Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

”Det hade inte jag heller”, sa Holger Palmgren.

Miriam Wu stirrade upp i taket. Hon hade nattlampan tänd och en radio med musik på låg volym. Nattradion spelade On a Slow Boat to China. Dagen innan hade hon vaknat på sjukhuset sedan Paolo Roberto hade kört henne dit. Hon hade sovit och vaknat oroligt och somnat om utan någon riktig ordning. Läkarna påstod att hon hade hjärnskakning. Hon behövde i vilket fall vila. Hon hade också ett knäckt näsben, tre brutna revben och blessyrer över hela kroppen. Hennes vänstra ögonbryn var så svullet att ögat bara var en smal öppning i ögonlocket. Det gjorde ont så fort hon försökte byta ställning. Det gjorde ont då hon drog ned luft i lungorna. Hon hade ont i nacken och hon hade fått en stödkrage för att vara på den säkra sidan. Läkarna hade försäkrat henne att hon skulle bli helt återställd.

När hon vaknat framåt kvällen hade Paolo Roberto suttit där. Han hade flinat mot henne och frågat hur hon mådde. Hon undrade om hon själv såg lika eländig ut som han gjorde.

Hon hade haft frågor och han hade förklarat. Av någon anledning kändes det inte alls orimligt att han var god vän till Lisbeth Salander. Han var en kaxig jävel. Lisbeth brukade gilla kaxiga jävlar och avsky dumdryga jävlar. Det var en hårfin skillnad men Paolo Roberto tillhörde den förstnämnda kategorin.

Hon hade fått en förklaring till hur det kom sig att han plötsligt dykt upp från ingenstans i lagret i Nykvarn. Hon häpnade över att han så tjurskalligt bitit sig fast i jakten på den svarta skåpbilen. Och hon skrämdes av nyheten att polisen höll på att gräva upp lik i terrängen vid lagret.

”Tack”, sa hon. ”Du räddade mitt liv.”

Han skakade på huvudet och satt tyst en lång stund.

”Jag försökte förklara för Blomkvist. Han förstod inte riktigt. Jag tror att du kanske förstår. Du boxas själv.”

Hon visste vad han menade. Ingen som inte hade varit där i lagret i Nykvarn kunde någonsin förstå hur det var att slåss med ett monster som inte kunde känna smärta. Hon tänkte på hur hjälplös hon hade varit.

Till slut hade hon bara hållit hans bandagerade hand. De hade inte pratat med varandra. Det fanns inget som kunde sägas. När hon vaknat igen hade han varit borta. Hon önskade att Lisbeth Salander skulle höra av sig.

Det var henne som Niedermann hade varit ute efter.

Miriam Wu var rädd att han skulle få tag på henne.

Lisbeth Salander kunde inte andas. Hon var omedveten om tid men medveten om att hon hade blivit skjuten, och hon insåg – mera av instinkt än som en rationell tanke – att hon var begravd. Hennes vänstra arm var obrukbar. Hon kunde inte röra en muskel utan att vågor av smärta sköt genom skuldran och hon drev viljelöst in och ut ur ett dimmigt medvetande. Jag måste få luft. Huvudet sprängde av en pulserande smärta som hon aldrig tidigare hade upplevt.

Hennes högra hand hade hamnat under hennes ansikte och hon började instinktivt krafsa bort jord från näsa och mun. Jorden var sandig och relativt torr. Hon lyckades öppna en liten knytnävsstor håla framför ansiktet.

Hur länge hon legat i graven hade hon ingen aning om. Men hon förstod att hennes situation var livshotande. Slutligen formulerade hon en redig tanke.

Han har begravt mig levande.

Insikten fick henne att gripas av panik. Hon kunde inte andas. Hon kunde inte röra sig. Ett ton av jord höll henne fjättrad vid urberget.

Hon försökte röra ett ben men kunde knappt spänna sina muskler. Sedan gjorde hon misstaget att försöka resa sig. Hon tryckte med huvudet för att komma uppåt och omedelbart skar smärtan som en elektrisk urladdning genom tinningarna. Jag får inte spy. Hon sjönk tillbaka in i oredig medvetenhet.

När hon åter kunde tänka kände hon försiktigt efter vilka delar av hennes kropp som var användbara. Den enda kroppsdel hon kunde röra några centimeter var den högra handen framför ansiktet. Jag måste få luft. Luften fanns ovanför henne, ovanför graven.

Lisbeth Salander började krafsa. Hon tryckte med sin armbåge och lyckade skapa ett litet manöverutrymme. Med utsidan av handen utvidgade hon hålet framför ansiktet genom att pressa jord ifrån sig. Jag måste gräva.

Slutligen insåg hon att hon hade ett hålrum i den döda vinkeln under sin fosterställning och mellan sina ben. Där fanns en stor del av den begagnade luft som fortfarande höll henne vid liv. Hon började förtvivlat vrida överkroppen fram och tillbaka och kände hur jord rasade ned under henne. Trycket över hennes bröst lättade en aning. Hon kunde plötsligt röra armen några centimeter.

Minut för minut arbetade hon i ett halvt medvetslöst tillstånd. Hon krafsade sandig jord från ansiktet och tryckte ned handfull efter handfull i hålrummet under sig. Så småningom lyckades hon frilägga armen så pass att hon kunde rensa jord från ovansidan av huvudet. Centimeter för centimeter frigjorde hon huvudet. Hon kände något hårt och höll plötsligt en liten rotstump eller pinne i handen. Hon krafsade uppåt. Jorden var fortfarande luftig och inte särskilt kompakt.

Klockan var strax efter tio då rävhanen åter passerade Lisbeth Salanders grav på väg hem till sitt gryt. Räven hade ätit en sork och kände sig tillfreds med tillvaron då den plötsligt förnam en annan närvaro. Han frös till stillhet och spetsade öronen. Morrhår och nos vibrerade.

Plötsligt trängde Lisbeth Salanders fingrar upp som något olevande från underjorden. Om det hade funnits någon mänsklig åskådare skulle denne förmodligen ha reagerat som rävhanen. Han lade benen på ryggen.

Lisbeth kände kall luft strömma ned längs armen. Hon andades igen.

Det tog henne ytterligare en halvtimme att frigöra sig från graven. Hon hade ingen riktig minnesbild av processen. Hon tyckte att det var märkligt att hon inte tycktes kunna använda sin vänstra hand, men hon krafsade mekaniskt jord och sand med den högra.

Hon behövde något att gräva med. Det tog henne en stund att komma på vad hon kunde använda. Hon drog ned armen i hålan och lyckades komma åt bröstfickan och dra upp cigarettetuiet hon fått av Miriam Wu. Hon öppnade etuiet och använde det som en skopa. Deciliter för deciliter krafsade hon loss jord och kastade det ifrån sig med en knyck på handleden. Helt plötsligt kunde hon röra sin högra skuldra och lyckades pressa upp den genom jordlagret. Sedan krafsade hon bort sand och jord och lyckades räta upp huvudet. Därmed hade hon höger arm och huvudet ovanför gravens yta. När hon hade frigjort en del av överkroppen kunde hon börja åla sig uppåt centimeter för centimeter till dess att jorden plötsligt släppte taget om hennes ben.

Hon kröp bort från graven med slutna ögon och stannade inte förrän hennes axel stötte mot en trädstam. Hon vände långsamt kroppen så att hon fick trädet som ryggstöd och torkade bort smuts från ögonen med utsidan av handen innan hon öppnade ögonlocken. Det var kolsvart omkring henne och iskallt i luften. Hon svettades. Hon kände en dov smärta i huvudet, i vänstra axeln och i höften, men ägnade ingen energi åt att fundera på den saken. Hon satt stilla i tio minuter och andades. Sedan insåg hon att hon inte kunde stanna kvar.

Hon kämpade för att komma på fötter medan världen svajade.

Hon kände sig omedelbart illamående och böjde sig framåt och spydde.

Sedan började hon gå. Hon hade ingen aning om åt vilket håll hon gick eller vart hon var på väg. Hon hade problem med att röra sitt vänstra ben och snubblade ned till knästående med jämna mellanrum. Varje gång sköt en massiv smärta genom hennes huvud.

Hon visste inte hur länge hon hade gått när hon plötsligt såg ljus i ögonvrån. Hon ändrade riktning och snubblade framåt. Det var först då hon stod vid uthuset i kanten av gårdsplanen som hon insåg att hon hade gått raka vägen tillbaka till Zalachenkos hus. Hon stannade och svajade som en drucken.