Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Bara några minuter senare kom han ut igen. Han hade sällskap av en spenslig kortvuxen äldre man som haltade och stödde sig på en krycka. Det var för mörkt för att Lisbeth skulle kunna urskilja anletsdragen, men hon kände en iskyla krypa längs nacken.

Daaaddyyy, I am heeeree …

Hon iakttog Zalachenko och Niedermann när de promenerade längs uppfartsvägen. De stannade vid uthuset där Niedermann hämtade ved. Sedan återvände de till bostadshuset och stängde dörren.

Lisbeth Salander låg stilla i flera minuter efter att de hade gått in. Sedan sänkte hon kikaren och drog sig tillbaka ett tiotal meter till dess att hon var helt dold bakom träden. Hon öppnade ryggsäcken och plockade fram en termos och hällde upp svart kaffe och stoppade en sockerbit i munnen som hon började suga på. Hon åt en inplastad ostsmörgås som hon tidigare under dagen hade köpt på en bensinmack på vägen till Göteborg. Hon funderade.

När hon var klar plockade hon upp Sonny Nieminens polska P-83 Wanad från ryggsäcken. Hon drog ut magasinet och kontrollerade att inget blockerade slutstycket eller loppet. Hon gjorde en blindavfyrning. Hon hade sex patroner av kaliber 9 mm Makarov i magasinet. Det borde räcka. Hon tryckte in magasinet igen och matade in en kula i loppet. Hon säkrade och placerade vapnet i höger jackficka.

Lisbeth började framryckningen mot byggnaden i en kringgående rörelse genom skogen. Hon hade kommit ungefär hundrafemtio meter då hon plötsligt stannade mitt i steget.

I marginalen på sitt exemplar av Arithmetica hade Pierre de Fermat krafsat orden Jag har ett i sanning underbart bevis för detta påstående, men marginalen är alltför trång för att rymma detsamma.

Kvadraten hade förvandlats till en kub, (x³+y³=z³), och matematikerna hade ägnat århundraden åt att söka svaret på Fermats gåta. För att äntligen lösa gåtan på 1990-talet hade Andrew Wiles kämpat i tio år med världens mest avancerade dataprogram.

Och helt plötsligt förstod hon. Svaret var så avväpnande enkelt. En lek med siffror som radade upp sig och plötsligt föll på plats i en enkel formel som mest var att betrakta som en rebus.

Fermat hade ju ingen dator och Andrew Wiles lösning byggde på matematik som inte ens hade uppfunnits då Fermat formulerade sitt teorem. Fermat hade aldrig kunnat producera det bevis som Andrew Wiles lade fram. Fermats lösning var naturligtvis helt annorlunda.

Hon var så häpen att hon var tvungen att sätta sig på en stubbe. Hon tittade rakt framför sig medan hon kontrollerade ekvationen.

Det var så han menade. Undra på att matematikerna slitit sitt hår.

Sedan fnittrade hon.

En filosof skulle ha haft större chans att lösa den här gåtan.

Hon skulle ha uppskattat att lära känna Fermat.

Det var en kaxig jävel.

Efter en stund reste hon sig och fortsatte framryckningen genom skogen. När hon närmade sig hade hon ladugården mellan sig och bostadshuset.

Lisbeth Salander tog sig in i ladugården genom en tvärport till en gammal träckränna. Det fanns inga djur på gården. Hon såg sig omkring och konstaterade strax att där fanns inget utom tre bilar – den vita Volvon från Auto-Expert, en äldre Ford och en något modernare Saab. Längre in fanns en rostig harv och andra redskap från vad som en gång i tiden hade varit ett lantbruk.

Hon dröjde sig kvar i dunklet i ladugården och betraktade bostadshuset. Det var mörkt ute och belysningen var tänd i samtliga rum i bottenvåningen. Hon kunde inte se någon rörelse men tyckte sig se ett fladdrande sken från en TV. Hon kastade en blick på sitt armbandsur. 19.30. Rapport.

Hon var förbryllad över att Zalachenko hade valt att bosätta sig i ett så ensligt hus. Det var inte likt den man som hon mindes från så många år tidigare. Hon hade aldrig förväntat sig att hitta honom på landsbygden i en liten vit bondgård, möjligen i en anonym villaförort eller i någon semesterort utomlands. Under sitt liv måste han ha skaffat sig fler fiender än Lisbeth Salander. Hon stördes av att platsen verkade så oskyddad. Hon räknade dock med att han hade vapen i huset.

Efter en lång tvekan gled hon ut ur ladugården i skymningsljuset. Hon skyndade över gårdsplanen på lätta fötter och stannade med ryggen mot bostadshusets fasad. Plötsligt hörde hon svaga ljud av musik. Hon gick ljudlöst runt huset och försökte snegla genom fönstren, men de satt för högt uppe på fasaden.

Lisbeth ogillade instinktivt upplägget. Den första halvan av sitt liv hade hon levt i ständig skräck för mannen i huset. Den andra halvan av sitt liv, sedan hon hade misslyckats med att döda honom, hade hon väntat på att han skulle återkomma i hennes liv. Den här gången tänkte hon inte begå några misstag. Zalachenko må vara en gammal krympling, men han var en tränad mördare som hade överlevt på mer än ett slagfält.

Dessutom hade hon Ronald Niedermann att ta hänsyn till.

Helst hade hon velat överraska Zalachenko ute i det fria, någonstans på gårdsplanen där han skulle vara oskyddad. Hon hade ingen större lust att prata med honom och skulle ha varit nöjd om hon haft ett gevär med kikarsikte. Men hon hade inget gevär och dessutom hade han svårt att gå. Den enda skymt hon sett av honom var de minuter han hade följt med till vedboden och det verkade osannolikt att han plötsligt skulle få för sig att gå en kvällspromenad. Det innebar att om hon ville invänta ett bättre tillfälle måste hon dra sig tillbaka och tvingas övernatta i skogen. Hon hade ingen sovsäck och även om kvällen var ljummen så skulle natten bli kall. Nu när hon äntligen hade honom inom räckhåll ville hon inte riskera att han skulle slinka undan igen. Hon tänkte på Miriam Wu och på sin mamma.

Lisbeth bet sig i underläppen. Hon måste ta sig in i huset, vilket var det sämsta alternativet. Hon kunde förstås knacka på dörren och avlossa vapnet i samma ögonblick som någon öppnade och därefter ge sig in i byggnaden i jakt på den återstående fähunden. Men det skulle innebära att den som fanns kvar var förvarnad och sannolikt beväpnad. Konsekvensanalys. Vad fanns det för alternativ?

Plötsligt såg hon en skymt av Niedermanns profil då han passerade ett fönster bara några meter från henne. Han sneglade över axeln in mot rummet och pratade med någon.

Bägge fanns i rummet till vänster om entrén.

Lisbeth beslutade sig. Hon drog upp pistolen ur jackfickan, osäkrade och gick ljudlöst upp på bron. Hon höll vapnet i vänster hand medan hon oändligt långsamt tryckte ned handtaget på ytterdörren. Den var olåst. Hon rynkade ögonbrynen och tvekade. Det fanns dubbla säkerhetslås i dörren.

Zalachenko skulle inte ha lämnat dörren olåst. Huden knottrade sig i nacken.

Det kändes fel.

Farstun var kolsvart. Till höger skymtade hon en trappa upp till övervåningen. Det fanns två dörrar rakt fram och en till vänster. Hon kunde se ljus sila genom en springa ovanför dörren. Hon stod stilla och lyssnade. Sedan hörde hon en röst och ett skrapande ljud från en stol från rummet till vänster.

Hon tog två snabba kliv och vräkte upp dörren och riktade vapnet mot … rummet var tomt.

Hon hörde ett frasande av kläder bakom sig och snurrade runt som en reptil. I samma sekund som hon försökte få pistolen i skottläge slöt sig Ronald Niedermanns enorma näve som ett järnband runt hennes hals och hans andra hand slöt sig runt hennes vapenhand. Han höll henne runt nacken och lyfte henne rakt upp i luften som om hon hade varit en docka.

En sekund sprattlade hon med fötterna i tomma intet. Sedan vred hon sig runt och sparkade mot Niedermanns skrev. Hon missade och träffade på utsidan av höften. Det kändes som att sparka in i en trädstam. Det svartnade framför hennes ögon när han kramade hennes hals och hon kände hur hon tappade vapnet.