Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden

Han gick upp våning för våning och läste dörrskyltarna. Det ringde ingen klocka. Sedan kom han till översta planet och läste V. Kulla på dörren.

Mikael tog sig för pannan. Han log plötsligt. Han förmodade att valet av namn inte avsåg att driva med honom personligen utan var någon privat ironisk betraktelse – men var annars skulle Kalle Blomkvist söka Lisbeth Salander.

Han satte fingret på dörrklockan och väntade en minut. Sedan tog han fram nycklarna och öppnade säkerhetslåset och det undre dörrlåset.

I samma ögonblick som han öppnade dörren började inbrottslarmet tjuta.

Lisbeth Salanders mobiltelefon började pipa då hon befann sig på E20 vid Glanshammar strax utanför Örebro. Hon bromsade omedelbart och styrde in till en ficka vid vägkanten. Hon drog upp sin Palm ur jackfickan och pluggade in den i mobilen.

Någon hade femton sekunder tidigare öppnat dörren till hennes lägenhet. Larmet var inte kopplat till något bevakningsföretag. Det hade bara till uppgift att förvarna henne personligen om att någon brutit sig in eller på annat sätt öppnat dörren. Efter trettio sekunder skulle larmet utlösas och den objudne besökaren få en obehaglig överraskning i form av en färgbomb som satt monterad i vad som såg ut att vara en eldosa intill dörren. Hon log förväntansfullt och räknade ned sekunderna.

Mikael stirrade frustrerad på larmdisplayen vid dörren. Av någon anledning hade han inte ens reflekterat över att lägenheten kunde vara larmad. Han såg en digital sekundmätare ticka ned. Larmet på Millennium utlöstes om ingen hade slagit in rätt fyrsiffriga kod inom trettio sekunder och kort därefter skulle det dyka upp ett par muskelstinna knektar från en säkerhetsfirma.

Hans första impuls var att stänga dörren och hastigt avvika från platsen. Men han stod kvar som fastfrusen.

Fyra siffror. Det var omöjligt att slå rätt kod av en slump.

25-24-23-22 …

Jävla Pippi Lång…

19-18 …

Vilken kod skulle du använda?

15-14-13 …

Han kände paniken växa.

10-9-8 …

Sedan lyfte han handen och slog desperat det enda nummer han kunde komma på. 9277. De siffror som motsvarade bokstäverna WASP på tangentbordet.

Till Mikaels stora förvåning stannade nedräkningen med sex sekunder till godo. Därefter pep larmet en sista gång innan displayen nollställdes och en grön lampa tändes.

Lisbeth spärrade upp ögonen. Hon trodde att hon såg fel och ruskade faktiskt på handdatorn vilket, insåg hon, var helt irrationellt. Nedräkningen hade stannat sex sekunder innan färgbomben skulle utlösas. Och i nästa ögonblick nollställdes displayen.

Omöjligt.

Ingen annan människa i hela världen kände till koden. Det fanns inte ens ett bevakningsföretag uppkopplat på larmet.

Hur?

Hon kunde inte föreställa sig hur det kunde vara möjligt. Polisen? Nej. Zala? Uteslutet.

Hon slog ett telefonnummer på mobilen och väntade på att bevakningskameran skulle kopplas upp och börja sända lågupplösta bilder till hennes mobil. Kameran satt dold i vad som tycktes vara ett brandlarm i taket i hallen och tog en lågupplöst bild varje sekund. Hon spelade upp sekvensen från noll – det ögonblick då dörren öppnades och larmet aktiverades. Sedan spred sig långsamt ett skevt leende i hennes ansikte när hon tittade ned på Mikael Blomkvist som under en dryg halv minut utförde en ryckig pantomim innan han slutligen slog koden och därefter lutade sig mot dörrposten med ett ansiktsuttryck som om han just hade undgått en hjärtattack.

Kalle Jävla Blomkvist hade spårat henne.

Han hade nycklarna hon tappat på Lundagatan. Han var klyftig nog att komma ihåg att Wasp var hennes pseudonym på nätet. Och om han hade hittat lägenheten så hade han kanske till och med räknat ut att den ägdes av Wasp Enterprises. Och medan hon tittade började han ryckigt förflytta sig genom hallen och försvann strax ur synhåll för objektivet.

Skit. Hur kunde jag vara så förutsägbar. Och varför lämnade jag kvar … nu låg hennes hemligheter öppna för Mikael Blomkvists snokande ögon.

Efter två minuters tankepaus beslutade hon sig för att det inte spelade någon roll längre. Hon hade raderat hårddisken. Det var det viktiga. Det var kanske till och med en fördel att just Mikael Blomkvist hade hittat hennes gömställe. Han kände redan till fler av hennes hemligheter än någon annan människa. Bror Duktig skulle göra det rätta. Han skulle inte sälja ut henne. Hoppades hon. Hon lade i en växel och fortsatte eftertänksamt mot Göteborg.

Malin Eriksson stötte ihop med Paolo Roberto i trapphuset till Millenniums redaktion när hon anlände till jobbet halv nio. Hon kände genast igen honom, presenterade sig och släppte in honom på redaktionen. Han haltade betänkligt. Hon kände doften av kaffe och konstaterade att Erika Berger redan fanns på plats.

”Hallå Berger. Tack för att du kunde ta emot med så kort varsel”, sa Paolo.

Erika studerade imponerat hans samling blåmärken och bulor i ansiktet innan hon böjde sig fram och gav honom en kyss på kinden.

”Det ser för eländigt ut”, sa hon.

”Jag har brutit näsbenet förr. Var har du Blomkvist?”

”Han är ute någonstans och leker detektiv och söker ledtrådar. Som vanligt är han helt omöjlig att kommunicera med. Bortsett från ett besynnerligt mail i natt har jag inte hört av honom sedan i går morse. Tack för att du … tja, tack.”

Hon pekade på hans ansikte.

Paolo Roberto skrattade.

”Vill du ha kaffe? Du sa att du hade något att berätta. Malin, häng på.”

De satte sig i de bekväma besöksstolarna på Erikas rum.

”Det är den där stora blonda fan som jag slogs med. Jag berättade för Mikael att hans boxning inte var värd ett ruttet lingon. Men det lustiga var att han hela tiden gick upp i försvarsposition med nävarna och cirklade runt precis som om han var en van boxare. Det kändes som att han faktiskt hade fått någon sorts träning.”

”Mikael nämnde det på telefon i går”, sa Malin.

”Jag kunde inte riktigt släppa den bilden och i går eftermiddag då jag kommit hem satte jag mig vid datorn och skickade ut e-post till boxningsklubbar i hela Europa. Jag beskrev vad som hade hänt och lämnade en så detaljerad beskrivning som möjligt av den där killen.”

”Okej.”

”Jag tror att jag har fått napp.”

Han lade en faxad bild på bordet framför Erika och Malin. Den tycktes vara tagen vid ett träningspass i en boxningshall. Två boxare stod och lyssnade på instruktioner från en fetlagd äldre man i smalbrättad skinnhatt och träningsoverall. Ett halvdussin människor hängde runt ringen och lyssnade. I bakgrunden stod en storväxt man med en kartong i famnen. Han såg ut som en skinnskalle med rakat huvud. Han var inringad med en cirkel från en tuschpenna.

”Bilden är sjutton år gammal. Killen i bakgrunden heter Ronald Niedermann. Han var 18 år gammal då bilden togs och bör alltså vara drygt 35 i dag. Det stämmer in på den där jätten som kidnappade Miriam Wu. Jag kan inte hundraprocentigt säkert säga att det är han. Bilden är lite för gammal och det är usel kvalité. Men jag kan säga att han ser väldigt snarlik ut.”

”Var har du fått bilden ifrån?”

”Jag fick svar från Dynamic i Hamburg. En veterantränare som heter Hans Münster.”

”Jaha?”

”Ronald Niedermann boxades för klubben i ett år i slutet av 1980-talet. Eller rättare sagt, han försökte boxas för klubben. Jag fick mailet i morse och ringde och pratade med Münster innan jag kom hit. För att summera vad Münster sa … Ronald Niedermann är från Hamburg och hängde ihop med ett skinnskallegäng på 1980-talet. Han har en bror som var några år äldre och väldigt duktig boxare och det var genom honom han kom in i klubben. Niedermann hade en fruktansvärd styrka och en fysik som var nästan enastående. Münster sa att han aldrig tidigare hade sett någon som slog lika hårt, inte ens bland eliten. De mätte slagkraften vid något tillfälle och han hamnade ungefär utanför skalan.”