Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Om Mikael ringde polisen och berättade var Niedermann gömde sig skulle han vara tvungen att berätta att Lisbeth Salander troligen var på väg dit. Hon var efterlyst för tre mord och skottlossningen i Stallarholmen. Vilket skulle innebära att den nationella insatsstyrkan eller något motsvarande jaktlag skulle sättas in för att gripa henne.

Och Lisbeth Salander skulle med största sannolikhet göra våldsamt motstånd.

Mikael tog fram papper och penna och gjorde en lista på sådant han inte kunde eller inte ville berätta för polisen.

Först skrev han Adressen.

Lisbeth hade lagt ned stor möda på att skaffa sig en hemlig adress. Där hade hon sitt liv och sina hemligheter. Han tänkte inte sälja ut henne.

Därefter skrev han Bjurman och satte ett frågetecken efter.

Han sneglade på cd-skivan på bordet framför sig. Bjurman hade våldtagit Lisbeth. Han hade nästan mördat henne och han hade djupt missbrukat sin position som hennes förvaltare. Därom rådde ingen tvekan. Han borde hängas ut som det svin han var. Men här fanns ett etiskt dilemma. Lisbeth hade inte anmält honom. Ville hon bli uthängd i massmedia genom en polisutredning där de mest intima detaljer läckte ut på några timmar? Hon skulle aldrig förlåta honom. Cd-skivan var bevismaterial och bilder ur den skulle göra sig bra i kvällstidningarna.

Han funderade en stund och bestämde därefter att det var Lisbeths sak att fatta beslut om hur hon ville agera. Men om han hade kunnat spåra hennes lägenhet så borde polisen förr eller senare lyckas med samma sak. Han placerade cd-skivan i ett fodral i sin väska.

Sedan skrev han Björcks utredning. Rapporten från 1991 hade hemligstämplats. Den kastade ljus över allt som hade hänt. Den namngav Zalachenko och förklarade Björcks roll, och tillsammans med torsklistan från Dag Svenssons dator skulle Björck få åtskilliga svettiga timmar framför Bublanski. Tack vare korrespondensen hamnade Peter Teleborian också i skiten.

Pärmen skulle leda polisen till Gosseberga … men han skulle få åtminstone några timmars försprång.

Slutligen startade han Word och skrev i punktform alla väsentliga fakta han hade hittat under de gångna tjugofyra timmarna genom samtalen med Björck och Palmgren, och genom det material han hittat hos Lisbeth. Hela arbetet tog en dryg timme. Han brände dokumentet på en cd-skiva tillsammans med sin egen research.

Han undrade om han borde höra av sig till Dragan Armanskij men beslutade att strunta i det. Han hade tillräckligt med bollar att hålla i luften.

Mikael stannade till på Millenniums redaktion och stängde in sig med Erika Berger.

”Han heter Zalachenko”, sa Mikael utan att hälsa. ”Han är en gammal sovjetisk lönnmördare från underrättelsetjänsten. Han hoppade av 1976 och fick uppehållstillstånd i Sverige och lön från Säpo. Efter Sovjets fall har han som så många andra blivit heltidsgangster och ägnar sig åt trafficking, vapen och narkotika.”

Erika Berger lade ned sin penna.

”Okej. Varför är jag inte förvånad över att KGB dyker upp i handlingen?”

”Inte KGB. GRU. Den militära underrättelsetjänsten.”

”Det är alltså allvar.”

Mikael nickade.

”Du menar att det är han som mördat Dag och Mia?”

”Inte personligen. Han skickade någon. Ronald Niedermann som Malin grävde fram.”

”Det kan du bevisa?”

”På en höft. En del är gissningar. Men Bjurman mördades därför att han bad Zalachenko om hjälp att ta hand om Lisbeth.”

Mikael förklarade vad han hade sett på filmen som Lisbeth hade i sin skrivbordslåda.

”Zalachenko är hennes pappa. Bjurman jobbade formellt för Säpo i mitten av 1970-talet och var en av dem som tog emot Zalachenko då han hoppade av. Sedan blev han advokat och heltidsslusk och gjorde tjänster åt en snäv grupp inom Säk. Jag skulle tro att det finns en väldigt intern samling som träffas då och då i herrbastun för att styra världen och bevara hemligheten om Zalachenko. Jag gissar att Säpo i övrigt aldrig ens hört talas om karln. Lisbeth hotade att spräcka hemligheten. Alltså spärrade de in henne på barnpsyk.”

”Det är inte sant.”

”Jo”, sa Mikael. ”Det fanns för all del en rad omständigheter, och Lisbeth var inte särskilt hanterlig vare sig då eller nu … men sedan hon var 12 år har hon varit ett hot mot rikets säkerhet.”

Han gjorde en hastig summering av historien.

”Det här är en del att smälta”, sa Erika. ”Och Dag och Mia …”

”Mördades därför att Dag hade hittat länken mellan Bjurman och Zalachenko.”

”Och vad händer nu? Det här måste vi väl berätta för polisen?”

”Delar av det, men inte allt. Jag har lagt över all väsentlig information på den här cd-skivan, som backup utifall att. Lisbeth är på jakt efter Zalachenko. Jag tänker försöka hitta henne. Inget på skivan får läcka ut.”

”Mikael … jag gillar inte det här. Vi kan inte undanhålla information i en mordutredning.”

”Det ska vi inte heller. Jag tänker ringa Bublanski. Men min gissning är att Lisbeth är på väg till Gosseberga. Hon är en efterlyst trippelmördare och om vi ringer polisen så rycker de ut med nationella insatsstyrkan och förstärkningsvapen med jaktammunition, och risken att hon kommer att göra motstånd är rätt stor. Och då kan vad som helst hända.”

Han hejdade sig och log glädjelöst.

”Om inte annat bör vi hålla polisen utanför så att nationella säkerhetsstyrkan inte blir alltför decimerad. Jag måste få tag på henne först.”

Erika Berger såg tvivlande ut.

”Jag tänker inte avslöja Lisbeths hemligheter. De får Bublanski lista ut på egen hand. Jag vill att du gör mig en tjänst. Den här pärmen innehåller Björcks utredning från 1991 och en del korrespondens mellan Björck och Teleborian. Jag vill att du gör en kopia och budar den till Bublanski eller Modig. Själv åker jag till Göteborg om tjugo minuter.”

”Mikael …”

”Jag vet. Men jag tänker stå på Lisbeths sida hela vägen i den här fighten.”

Erika Berger knep ihop läpparna och sa inget. Sedan nickade hon. Mikael gick mot dörren.

”Var försiktig”, sa Erika när han redan hade försvunnit.

Hon tänkte att hon borde ha följt med honom. Det var det enda anständiga. Men hon hade fortfarande inte berättat att hon tänkte sluta på Millennium och att allting var över vad som än hände. Hon tog pärmen och gick till kopiatorn.

Boxen fanns på ett postkontor i ett köpcenter. Lisbeth kände inte till Göteborg och visste inte exakt var hon befann sig, men hon hade hittat postkontoret och placerat sig på ett kafé där hon precis kunde se boxen genom en smal glipa i en ruta där en reklamposter för Svensk Kassatjänst – den förbättrade svenska posten – hängde.

Irene Nesser hade en mer diskret makeup än Lisbeth Salander. Hon hade några fåniga halsband och läste Brott och straff, som hon hade hittat i en boklåda ett kvarter längre norrut. Hon tog god tid på sig och vände blad med jämna mellanrum. Hon hade inlett bevakningen vid lunchtid och hade ingen aning om när boxen brukade tömmas, om det skedde dagligen eller kanske varannan vecka, om den redan var tömd för dagen eller om någon skulle komma. Men det var hennes enda spår och hon drack caffe latte medan hon väntade.

Hon hade nästan slumrat till med vidöppna ögon då hon plötsligt såg boxluckan öppnas. Hon sneglade på klockan. Kvart i två. Tur som en tokig.

Lisbeth reste sig hastigt och promenerade fram till fönstret där hon såg en man i svart skinnjacka lämna boxavdelningen. Hon kom ifatt honom på gatan utanför. Det var en smal ung man i 20-årsåldern. Han promenerade runt hörnet till en parkerad Renault och låste upp bildörren. Lisbeth Salander memorerade bilnumret och sprang tillbaka till Corollan som hon parkerat hundra meter längre ned på samma gata. Hon kom i kapp då han svängde upp på Linnégatan. Hon följde honom ned på Avenyn och upp mot Nordstan.