Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Fotoceller på uppfartsvägen och hygget. Hon hade kommit från andra hållet. De hade inte upptäckt henne.

Insikten gjorde henne förvirrad. Hon insåg att hon inte var i form att ta en ny match med Niedermann och Zalachenko. Hon betraktade det vita gårdshuset.

Klick. Trä. Klick. Eld.

Hon fantiserade om en bensindunk och en tändsticka.

Hon vände sig mödosamt mot uthuset och vacklade fram till en dörr som var låst med en tvärslå. Hon lyckades lyfta av den genom att sätta den högra axeln under. Hon hörde bullret då tvärslån föll till marken och stötte mot sidan av dörren med en smäll. Hon tog ett steg in i mörkret och såg sig omkring.

Det var en vedbod. Där fanns ingen bensin.

Vid köksbordet höjde Alexander Zalachenko blicken då han hörde ljudet av tvärslån mot dörren i uthuset. Han vek köksgardinen åt sidan och kisade ut i mörkret. Det tog några sekunder innan hans ögon hade hunnit vänja sig. Det hade börjat blåsa allt kraftigare. Väderleksrapporten hade utlovat ett stormigt veckoslut. Sedan såg han att dörren till vedboden stod på glänt.

Tillsammans med Niedermann hade han hämtat ved tidigare under eftermiddagen. Det hade varit en onödig utflykt vars huvudsakliga syfte hade varit att ge Lisbeth Salander en bekräftelse på att hon kommit till rätt adress och locka fram henne.

Hade Niedermann glömt att lägga på tvärslån? Han kunde vara så fenomenalt klumpig. Han sneglade mot dörren till vardagsrummet där Niedermann hade slumrat till på soffan. Han funderade på att väcka Niedermann, men konstaterade att det var lika bra att låta honom sova. Han reste sig från köksstolen.

För att hitta bensin skulle Lisbeth vara tvungen att gå till ladugården där bilarna var parkerade. Hon lutade sig mot en huggkubbe och andades tungt. Hon måste vila. Hon hade bara suttit i någon minut då hon hörde de hasande stegen från Zalachenkos protes utanför vedboden.

I mörkret körde Mikael fel vid Mellby norr om Sollebrunn. Istället för att vika av mot Nossebro fortsatte han norrut och insåg inte sitt misstag förrän han kom till Trökörna. Han stannade och konsulterade vägatlasen.

Han svor och svängde söderut tillbaka mot Nossebro.

Lisbeth Salander grep yxan på huggkubben med högerhanden en sekund innan Alexander Zalachenko kom in i vedboden. Hon hade inte kraft nog att lyfta yxan över sitt huvud utan svingade den i enhandsfattning i en båge nedifrån och uppåt medan hon satte tyngden på sin oskadade höft och vred kroppen i en halvcirkel.

I samma ögonblick som Zalachenko vred om lysknappen träffade eggen snett över högra sidan av hans ansikte, krossade kindbenet och trängde in några millimeter i hans pannben. Han hann aldrig uppfatta vad som hände men i nästa sekund registrerade hans hjärna smärtan och han vrålade som besatt.

Ronald Niedermann vaknade med ett ryck och satte sig förvirrat upp. Han hörde ett tjutande som han först inte trodde var mänskligt. Det kom utifrån. Sedan insåg han att det var Zalachenko som vrålade. Han kom hastigt på fötter.

Lisbeth Salander tog sats och svängde yxan ytterligare en gång men hennes kropp lydde inte order. Hennes föresats var att lyfta yxan och begrava den i sin fars huvud men hon hade uttömt alla sina krafter och träffade långt från det avsedda målet, strax under knäskålen. Tyngden begravde dock eggen så djupt att yxan fastnade och rycktes ur hennes händer då Zalachenko föll framstupa in i vedboden. Han skrek oupphörligt.

Hon böjde sig ned för att gripa yxan igen. Jorden gungade då det blixtrade i hennes huvud. Hon var tvungen att sätta sig. Hon sträckte ut handen och trevade över hans jackfickor. Han hade fortfarande pistolen i den högra fickan och hon fokuserade blicken medan marken svajade.

En Browning kaliber 22.

En jävla scoutpistol.

Det var därför hon levde. Om hon träffats av en kula från Niedermanns Sig Sauer eller en pistol med grövre ammunition så skulle hon ha haft ett väldigt stort hål tvärs genom skallen.

I samma ögonblick som hon formulerade tanken hörde hon stegen av en yrvaken Niedermann som fyllde dörröppningen till uthuset. Han tvärstannade och stirrade på scenen framför sig med oförstående och vitt uppspärrade ögon. Zalachenko vrålade som en besatt. Hans ansikte var en blodig mask. Han hade en yxa fastkilad i knäet. En blodig och smutsig Lisbeth Salander satt på golvet bredvid honom. Hon såg ut som något ur en skräckfilm av det slag som Niedermann hade sett alldeles för många av.

Ronald Niedermann, okänslig för smärta och byggd som en pansarbrytande robot, hade aldrig tyckt om mörker. Så länge han kunde minnas hade mörkret varit förknippat med hot.

Han hade med egna ögon sett skepnader i mörkret och en obeskrivlig fasa lurade ständigt på honom. Och nu hade fasan materialiserat sig.

Flickan på golvet var död. Därom rådde ingen tvekan.

Han hade själv begravt henne.

Följaktligen var varelsen på golvet ingen flicka utan ett väsen som återkommit från andra sidan graven och som inte kunde nedkämpas med mänsklig styrka eller vapen.

Förändringen från människa till olevande hade redan börjat. Hennes hud hade förvandlats till ett ödleliknande pansar. Hennes blottade tänder var sylvassa spetsar som skulle slita köttstycken ur sitt byte. Hennes reptiltunga sköt ut och slickade sig kring munnen. Hennes blodiga händer hade decimeterlånga rakbladsvassa klor. Han såg hur hennes ögon glödde. Han kunde höra hur hon morrade dovt och såg henne spänna musklerna för ett språng mot hans strupe.

Han såg plötsligt klart och tydligt att hon hade en svans som krökte sig och hotfullt började piska mot golvet.

Sedan höjde hon pistolen och sköt. Kulan passerade så nära Niedermanns öra att han kunde känna snärten av vinddraget. Han upplevde att hennes mun sprutade en eldslåga mot honom.

Det blev för mycket.

Han slutade tänka.

Han tvärvände och sprang för sitt liv. Hon avfyrade ytterligare ett skott som missade honom fullständigt men som tycktes ge honom vingar. Han hoppade över ett staket med ett älgkliv och uppslukades av mörkret på fältet i riktning mot landsvägen. Han sprang i oresonlig skräck.

Lisbeth Salander tittade häpet efter honom då han försvann ur sikte.

Hon hasade sig fram till dörröppningen och spanade ut i mörkret men kunde inte se honom. Efter en stund slutade Zalachenko skrika men låg kvar och jämrade sig i chock. Hon öppnade pistolen och konstaterade att hon hade en patron kvar och övervägde att skjuta Zalachenko i skallen. Sedan påminde hon sig att Niedermann fortfarande befann sig ute i mörkret och att det var lika bra att spara den sista kulan. Om han angrep henne skulle hon förmodligen behöva mer än en kula av kaliber 22. Men det var bättre än ingenting.

Hon reste sig mödosamt, linkade ut ur vedboden och slog igen dörren. Det tog henne fem minuter att lägga på tvärslån. Hon vacklade över gårdsplanen och in i huset och hittade telefonen på en byrå inne i köket. Hon slog numret som hon inte hade använt på två år. Han var inte hemma. Telefonsvararen startade.

Hej. Det här är Mikael Blomkvist. Jag kan inte svara just nu, men lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp så fort jag kan.

Piiip.

”Mir-g-kral”, sa hon och insåg att hennes röst lät som en gröt. Hon svalde. ”Mikael. Det är Salander.”

Sedan visste hon inte vad hon skulle säga.

Hon lade långsamt på luren.

Niedermanns Sig Sauer låg isärplockad för rengöring på köksbordet framför henne, bredvid Sonny Nieminens P-83 Wanad. Hon släppte Zalachenkos Browning på golvet och vacklade fram och lyfte Wanaden för att kontrollera magasinet. Hon hittade också sin Palm handdator och stoppade den i fickan. Därefter snubblade hon fram till diskbänken och fyllde en odiskad kaffekopp med iskallt vatten. Hon drack fyra koppar. När hon höjde blicken såg hon plötsligt sitt eget ansikte i en gammal rakspegel på väggen. Hon avlossade nästan ett skott i pur förskräckelse.