kastade en blick på sin dotters kropp. I ljuset från ficklampan såg hon ut som en blodig trasdocka. Han säkrade och stoppade ned pistolen i jackfickan och gick fram till Ronald Niedermann som stod hjälplös med tårar i ögonen och blod som rann från handen och näsan. Hans näsa hade inte läkt efter titelmatchen med Paolo Roberto och bredsidan av spaden hade skapat en ny massiv förödelse.

”Jag tror att jag bröt näsbenet igen”, sa han.

”Idiot”, sa Zalachenko. ”Hon höll på att komma undan.”

Niedermann fortsatte att gnugga sig i ögonen. Det gjorde inte ont men tårarna rann och han var nästan helt förblindad.

”Stå upp rak i ryggen, för helvete.” Zalachenko skakade föraktfullt på huvudet. ”Vad fan skulle du göra utan mig.”

Niedermann blinkade förtvivlat. Zalachenko haltade bort till sin dotters kropp och grabbade tag i hennes jacka vid nacken. Han lyfte och drog henne fram till graven som bara var en grop i marken, för liten för att hon skulle kunna ligga raklång. Han lyfte kroppen så att hennes fötter först kom att vila över öppningen och lät henne ramla ned som en säck potatis. Hon hamnade i framstupa fosterställning med benen vikta under sig.