Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

”Skyffla igen så vi får gå hem någon gång”, kommenderade Zalachenko.

Det tog den halvblinde Ronald Niedermann en stund att välta ned jorden. Den jord som inte fick plats skyfflade han ut i terrängen med kraftiga spadtag.

Zalachenko rökte en cigarett medan han betraktade Niedermanns arbete. Han skakade fortfarande, men adrenalinet hade börjat lägga sig. Han kände en plötslig lättnad över att hon var borta. Han mindes fortfarande hennes ögon i det ögonblick då hon kastat bensinbomben så många år tidigare.

Klockan var nio på kvällen då Zalachenko såg sig omkring och nickade. De lyckades söka rätt på Niedermanns Sig Sauer under några buskar. Därefter återvände de till huset. Zalachenko kände sig förunderligt tillfredsställd. Han ägnade en stund åt att sköta om Niedermanns hand. Hugget från spaden hade skurit djupt och han var tvungen att plocka fram nål och tråd och sy ihop såret – en konst som han hade lärt sig redan på militärskolan i Novosibirsk som 15-åring. Han behövde i alla fall inte ge någon bedövning. Däremot var det möjligt att såret var så allvarligt att Niedermann skulle bli tvungen att uppsöka ett sjukhus. Han spjälkade fingret och lade förband.

När han var klar öppnade han en pilsner medan Niedermann gång på gång sköljde ögonen i badrummet.

Mikael Blomkvist anlände till Göteborgs Central strax efter nio. X2000 hade kört in en del av den förlorade tiden men var fortfarande försenat. Han hade ägnat den sista timmen av tågresan åt att ringa biluthyrningsfirmor. Han hade först försökt hitta en bil i Alingsås med avsikten att kliva av där, men det visade sig vara omöjligt så sent på kvällen. Till sist gav han upp och lyckades istället ordna en Volkswagen via en hotellbokning i Göteborg. Han kunde hämta bilen vid Järntorget. Han struntade i Göteborgs förvirrande lokaltrafik och obegripliga biljettsystem, som man måste vara minst raketingenjör för att begripa. Han tog taxi.

När han slutligen fick bilen visade det sig att det inte fanns någon vägkarta i handskfacket. Han åkte till en kvällsöppen bensinmack och handlade. Efter en stunds eftertanke köpte han också en ficklampa, en flaska Ramlösa och en kaffe att ta med och satte pappmuggen i glashållaren vid instrumentbrädan. Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen innan han passerade Partille på väg norrut från Göteborg. Han tog vägen mot Alingsås.

Halv tio passerade en rävhane Lisbeth Salanders grav. Räven stannade och såg sig oroligt omkring. Den visste instinktivt att något låg begravt på platsen, men bedömde att bytet var alltför svårtillgängligt för att det skulle vara mödan värt att gräva. Det fanns enklare byten.

Någonstans i närheten prasslade något oförsiktigt nattdjur och räven lystrade genast. Den tog ett försiktigt kliv. Men innan den fortsatte jakten lyfte den bakbenet och pissade in reviret med en skvätt.

Bublanski brukade inte ringa tjänstesamtal sent på kvällen, men den här gången kunde han inte motstå. Han lyfte luren och slog numret till Sonja Modig.

”Förlåt att jag ringer så sent. Är du vaken?”

”Ingen fara.”

”Jag har just läst färdigt utredningen från 1991.”

”Jag förstår att du haft lika svårt som jag att släppa den.”

”Sonja … hur tolkar du det som pågår?”

”Det tycks mig som om Gunnar Björck, framträdande namn på torsklistan, placerade Lisbeth Salander på dårhus sedan hon försökt skydda sig själv och sin mor mot en galen mördare som arbetade för Säpo. I detta fick han bistånd av bland andra Peter Teleborian vars utlåtande vi i vår tur baserat en stor del av vår bedömning av hennes psykiska tillstånd på.”

”Det här förändrar ju helt bilden av henne.”

”Det förklarar en del.”

”Sonja, kan du hämta mig i morgon klockan åtta?”

”Visst.”

”Vi ska åka ned till Smådalarö och ha ett samtal med Gunnar Björck. Jag kollade upp honom. Han är sjukskriven för reumatism.”

”Jag ser fram mot det.”

”Jag tror att vi måste omvärdera bilden av Lisbeth Salander totalt.”

Greger Backman sneglade på sin fru. Erika Berger stod vid fönstret i vardagsrummet och tittade ut mot vattnet. Hon hade mobiltelefonen i handen och han visste att hon väntade på samtal från Mikael Blomkvist. Hon såg så olycklig ut att han gick fram och lade en arm runt henne.

”Blomkvist är en vuxen pojke”, sa han. ”Men om du verkligen är så orolig borde du ringa till den där polisen.”

Erika Berger suckade.

”Det borde jag ha gjort för flera timmar sedan. Men det är inte därför jag är olycklig.”

”Är det något jag borde veta om?” frågade Greger.

Hon nickade.

”Berätta.”

”Jag har mörkat för dig. Och för Mikael. Och för alla andra på redaktionen.”

”Mörkat?”

Hon vände sig mot sin man och berättade att hon hade fått jobb som chefredaktör på Svenska Morgon-Posten. Greger Backman höjde på ögonbrynen.

”Men jag förstår inte varför du inte berättat”, sa han. ”Det är ju en jättegrej för dig. Grattis.”

”Det är bara det att jag känner mig som en förrädare, antar jag.”

”Mikael kommer att förstå. Alla människor måste gå vidare då det är dags. Och nu är det dags för dig.”

”Jag vet.”

”Har du verkligen bestämt dig?”

”Ja. Jag har bestämt mig. Men jag har inte haft modet att berätta det för någon. Och det känns som att jag lämnar mitt i ett jättelikt kaos.”

Han kramade om sin fru.

Dragan Armanskij gnuggade sig i ögonen och tittade ut i mörkret utanför fönstret i Ersta behandlingshem.

”Vi borde ringa Bublanski”, sa han.

”Nej”, sa Holger Palmgren. ”Varken Bublanski eller någon annan myndighetsperson har någonsin lyft ett finger för henne. Låt nu henne sköta sitt.”

Armanskij betraktade Lisbeth Salanders förra förvaltare. Han var fortfarande förbluffad över den påtagliga förbättring i Palmgrens hälsotillstånd som hade skett sedan han senast besökt honom i julhelgen. Sluddrandet fanns kvar, men Palmgren hade en helt ny vitalitet i ögonen. Det fanns också ett ursinne hos Palmgren som han tidigare aldrig stiftat bekantskap med. Under kvällen hade Palmgren i detalj berättat den historia som Mikael Blomkvist hade pusslat ihop. Armanskij var chockad.

”Hon kommer att försöka döda sin pappa.”

”Det är möjligt”, sa Palmgren lugnt.

”Eller så kommer Zalachenko kanske att döda henne.”

”Det är också möjligt.”

”Och vi ska bara vänta?”

”Dragan … du är en bra människa. Men vad Lisbeth Salander gör eller inte gör, om hon överlever eller om hon dör är inte ditt ansvar.”

Palmgren slog ut med armen. Plötsligt hade han en koordinationsförmåga som han inte haft på länge. Det var precis som om de gångna veckornas drama hade skärpt hans förmörkade sinnen.

”Jag har aldrig känt sympati för folk som tar lagen i egna händer. Jag har å andra sidan aldrig hört talas om någon som haft så välgrundade motiv att göra det. Med risk för att låta som en cyniker … det som sker i natt kommer att ske alldeles oavsett vad du eller jag tycker. Det har varit skrivet i stjärnorna sedan hon föddes. Och allt som återstår för dig och mig är att besluta hur vi ska förhålla oss till Lisbeth om hon kommer tillbaka.”

Armanskij suckade olyckligt och sneglade på den gamle advokaten.

”Och om hon tillbringar de närmaste tio åren på Hinseberg är det hon själv som valt det. Jag kommer att fortsätta att vara hennes vän.”

”Jag hade ingen aning om att du hade en sådan libertariansk syn på människan.”